Årets sista bok är också en av de bästa. Stanna hos mig är Ayòbámi Adébáyòs debut och en mycket imponerande sådan. Berättelsen börjar i slutet och vi får träffa Yejide, en barnlös frisör som lämnat sin man. Det var många år sedan de sågs och en dag får hon en inbjudan till hans pappas begravning. Innan vi får följa med på resan tillbaka berättar hon sin historia om sitt äktenskap och sin familj.

Yejide och Akin träffas på universitetet, gifter sig och lever lyckliga. Så lycklig man nu kan vara utan barn. Yejide försöker med allt, men blir aldrig gravid. Något som hennes svärmor är mycket missnöjd med. Så missnöjd att hon tvingar sin son att ta en andra fru. Allt för att få de barnbarn som den äldste sonen förväntas ge henne.

Självklart blir detta en chock för Yejide och även om Akins andra fru inte bor med dem, får det henne att må riktigt dåligt. Hon tänker på sin mor och sin fars alla fruar, en rad elaka styvmödrar som önskade bort henne. De gamla traditionerna finns dock kvar även i det nu moderna samhället på 1980-talet. Barnlöshet är inget alternativ och vem som är mamma åt hennes barnbarn är ointressant för Yejindes svärmor.

Stanna hos mig är en hjärtskärande bok och att följa Yejinde är många gånger smärtsamt. Ibland är det Akin som berättar och det står helt klart att även han är ett offer för traditionerna och den mansbild som i så många situationer är allt för snäv. Kvinnan å andra sidan, ses mer som en bebismaskin än något annat och det faktum att hon är utbytbar visar hur lite värde hon har. Alla de saker Yejinde gör för att faktiskt bli gravid, när det inte ens är säkert att det är fysiskt möjligt. Visst är det för att hon själv vill ha barn, men också för att hennes liv inte blir något värt i mångas ögon förrän hon blir mamma.

Att läsa Stanna hos mig som kvinna och mamma är tungt, men det är också en bok med mycket glädje och kärlek. En bok som jag hoppas att många kommer att upptäcka. Visst utspelar den sig i Nigeria under 80-talet och visst är det så att svenska män inte tvingas att ta en ny fru av sina mödrar om den första inte producerar några barn, men det finns likheter ändå. Att inte kunna få barn ses inte sällan som ett misslyckande och att välja bort barn är fortfarande något mycket märkligt.

Ayòbámi Adébáyò nominerades till Baileys Women’s Prize for Fiction för sin debut och den är värd alla nomineringar och priser den kan få. Ser fram emot hennes andra bok och hoppas att det finns en sådan på gång. En debutsuccé kan vara svår att följa upp.