En häst går in på en bar är den första bok jag läst av David Grossman och det är helt klart en av årets märkligaste läsupplevelser. Trots att det var ett tag sedan jag läste ut den kan jag faktiskt inte bestämma mig för om jag tyckte om den eller inte. Den berörde mig hur som helst mycket. Hela boken är en lång föreställning med ståuppkomikern Dovaleh G, som är en ganska ovanlig komiker. Ibland är han fruktansvärt rolig, men oftast ganska elak och obehaglig. Han berättar bland annat om en rad händelser och minnen, inte sällan är mycket smärtsamma som om hans mammas upplevelser under förintelsen, hur han själv misshandlades av sin pappa som barn och hur han mobbades i skolan.

Publiken vet inte riktigt hur de ska hantera det de får höra och som en del av publiken förstår jag dem. Vissa går, andra stannar. I publiken sitter hans barndomsvän, som fått en personlig inbjudan till showen. Även han är på väg att gå flera gånger, men stannar kvar, lyssnar och blir berörd. Själv fick jag ibland ta pauser för att hämta andan, men jag kom tillbaka och blev även jag berörd.

En häst går in på en bar är en intensiv bok, som inte är helt lättsmält. Orden forsar fram och ibland känns det som att jag drunknar. Effekten av det blir dock att orden sipprar in i mig och jag har svårt att släppa Dovaleh G. Däremot är jag inte säker på om jag tycker om honom, eller om jag egentligen tycker synd om honom. Jag lutar åt det senare.

David Grossman tilldelades Man Booker International Prize 2017 för den här boken och det kan jag på många sätt förstå. En häst går in på en bar liknar ingenting jag läst tidigare.