Monthly Archives: december 2017

Kanonkalendern 2.0 del 17

Lasermannen av Gellert Tamas beskriver ett Sverige där främlingsfientlighet och rasism var vanligt förekommande. Då var det 90-tal och det populistiska partiet Ny Demokrati hjälpte till att normalisera detta. Parallellerna till vår samtid är många och smärtsamma.

I Lasermannen får vi följa John Ausonius, som mellan augusti 1991 och januari 1992 sköt 11 människor. Brott som han fortfarande sitter fängslad för. Han misstänks också för ett mord på en kvinna i Frankfurt 1992.

John Ausonius föddes som Wolfgang Zaugg och Tamas beskriver hans tuffa uppväxt. Det finns inget ursäktande i berättelsen om lasermannen, men ett försök till att förstå vad som kan få en människa att skjuta så många och dessutom ha rasistiska motiv.

Lasermannen är både ett porträtt av en mördare och en samhällskritisk skildring av en orolig tid i Sveriges historia. Den är en av flera böcker som Gellert Tamas skrivit om liknande teman. Senaste boken Det svenska hatet är en berättelse om högerextremism i vår tid, med Kent Ekeroth i centrum.

 

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 16

Skuggan över stenbänken är första delen i Maria Gripes Skuggserie och en av de böcker jag minns bäst från min barndom. Berättelsen om Berta som är fjorton år och lever ett ganska så vanligt liv med sin familj är fylld av magi och mer av den varan för varje bok i serien. Skuggan över stenbänken inleds med att familjen får en ny ungfru, en ung flicka som heter Carolin och som Berta kommer att beundra hejdlöst.

Ett mystiskt foto med skuggan av fotografen i centrum spelar en viktig roll i berättelsen. Vilka är personerna på bilden om vem var fotografen?

Maria Gripe är en författare som spelade stor roll för mitt läsande i mellanstadieåldern. Sättet att blanda fantasi och verklighet ger spänning och den ofta obehagliga stämningen i hennes böcker fascinerade mig. Det här är min favorit, men Maria Gripe har skrivit många bra böcker.

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 15

För mig började det med den magiska filmatiseringen med Robert Redford och Mia Farrow från 1974 som jag såg om och om igen. Sedan läste jag boken på svenska och därefter på engelska. Jag talar om F. Scott Fitzgeralds klassiker från 1925 The Great Gatsby eller Den store Gatsby som den numera heter på svenska. När den först översattes fick den istället titeln En man utan skrupler.

Romanens berättare Nick Carraway är den egentliga huvudpersonen, men det är den mystiske Jay Gatsby som stjäl uppmärksamheten. Tydligen ska F. Scott Fitzgerald ha inspirerats under den tid han bodde på Long Island och på nära håll fick se de nyrika med sina överdådiga fester. Karaktären Gatsby ska också ha en verklig förlaga.

Så varför ska man då läsa om Gatsby, Nick och de andra i vår tid? För att berättelsen om kärlek, makt och identitet fortfarande känns aktuell. Karaktärerna må vara schablonartade till viss del, men de går ändå att relatera till. De av mina elever som läser den under Svenska 2 brukar tycka om denna tunna, men innehållsrika bok.

 

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 14

Det finns historier som alla bör känna till och böcker alla borde läsa. Anne Franks dagbok är en sådan bok, då den beskriver en tid och ett människoöde som vi aldrig får glömma. Anne Franks historia påminner oss om att de judar som dödades under andra världskriget inte kan eller får ses som en anonym massa, utan riktiga människor av kött och blod som hade drömmar om ett gott liv precis som du och jag. I huset i Amsterdam levde hon gömd med sina föräldrar i hopp om att faktiskt få leva det livet fullt ut. Så blev det inte.

Våren 2015 besökte jag Anne Franks hus i Amsterdam tillsammans med Anna och det är var ett besök som väckte känslor. Även om det ”bara” är en byggnad blev den holländska flickans öde så verkligt. Ett annat besök som öppnade ögonen på mig var det till Sachsenhausen, koncentrationslägret precis norr om Berlin,  på gymnasiet. Någonstans krävs ett sådant besök för att man på riktigt ska kunna förstå vilka vidrigheter som pågick under kriget. Nazisternas handlingar får aldrig glömmas bort, förminskas eller relativiseras.

Dagens bonusbok blir en bok som jag lärde mig mycket nytt av, nämligen 1947 av Elisabeth Åsbrink, där författaren med all önskvärd tydlighet visar att nazismen aldrig dog och att dagens anhängare därför inte borde kallas nynazister, utan faktiskt nazister. Forna nazister flydde till Sydamerika och fick hjälp av bland andra svenske fascistledaren Per Engdahl. 1947 börjar Per Engdahl arbetet med att knyta samman nazister och fascister i Europa och mycket av källorna har försökt döljas. Det handlade om nazister och fascister som varit i högsta grad aktiva under kriget och som fortsatte sitt arbete. Kopplingen till Sydamerika blev bland annat en tidning där en rad skribenter spred propaganda som för tankarna till dagens högerpopulistiska rörelser som SD tillhör.

Läs gärna min intervju med Elisabeth Åsbrink på Kulturkollo.

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 13

Idag är det Lucia och jag ska snart få njuta av mina estetelevers skönsång, följt av årets Cabarét där de flesta deltagarna kommer från samma program. I dagens bok finns inga lucior, men väl ett mumintroll och en rad andra figurer. Trollvinter är min favorit av Tove Janssons berättelser om mumintrollen, tätt följd av Det osynliga barnet.

Trollvinter är den sjätte boken om mumintrollen och den utkom första gången 1957. Den utspelar sig i januari, när mumintrollen brukar ligga i dvala och huvudpersonen är själva Mumintrollet, som oväntat vaknar och får uppleva en ny värld. Han får för första gången se snö och hittar Too-ticki och Lilla My på väg ner för backen sittandes på en av Muminmammans brickor.

Just det här att uppleva något nytt även om man faktiskt befinner sig på samma plats som vanligt är ett intressant perspektiv. Vi tror att vi vet allt om vår närmiljö och inbillar oss att ingenting förändras. Om det ändå gör det blir många osäkra och rädda för det nya.

Vill du lyssna till Tove Jansson när hon läser Trollvinter kan du klicka här. Det får bli mitt mystips denna decemberdag.

 

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 12

Mary Shelley sägs ha fått idén till sin mest kända bok Frankenstein under ett samtal med maken Percy Bysshe Shelley och poeten George Gordon Byron, mer känd som Lord Byron. Berättelsen om doktor Frankenstein som leker gud och skapar en konstgjord människa är både spännande och intressant. Vad är egentligen etiskt och moraliskt gällande vetenskapen? Har vi människor rätt att göra allt vi kan?

Frankenstein är inte helt lätt att ta till sig för dagens läsare , men jag vill ändå ha med den i denna kanonkalender, då det finns så många intressanta trådar att dra i. Intressantast är kanske när monstret själv får ge sitt perspektiv på sitt liv. Det är lätt att konstatera att vi människor måste ta ansvar för det vi skapar. Shelleys bok innehåller också många allmänmänskliga teman som kärlek och inte minst är det en bok som inspirerat många andra författare att skriva såväl skräck som science fiction.

 

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 11

Att läsa för nöje och avslappning är livsnödvändigt för mig, men jag tycker också väldigt mycket om att läsa böcker som jag lär mig saker av. Att leva av Yu Hua är en sådan bok, som också har blivit en riktigt bra film regisserad av Zhang Yimou. Faktiskt var det filmen jag såg först och jag lärde mig saker både av den och av boken.

I Att leva får vi stifta bekantskap med den gamle mannen Fugui, som sedan fungerar som berättare och delar med sig av sitt många gånger tragiska liv. Fugui spelar som ung bort familjens förmögenhet, men i det Kina som skapas är det kanske bättre att inte äga något. Han är inledningsvis elak och våldsam mot frun Jiazhen, men blir som fattig en bättre man. Paret får två barn, en dotter och en son och bor i ett litet hus på mark de förr ägde, men nu arrenderar. En period tvingar Jiazhens far henne att flytta hem, då han anser att hennes nya, fattiga liv är under dotterns värdighet.

I det nya Kina går allt emot familjen, förutom under en kort period då folkkommunen står för maten. Det kommer jag ihåg från filmen och då skymtar faktiskt lyckan. När byns alla djur är slaktade är det dock svält som väntar. Det absurda i att förstöra allas grytor, för att de ska äga tillsammans och dela lika, men sedan lämna dem åt sitt öde, utan grytor och stekpannor, då maten tar slut berör mig.

Historien tar oss med från det att Fugui är ung och nygift. Via barnen, dottern  Fengxia, som är vacker och duktig, men både döv och stum och sonen Youqing, som är bra på att springa och älskar sina får och så slutligen barnbarnet Kugen. En familjeskildring och en historisk skildring att drabbas av helt klart och en bok jag varmt rekommenderar.

Läs också:

Den perfekta nobelmiddagen enligt O

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om en annorlunda nobelmiddag, nämligen en egenskapad och fiktiv sådan. Själv bjuder jag in både levande och döda pristagare.

En självklar gäst är Selma Lagerlöf. Den första kvinnan som tilldelades priset, en fantastisk författare och en spännande person. Det finns massor jag skulle vilja diskutera med henne som läraryrket, läsning och litteratur samt jämställdhet och vikten av att våga vara sig själv.

Jag kan tänka mig att Lagerlöf skulle ha mycket gemensamt med 2015 års litteraturpristagare Svetlana Aleksijevitj. De har båda försökt bredda debatten och historien till att faktiskt innefatta även kvinnor.

En annan pristagare som kanske främst tar det manliga perspektivet, men som liksom Aleksijevitj är journalist i botten och säkerligen kan bidra till ett intressant samtal är Ernest Hemingway. Han tilldelades priset 1954 och det verk som lyftes fram i motiveringen var Den gamle och havet. En bra bok, men kanske inte den mest spännande.

En av mina favoritpristagare är Pearl Buck vars berättelser ofta utspelar sig i Kina. Hon kämpade för kvinnor och minoriteter och hennes uppväxt i den västerländska minoriteten i Kina påverkade henne mycket.

Även J. M. Coetzee skildrar miljön där han växte upp, nämligen Sydafrika. Jag tror att han kan bidra en hel del till samtal kring orättvisor och förtryck. Fem spännande litteraturpristagare på middag, det hade definitivt varit en dröm.

Jag lägger till en fredspristagare också- Även om jag kanske tyckte att det var märkligt att Barack Obama tilldelades Nobels fredspris har det blivit tydligare sedan dess att han var en ganska ovanlig amerikansk president på många sätt. Han är också en man som jag väldigt gärna skulle vilja träffa och jag skulle bli ännu gladare om han tog med sin fru. Är det någon presidentfru jag vill se som president så är det utan tvekan Michelle Obama.

 

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 10

Ikväll tar Kazuo Ishiguro emot Nobelpriset i litteratur ur kungens hand. Det hade ju varit lämpligt att då lägga till en av hans böcker i denna personligt utvalda kanon, men jag tycker faktiskt inte att de två böcker jag läst av honom platsar. Istället vill jag lyfta fram den nobelpristagare vars pris faktiskt fick mig att storgråta inför något chockade elever. Jag talar om metaforernas mästare Tomas Tranströmer som tilldelades priset 2011.

Jag har funderat varv efter varv på vilken av hans samlingar jag ska välja. Kanske den stämningsfulla Östersjöar som var mitt första möte med honom, den fina debuten 17 dikter eller kanske den gripande och vackra Sorgegondolen.  Till slut bestämde jag mig för att välja dem alla och lägga till Samlade dikter 1954-1996 som innehåller alla diktsamlingar från 17 dikter (1954) till Sorggondolen (1996) till kanon enligt O. Det finns så mycket att upptäcka i Tranströmers dikter att det inte skadar att läsa dem alla.

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 9

I dagens minst sagt polariserade samhällsdebatt är boken Hur man botar en fanatiker av Amos Oz ett måste. För sju år sedan fick alla elever i år 2 på gymnasiet ett exemplar av boken och det var också då jag läste den. Tyvärr är den om möjligt ännu mer aktuell nu. Oz menar att fanatism är motsatsen till pragmatism, pluralism och tolerans. Han säger också att fanatiker alltid har funnits:

”fanatism är äldre än islam, äldre än kristendom, äldre än judendomen, äldre än någon stat eller regering eller politiskt system, äldre än någon ideologi eller religion i världen. […]Det handlar om den urgamla striden mellan fanatism och pragmatism. Mellan fanatism och pluralism. Mellan fanatism och tolerans.”

Fanatikern känns enligt Oz igen på sin bristande humor och fantasi. Ganska självklart är också att fanatikern saknar empati. Förmågan att leva sig in i en annans människas liv att känna empati för andra är en förutsättning för att bota en fanatiker. Om du sett världen och träffat människor med andra erfarenheter är det svårare att vara fanatiker. Då minskar också rädslan för det okända och behovet av att klumpa ihop andra människor i grupper av ”invandrare”, ”muslimer” osv. Att leva sig in i andra människors situationer och faktiskt vara empatisk är något som alla inte kan, men som alla förhoppningsvis kan lära sig.

Det som gör det så svårt att bota en fanatiker är det faktum att fanatikern är övertygad om att hen för en god kamp. Hen drivs av en önskan att skapa en bättre värld och är ytterst angelägen om att alla som inte delar hens värderingar behöver öppna sina ögon och upptäcka den verklighet som för fanatikern är sanningen. Att få andra ser samma sanning är självklart inget bevis på att fanatikern skulle ha fel. Felet ligger istället hos alla andra, även om de råkar vara i majoritet. Känns resonemanget igen? Jag tänkte väl det.

Läs också:

« Older Entries