Monthly Archives: oktober 2017

En ny läsambassadör

Jag har inte kommenterat valet av ny läsambassadör, så det kanske är hög tid att skriva några rader. Motiveringen till valet av den fjärde läsambassadören var följande:

Juryns motivering:

Nästa läsambassadör är nyfiken och prestigelös. Han har ett brett nätverk och hittar direkta vägar till sin publik. Hans författarskap är ungt, men hans erfarenhet är gedigen. Med många år i barnens tjänst som programledare och med sitt fortsatta engagemang, hittar han till de berättelser vi inte visste att vi älskade. Med humor, glädje och lite galenskap vill han möta läsarna där de är. Nästa läsambassadör: Johan Anderblad.

 

Johan Anderblad är kanske mest känd som Bolibompa-Johan. Mina ungars favorit jämte Nassim Al Fakir när de var små. Om Nassim stod för det galna och med sitt smittande skratt skapade en god stämning, var Johan den som stillsamt berättade något. Jag minns de korta filmerna om djur som vi såg om och om igen, för att inte tala om alla fordonsfilmer.

Det är tydligt att de olika läsambassadörerna har olika plattformar om än samma mål. Johan Unenge var först ut med ett fokus på den slukarålder som få verkar få uppleva idag. Johanna Lindbäck hade snarare fokus på de äldre läsarna, då ungdomar är hennes målgrupp. Hon startade också podden Läs för livet, som drevs vidare av hennes efterträdare Anne-Marie Körling. Med Körling hamnade fokus på de som just lärt sig läsa och hon har också talat mycket om högläsning för de som ännu inte knäckt läskoden.

Johan Anderblad är känd bland barnen och har en naturlig plattform att sprida kunskap om läsning. I motiveringen till valet tas hans breda nätverk upp, vilket ger honom en legitimitet som kan spela roll även i detta sammanhang. Det är just att nå ut som är viktigt och att nå ut både till föräldrar, men också till de yngre barnen. Sedan får man inte släppa dem, då det är viktigt att även högstadiet blir en läsande tid, vilket inte alltid är fallet. Vad gör vi med läsandet efter Bolibompa-åldern?

Författare, lärare och tv-personligheter. Nästa gång borde det kanske bli en bibliotekarie, men visserligen leder Katti Hoflin redan Läsdelegationen och hon är såväl tv-personlighet, som författare och dessutom bibliotekschef.

 

Foto: Susanne Kronholm

Läs också:

Stockholm Literature in retrospect

Den femte upplagan av Stockholm Literature är över och det är kanske den jämnaste årgången hittills. Alla samtal jag lyssnade till var bra. Däremot hade jag i år svårt att hinna med andra saker och lyssnade till exempel inte på någon läsning. Inte heller hann jag stå i mer än en signeringskö, men å andra sidan kanske det var bra för plånboken.

Det finns inte några uttalade teman på Stockholm Literature, men efter att ha lyssnat på alla samtal utom ett kan jag se några tydliga linjer som löper genom författarnas böcker och det de talade om.

Mohsin Hamid från Pakistan inledde lördagen och hans bok Exit West är en intressant berättelse om flykt på ett annorlunda sätt. Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som ”de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

”They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.'”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände.

Läs mer om Mohsin Hamids framträdande här.

Även den turkiske författaren Hakan Günday talade om hur de som har det bra stänger dörren mot de som har det dåligt, istället för att hjälpa till. Hans senaste bok Mer handlar om flyktingsmuggling och han låter ett barn vara en av de grymmaste och mest cyniska av dem alla. Alla människor tjänar pengar på andra människors olycka är hemskt i sig, men att politiska beslut gör att enda sättet att fly till Europa är genom att betala människosmugglare och riskera sitt liv är det mest cyniska av allt.

Günday delger oss en otroligt tydlig och drabbande metafor av världen som ett hus, där ett rum innehåller en pool och ett rum bredvid brinner. Istället för att använda vattnet i poolen för att släcka elden, stänger vi dörren och inser inte att elden kommer att sprida sig. Vi vet inte mycket om framtiden, men vi vet att vi måste ha ett hus att bo i och att vi måste ta hand om huset i fråga. I Exit West skriver Hamid om en värld där gränser suddas ut och Günday talar om att det är en nödvändighet. Det duger inte att vi skickar vapen från väst till öst, samma vägar som människorna flyr i andra riktningen och sedan stänga dem ute.

Läs mer om Hakan Gündays fantastiska samtal med Cecilia Uddén här.

Rädslan för en framtid där världen förändrats, skriver Johannes Anyuru om i sin bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Där undersöker han människors rädsla för islam och terrorism, kanske samma rädsla som Hamid skriver om i Exit West. Han öppnar dock för att en sådan framtid kan undvikas. Hans samtal med Ida Linde handlade också mycket om att inte riktigt höra till i sin gamla kontext när man tar sig in i en ny. Det går inte att se sig själv som en outsider och ett offer när man får litteraturpris. Läs mer om samtalet här.

Alla flyr inte från krig. Kvinnorna i Lise Tremblays bok Hägern flyr istället från den lilla byn och ett liv som inte längre ger dem något längre. Tomheten hos dessa kvinnor finns också hos de kvinnor som Julia Peirone fotograferar. Samtalet med de båda finns att läsa om här.

Även huvudpersonen i Audur Ava Ólafsdóttirs senaste bok Ärr flyr från sitt hem, men han gör det egentligen inte för att leva ett bättre liv, utan för att dö. Hans fru har lämnat honom och han vill ta livet av sig, men för att hans dotter ska slippa hitta hans döda kropp vill han begå självmord långt ifrån henne.

Läs mer om samtalet mellan Audur Ava Ólafsdóttir och Daniel Sjölin här.

Minnen är ett annat genomgående tema i flera samtal under Stockholm Literature. Tremblays senaste bok heter Huset på Saint Pauls väg har självbiografisk grund och handlar om hur en vuxen dotter tänker tillbaka på sitt liv med en psykiskt sjuk mor. Något man aldrig talade om, men som hela tiden fanns där.

Just tystnaden var något som Johanna Adorján och Kjell Westö återkom till flera gånger. I Adorjáns familj var tystnaden farföräldrarnas upplevelser under förintelsen, som de överlevde men sedan ville glömma, medan tystnaden i Westös familj handlade om hans farfar och morfar som båda dog i krig.

Medan Adorján valt att skriva om sina farföräldrar har Westö istället undvikit det. Han har bearbetat historien, men inte sin släkts historia även om delar av den finns med i de fiktiva karaktärernas upplevelser.

Läs om hela samtalet här.

Även Jason Diakité har skrivit en självbiografisk bok, en som förlaget valt att kalla familjebiografi. Det är hans fars minnen han beskriver och minnets bedräglighet diskuteras under flera samtal. På samma sätt som Adorján talade om sitt behov av att skriva ner minne för att förstå, säger Diakité att hans skrivande blev ett sätt att sortera sina egna minnen, komplettera dem med andras minnen och sedan skapa en slags sanning. I samtalet med Audur Ava Ólafsdóttir talade Daniel Sjölin om det märkliga i att han ofta hade andra minnen än andra i hans familj, trots att de upplevt samma sak. Det är lätt att konstatera att det inte finns en sanning om det förflutna, utan bara olika personers upplevelser. Däremot blir det någon slags sanning när det skrivs ner, men den innehåller alltid ett visst mått av fiktion. ”Ditt förflutna är fiktion”, som Ólofsdóttir sa.

Diakité samtalar med Petina Gappah och i hennes bok spelar minnen en stor roll. Huvudpersonen heter till och med Memory och ett minne från hennes barndom har format hela hennes liv.

Läs mer om samtalet mellan Petina Gappah och Jason Diakité här.

Julian Barnes är väl den som vid första anblick står lite vid sidan av de andra deltagarna, men det går att hitta kopplingar. Han har skrivit boken Tidens larm om kompositören Dmitrij Sjostakovitj, som försöker leva ett kreativt liv i ett land som inte tillåter konstnärlig frihet, eller någon frihet över huvud taget. Ett land att fly från kanske, vilket många andra böcker som omtalas under helgen handlar om. Barnes har också liksom Westö försökt att bringa klarhet i något han funderat länge på.

Läs mer om Julian Barnes här.

Alla samtal filmades och kommer att kunna ses i sin helhet. Jag är ytterst tacksam över att ha fått uppleva dem på plats.

 

 

 

Läs också:

Familjens värkande smärtpunkt

Jag har möjligen börjat omvärdera Daniel Sjölin lite, men mitt förhållande till honom är lite komplicerat. Jag ville dock lyssna till Audur Ava Ólafsdóttir så här sitter jag nu. Sjölin beskriver henne som en poetisk författare, men också roligt. Det här med att hon skulle skriva roligt var ingenting Ólofsdóttir varit medveten om tidigare, då ingen på Island skrattat åt hennes böcker. Läsarna på Island är för svarta för att skratta. Det blir dock tydligt under samtalet att Ólofsdóttir har en helt underbar och absurd humor, som döljs bakom ett ansikte som visar få känslor. Jag kommer att tänka på Erlend Loe, som också kombinerar allvar med helt absurda uttalanden.

Även detta samtal kommer att handla om minnen och hur de kan lura en. Ditt förflutna är fiktion, säger Ólofsdóttir och menar att alla i en familj minns olika saker från samma händelser. Sjölin känner igen sig och påpekar att det märkliga är att han är den enda i familjen som minns fel och dessutom har en ovana att skriva om det. Fantasi och minnen ligger nära varandra och sanningen är knappast objektiv.

De talar om boken Den sista kvinnan som handlar om en kvinna som blir lämnad av sin man, då han insett att han inte älskar kvinnor och att hon därför är hans sista. Han lämnar henne för en man som har samma ovanliga isländsk namn, som betyder kaotisk på isländska. Betydelsen av namn är viktiga för Ólofsdóttir och hon använder samma namn för flera karaktärer i flera av sina böcker. Mer fokus får senaste boken Ärr.

Ärr handlar om Jónas, som är 49 år och just blivit lämnad av sin fru som dessutom avslöjat att deras barn inte är hans biologiska barn. Han bestämmer sig för att ta livet av sig, men för att göra det lättare för dottern bestämmer han sig för att resa utomlands till ett riktigt farligt land, landet är ett farligt land utan namn, med en befolkning som är som oss. Istället för att ta livet av sig börjar han hjälpa andra och eftersom han lär känna människor där kan han inte riskera att de hittar hans döda kropp. Han kan alltså inte ta livet av sig i det här landet heller, för genom att hjälpa andra hjälper han faktiskt sig själv, Ólofsdóttir ville skicka en typiskt isländsk man ut i världen för att rädda den och på ett märkligt sätt verkar han göra det. Han blev ett ljus i en väldigt märk värld.

Mansrollen på Island är traditionell och liksom här är det kvinnorna som arbetar i välfärdssektorn, som läser böcker medan männen snickrar och/eller bär kostym. Kvinnorna styr, men det de inte kan styra är att männen röstar fel. Det är därför det finns konflikter i alla familjer, som inte sällan skapar en tystnad. Jónas är tyst och hans fru lämnar honom just för att deras liv är så tyst. Han har mycket inom sig, men släpper inte ut det. Han är en ”handyman” och inte en konveratör.

Sjölin jämför Ólofsdóttirs stil med Hemingways och hon berättar att hon verkligen försöker skrivs så kort som möjligt, för att det är i mellanrummen det händer. En kritiker kallade henne en Hemingway full av kvinnliga hormoner, men trots denna mycket märkliga kommentar gillar hon kritiker. Hon har nämligen så få läsare, säger hon, att hon behöver alla hon kan få. Hon talar om sina 200 läsare och menar att hon i princip känner dem alla. Efter det här samtalet får hon garanterat fler, jag kommer definitivt att vara en av dem. I detta allvarlga samtal fyllt av humor gör sig faktiskt Sjölin riktigt bra (förutom att han som alltid tar för mycket plats), men stjärnan är utan tvekan Audur Ava Ôlofsdóttir.

Läs också:

Petina Gappah och Jason Diakité


Ett av de samtal jag sett fram mest emot på Stockholm Literature är det mellan Petina Gappah och Jason Diakité modererat av fantastiska Yukiko Duke. Gappahs Memorys bok är fantastisk på så många sätt, med den dubbla betydelsen av Memory som ett namn och som minnen som försvinner i den svenska titeln, men som ändå genomsyrar boken.

Memory lider av albinism, vilket betyder att hon ser vit ut, men inte får de privilegier som vitt skinn ofta ger. Istället kallas hon ”fake white” som är betydelsen av ordet som används för dem i Zimbabwe.

Förlaget kallar Diakités bok En droppe midnatt beskrivs av förlaget som en familjebiografi. Själv skulle han inte kalla det så, utan ser den som en nödvändighet i den kris han befann sig i. Det var inte bara att han skulle fylla 40, han var också på väg att skilja sig och hans syskonbarn drabbades av en kronisk sjukdom. Han kunde inte sjunga sig ur den krisen, musiken räckte inte till. Istället började han samla historier från sin pappa om sina farföräldrar och började skriva en bok. När hans pappa insåg det reagerade han inte direkt positivt och ifrågasatte om någon skulle vara intresserade av att läsa om fattiga svarta i södern, men nu finns boken och visst är det viktigt att även tillsynes obetydliga liv är viktiga att berätta om.

Gappah frågar om hur det känns för hans släktingar att nu finnas med i en bok och Diakité menar att även om drivkraften inte var annat än kärlek, så går vissa saker tolkas som kritik, vilket hans pappa också gjorde. Att skriva boken gjorde att han kom närmare sina föräldrar, men det förändrade också hans pappas syn på sin son. På många sätt har sonen svikit sin pappas förtroende genom att berätta personliga och privata saker för andra. När boken var färdig och de läste dem blev förhållandet bättre, men skapade också ett dåligt samvete hos föräldrarna. Pappan hanterade texten akademiskt och skrev flera sidor med kommentarer.

Fattigdom påverkar människor och Diakité själva har aldrig behövt uppleva den eftersom hans far flytt den. Däremot märkte Diakité när han besökte den plats där farföräldrarnas hus finns att fattigdomen finns kvar för de som inte flytt den.

Gappah talar om Memorys syn på fattigdom och att den inte märktes förrän hon insåg att det finns andra liv utan fattigdom. För den som flyr fattigdom finns ett annat liv, men den påverkar hela livet. Den som varit fattig är alltid rädd att bli det igen.

Memorys bok är inte självbiografisk, men det finns lite av Gappah i henne. Båda älskar böcker och historia. Memory passar inte in, inte bara för att hon har vitt skinn, men också för att hon adopteras av en vit man. Lloyd är också annorlunda och Gappahs mål var att göra honom till en svart man med vit hud. Han har på ett sätt svikit sitt folk genom att försöka vara svart, trots att han inte är det.

Hudfärg är betydelsefull i båda författarens böcker. Memory är vit och sticker därför ut. Gappah berättar om hur det kändes att vara en av få färgade på sin skola. Att alltid sticks ut. Diakité kände detsamma och trodde (kanske till och med hoppades) länge att hans vita fläckar på händerna var början till en förändring från svart till vit. Han skulle kunna bli någon annan, med ett lättare liv. Det i kombination med det dåliga samvetet för att ha ett bättre, mer priviligierat liv än sin pappa.

Även Diakité talar liksom Johannes Anyuru igår om att nära sin roll som underdog, trots att hans liv förändrats. Hudfärg är inte det enda som spelar någon roll för status i livet. Man kan vara priviligierad och underdog samtidigt.

Minnets oberäkneliga funktion är också ett tema som återkommit i flera samtal den här helgen.  Två personer som upplever samma saker kommer att få olika minnen. Diakité har skrivit om sina egna minner, men också sin pappas. Vissa saker behövde han dubbelkolla med andra, då andra kanske kunde komplettera eller korrigera minnena.

Memory är en berättare som inte är helt ärlig. Hennes minnen förändras för att hon vill skydda andra. Hon vet inte allt och kan därför inte berätta sanningen. Som att hon berättar att hennes föräldrar sålde henne som nioåring, något som inte ör helt sant, men inte heller helt fel. Boken handlar om att sortera och förstå sina minnen. Genom att skriva ner vissa minnen dyker andra upp. På samma sätt blev det för Diakité när han skrev om jobbiga saker som hände honom under skoltiden. Han insåg att det han skrev ner skulle bli hans nya minnen, den definitiva sanningen som dessutom skulle delas med andra. Det är därför jag aldrig kommer att skriva någon självbiografi, säger Gappah.

Läs också:

Den stora världen och den lilla


Kulturtantskonferens hålls ofta då Kjell Westö är i närheten och vi är ett stort gäng bloggare som träffas inför just det här samtalet. Idag samtalar han med Johanna Adorján i ett samtal modererat av Kristoffer Leandoer. Ett samtal kring två böcker jag vill läsa, men ännu inte hunnit med. Det ständiga dilemmat.

Adorjáns senaste bok heter En alldeles särskild kärlek och där är en jacka stor betydelse. Berättelsen om ett barnbarn som är Johanna och hennes farföräldrar som begick självmord tillsammans när hon var tjugo. Berättelse är verklig, men också fiktion då den beskriver deras sista dag och där var hon inte mer. Hon berättar också deras historia som förintelseöverlevare och märkligt nog även Wagner-älskare.

Musiken i deras liv är viktig och så brukar fallet vara även i Westös böcker. Senaste boken Den svavelgula himlen innehåller ovanligt lite musik, men nu skriver han en bok som innehåller en hel del klassisk musik.

Westö talar om sin huvudperson som också är berättaren. Att skriva i första person var lite ovanligt för honom och han valde också att göra huvudpersonen till en ganska osympatiskt person stundtals. Han är inte Westö, men visst finns det delar av honom själv där. Som t.ex. oviljan att beskriva sin egen familj och ta reda på vad som hänt äldre släktingar. Tvärtom mot vad Adorján gör i sin bok. Han var rädd för skammen som han var säker på att han skulle drabbas av.

Inte heller Adorjáns huvudperson är helt igenom trevlig. Det är hennes farmor, som hon älskade, men hon kan se att hon även hade sämre sidor. Med en genomtrevlig huvudperson blir det inte någon spännande bok. Farmor var en kvinna som tog över rummet, en kedjerökande dam med basröst, som vissa var rädda för och som aldrig talade om sin historia. Hon gav hemska, redan använda presenter och en gåva från henne var ingenting man ville ha.

Westö skapar sitt eget fiktiva sammanhang, men visst finns en del från hans släkt med i den. Liksom i Adorjáns familj fanns en tystnad, något man inte talade om. I hans fall handlade det om att både hans morfar och farfar dog i krig. ”Vi talar inte om det här”, är något båda författare hört under sin uppväxt. Samma tystnad finns i hela Finland, där ”sanningen” inte ens kom fram. Tystnaden kring förintelsen påverkar inte heller bara judiska familjer, påpekar Adorjáns berättar om en vän vars mor/föräldrar var nazister, vilket också skapat en skam och en tystnad. Kanske är det barnbarnens ansvar att beskriva historien, säger Adorján och bryta tystnaden. Även i finska inbördeskriget fanns flera sidor och flera möjliga tystnader, påpekar Westö. I Finland skrivs väldigt lite om inbördeskriget, medan man i Tyskland har gjort upp med son historia på ett helt annat sätt. Hägring 38 var en ovanlig bok och hade kanske inte kunnat skrivas tidigare. Vi håller på att lära oss att tala om vår hemska historia, säger Westö och nu när snart 100 år har gått är det hög tid att lägga hatet bakom sig.

Adorján vill ändå påpeka att hennes bok inte handlar om förintelsen, utan om kärlek. Två människor som älskade varandra, trots att de alltid hackade på varandra och trots att hennes farmor verkade irritera sig på allt hennes man gjorde. De verkade inte gilla varandra, men de älskade varandra uppenbarligen högt. Dessutom använde de titlar när de talade med varandra, vilket måste varit väldigt ovanligt.

Westö låter kärleken ta större plats än han brukar, men säger sig ha svårt att skriva en bok med ett enda tema. Troligen kommer han aldrig skriva någon ”riktig” kärlekshistoria. Hans par väljer ofta bort varandra, medan föräldrar höll ihop livet ut. Kanske är fri vilja inte alltid det bästa, säger Leandoer.

Att hitta en plats att höra till blir sista ämnet i samtalet, Adorján berättar att hon föddes i Stockholm, har bott på många olika platser och är ständigt efter ett hem. Westö menar dock att han trots att han levt i Helsingfors i princip hela sitt liv jobbar för att höra till. Att undersöka det förflutna kan vara ett sätt, men å andra sidan är minnet något man inte alltid kan lita på. Wetös berättare går till exempel inte att lyssna på alls och nu kommer jah säkert läsa hans senaste bok med en viss misstänksamhet.

Läs också:

Priset för vår mänsklighet


Första samtalet den andra dagen på Stockholm Literature är ett mellan Hakan Günday och Cecilia Uddén. Ett samtal om Gündays bok Mer om människosmugglare. Att huvudpersonen är en liten kille som verkar vara helt vidrig. Günday har skrivit en rad kontroversiella romaner och Mer är den första som översatts till svenska. 

Det är en fruktansvärd bok, säger Uddén och Günday håller med. Han berättar hur han insåg tidigt att skrivandet är viktigt för att utveckla sitt tänkande. Det är därför han valt att skriva om sådant han absolut inte förstår, för att förhoppningsvis göra det under skrivandets gång. Han brukar börja med en fråga som han vill besvara. I Mer ville han undersöka förhållandet mellan en individ och en grupp. En grupp kan sudda ut en individ, eller så blir individen dess ledare. 

I Turkiet dog en mängd människor. Många var flyktingar och de hamnade i nyheterna för att de dog. Günday ville undersöka vilka de var och han ville också undersöka hur ett barn kan påverkas av flyktingar. Under skrivandet märkte Günday att ondska finns på de mest oväntade platser. Han lärde sig att det är svårt att skriva något som är värre än verkligheten och ger som exempel berättelsen om en flykting som tillverkade falska icke-fungerande flytvästar och sålde dem till andra flyktingar. Däremot menar han att skrivandet kan ge hopp, även om det man skriver om är fruktansvärt. 

Günday talar om vikten av att inte se flykt och flyktingar som något nytt. Inte heller smugglare och andra som tjänar pengar på andras olycka. Anledningen till att vi nu talar om flyktingar är för att de försöker ta sig till Europa. Att en stor mängd människor flyr i Afrika eller Asien har vi däremot aldrig brytt oss om. Det är bara när vi påverkas som flyktingar når nyheterna. Visst är det cyniskt, men det gör det inte mindre sant.

Smugglarpojken är en ”hope-dealer” säger Günday. Han säljer hopp till andra och föraktar dem för att de fortfarande har hopp. Han är nio år och redan förstörd. Hans dröm är att gå i skolan och vara som andra barn, men orättvisor i världen gör att hans liv blir ett annat. Hans första reaktion är att skylla sitt eget elände på de som flyr och därmed förstör hans liv. Migration är bara ett symptom på något riktigt sjukt, säger Günday. 

För att lära sig mer blir pojken en grym mini-Mengele och skapar ett laboratorium som fylls med försöksdjur som råkar vara människor. Synen på dem får han från sin pappa, den enda auktoritet i hans liv. Andra människor är bara leksaker i pojkens lilla värld. 

Uddén leder in samtalet på vår samtid och hur framtida generationer kommer att se på vårt agerande under den så kallade flyktingkrisen. Günday menar att vår ganska naiva syn på ”resten av världen” som en plats för semester, men inte som en plats där människor bor och där de inte kan bo längre. Han talar om Europa som ett hus, där en främling helt plötsligt av sig in och står i köket. Vi lever som i chock och vi måste komma över den för att inse att vi inte är ensamma i världen. Det är inte heller så att vi kan ha större rätt till världen än vad de har. Däremot är det enkelt att sälja rädsla till andra, men vi måste ställa oss frågan vad kostnaden blir. Det är lätt att skrämma människor, att göra dem till raister. Vårt hus finns kvar, säger Günday, men vi måste låta andra dela det med oss. Vi behöver snarare fokusera på att huset verkligen får stå kvar, annars finns vår plats att leva på inte kvar. Att faktiskt bjuda in andra i vårt hus är priset vi behöver betala för att faktiskt behålla någon slags mänsklighet. Annars blir vi som pojken som slutar se andra som människor. Vi har dessutom skapat deras helvete, påpekar Günday, då de som flyr tar vägar från öst till väst, som är samma vägar som vapen transporteras från väst till öst. Vi säljer vapen som används i de krig människor flyr från. Hur absurt är inte det, säger Günday.

Mer låter som en riktigt intressant bok. Nattsvart och fruktansvärd, men intressant. Günday är en fascinerande person att lyssna till och hans resonemang kring flyktingkrisen borde nå fler. Det var lite som Mohsin Hamid var inne på igår att vår syn att vi skulle vara mer värda än de som råkar vara födda i en annan världsdel är helt absurd. Det är som ett hus där det brinner i ett rum och i rummet bredvid finns en pool med människor runt som dricker flashiga drinkar. Istället för att använda vattnet i poolen för att släcka elden stänger vi dörren och inser inte att även vårt rum riskerar att brinna upp. Vi har bara ett hus, en planet. Det är alla eller ingen. Om planet störtar spelar det ingen roll om du sitter i första klass, säger Günday, du dör i vilket fall.

Läs också:

Gränser för yttrandefrihet

Julian Barnes senaste bok Tidens larm handlar om kompositören Dimitrij Sjostakovitjs kamp för överlevnad och för att behålla sin konstnärliga frihet i en diktatur i ett samtal Ann-Sofi Noring, vice museichef för Moderna Museet. Tyvärr saknas dirigenten Daniel Harding, som skulle ha deltagit. Samtalet börjar med att Noring presenterar rysk konst samtida med Sjostakovitj, som finns i Moderna Museets samlingar för att ge en känsla av konst vid förra sekelskiftet. 

Jag har bara läst The Sense of an ending av Barnes, men har Tidens larm på min Kindle. Där samsas den med andra olästa E-böcker med min uppmärksamhet. Barnes är verkligen den äkte engelsmannen personifierad, så brittisk. Att läsa en bok av honom som utspelar sig i Sovjetunionen, i ett annat land i en annan tid vore spännande. 

Redan som fjortonåring började Barnes fascination för klassisk musik och för det ryska. Han studerade ryska i skolan och lyssnade en hel del på Tjajkovskij och senare upptäckte han Sjostakovitj. Han säger sig inte vara intresserad av kompositörers liv, men Sjostakovitj är ett undantag. Han läste Testimony 1979, en bok som påstods vara Sjostakovitjs memoarer, vilket förnekades av Sovjetunionen. Nu var det äntligen tid att skriva sin egen bok om kompositören. Först tänkte han göra denne kompositör anonym, men insåg att det var lika bra att berätta att det var Sjostakovitj. 

Barnes försökte skriva Tidens larm i första person och skrev om den omtalade scenen när Sjostakovitj väntar på att bli bortförd, men det blev inte bra och han körde fast. Istället bytte han till tredje person och insåg att det gav honom mer flexibilitet. Angående scenen finns det egentligen ingenting som säger att den är sann, men historien är berättad många gånger. Det är omöjligt och ganska ointressant att skilja på det som är sant och det som är fiktion, säger Barnes. Han låter till exempel Sjostakovitj ställa frågan om vilken ledare som var bäst för en kompositör, Lenin som tyckte att den var farlig och deprimerande, Stalin som tyckte att han förstod den, eller Crusjtjov som avskydde den? Självklart vet han inte om Sjostakovitj verkligen funderade över det, men spelar det någon roll? Sanningen är ändå att han inte var fri som kompositör. Man fick inte köpa notpapper om man inte var med i facket, inte uppföra någon musik som inte godkänts och om det misstänktes att någon hade ”fel” politisk uppfattning förbjöds ens musik, vilket hände Sjostakovitj som Barnes säger var den kompositör som led mest. Även Prokofjev kontrollerades, men inte lika mycket. Sjostakovitj var en snabb kompositör och skrev sådant som staten ville ha, som filmmusik och hyllningar till Stalin, sedan fanns de publika symfonierna och den musik han skrev för sig själv, till exempel kammarmusiken som är svartare än det andra han komponerat. 

Barnes talar om Sjostakovitj olika byrålådor där han förvarade de olika delarna av sin totala komposition. Han insåg när han skrev om bristen på konstnärlig frihet i Sovjetunionen, hur fri han själv varit. Han talar om de texter som andra skrev åt Sjostakovitj i t.ex. Pravda, men ändå ville ha Sjostakovitjs signatur under. I kvarter där kulturarbetare bodde dök den hemliga polisen upp och för bort någon regelbundet. Att då inte vägra att skriva under texter var inte att tänka på. Att vägra vara medlem i kommunistpartiet är inte heller en möjlighet. Det är bara det att det inte spelade någon roll att Sjostakovitj till slut gav upp och gick med i partiet. Makten ville ändå styra honom. 

Läs också:

Lise Tremblay, Julia Peirone och Ida Linde


Igår läste jag ut Hägern av Lise Tremblay som vi just nu diskuterar på Kulturkollo läser. Jag som inte riktigt ser mig som en novelläsare vill se boken som en kortroman om en by, men visst går de att läsa som noveller. Med det lilla samhället som fond bildar de dock en helhet. Norrut åker man för att dö av Ida Linde har stått på min läslistan sedan den var ny, men jag kan ändå se kopplingen mellan författarnas verk och bilderna som också visas under samtalet.

Julia Peirone är fotograf och hennes bilder visas nu på Moderna Museet. Ett tema som genomsyrar bilderna är kvinnor och då främst de som går, men också de som faller. Peirone talar om skam och hur den är ständigt närvarande. Där kan humor vara ett sätt att hantera det svåra.

Tremblay talar om vikten av att resa sig och hur självdistans och humor är viktigt. I små byar är skammen alltid närvarande, men det är ingenting man pratar om. Hon talar också om kvinnor som går och hur hon själv inte var medveten om att det faktiskt var så i Hägern tills hon fick en fråga om det i en intervju. I Huset på Saint Pauls väg symboliserar tystnaden skammen. Det som man inte får tala om, som är mammans psykiska hälsa. Det blir en slags flykt in i tystnaden och en verklighet som inte är verklig, utan en anpassad sådan. Det skapar en slags distans och den här distansen försökte Tremblay komma förbi i skrivandet av boken som handlar om hennes fars död och hennes mors sjukdom och galenskap. Hon skrev den efter föräldrarnas död och det blev ett sätt för henne att bli sig själv på riktigt. Hon har skrivit fram sig själv som person, vilket kan låta pretentiöst, men det är sant. Hennes skrivande är ett behov.

Distansen är viktig och Linde knyter an till rubriken för samtalet som är ”Hur nära får man gå”. Som fotograf, säger Peirone, ger kameran en naturlig distans, men samtidigt tillåter den en att komma väldigt nära och fånga något personligt. Det gäller att ha respekt för de man porträtterar, men också känna sympati. Inte sällan iscensätter hon misslyckanden, som kvinnor som ramlar likt misslyckade modeller på en catwalk.

Peirone kom till Sverige som liten och hade ett behov av att iaktta för att förstå. Fotograferandet blev ett sätt att iaktta intensivt. Hon hade tankar på att skriva för att förstå, men hade svårt att välja mellan sina två språk. Kameran blev en bra kompromiss. Att fotografera blir också en kompromiss mellan det iscensatta och det oplanerade. Hon använder en studio och har en tanke med vad vill porträttera, men allt går inte att planera.

Även skrivandet är en kompromiss mellan det som hon vill skriva och det som blir, säger Tremblay. Hon hamnar alltid i en osäker period och därefter brukar hon komma igång med ett skrivande som ger en bok. När hon skrev Huset på Saint Pauls väg oroade hon sig över att hennes far blivit nästan fixerad över de som dött, vilket gjorde att hon själv började skriva om ”sina” döda.

Linde ställer frågan om gränsen mellan sanning och fiktion och Peirone påpekar att även om kameran tar bilder av verlligheten blir det en bild av en fiktion och en vision. Situationen där skapandet sker är i sig fiktion. De som skapar använder verkligheten, men skapar en fiktion.

Linde säger själv att hon har svårt att skilja på fiktion och verklighet ibland, då fiktionen blir ett sätt att förstå verkligheten. De kompletterar varandra. Tremblay påpekar att romanen är sannare än verkligheten, då den är en genomtänkt bild av det som hänt. Allt berättat är fiktion, men att det då skulle bli fantasi eller icke-sant är en missuppfattning. Fiktionen är sannare än verkligheten upprepar hon med emfas.

Tremblay talar om detaljerna i Peirones bilder, de som krossar det vackra. På samma sätt säger många att hon skriver. Peirone kopplar tillbaka till Tremblays texter där glamouren kan anas, men inte sällan förstörs. Det komplexa i personskildringarna skapas av detaljerna, säger hon.

Läs också:

Mohsin Hamid inledningstalar


Stockholm Literature hålls för femte gången och jag har varit här lika många gånger. Varje år finns en inledningstalare som premiäråret var Chimamanda Ngozi Adichie, förra året Ngugi wa Thiong’o och i är är det Mohsin Hamid som finns med som talare, men först intervjuas han av Yukiko Duke.

Jag har läst två böcker av Hamid, Den ovillige fundamentalisten och hans senaste Exit west. Två böcker som på olika sätt behandlar identitet och flykt. Han inleder med att läsa ur Exit west, de inledande raderna om hur Nadia och Saeed träffas på en kvällskurs som fortfarande pågår trots att staden de bor i faller samman. De inleder någon slags förhållande som kanske mer liknar vänskap än kärlek. 

Svarta dörrar uppenbarar sig runt om i världen och paret flyr genom en av dem. Det är den enda magiska delen i en annan realistisk berättelse. Samtidigt talar Hamid om de magiska dörrar som faktiskt finns runt oss i form av t.ex. flygplan och mobiltelefoner. Det finns så mycket vi kan få veta med hjälp av teknik, så mycket att geografiska gränser kollapsar. 

Nadia och Saeed flyr genom en dörr och befinner sig sedan i Grekland. Hamid har inte tagit bort resan för att den inte är viktig, för det är den. Istället menar han att allt vårt fokus på farliga resor gör att vi får för oss att de som flytt är annorlunda än vi. Vi har inte gjort en lång och farlig resa, men vi har flyttat hemifrån, kanske till en ny stad. Alla sådana förändringar är stora, men också universella. Alla migrerar på många sätt, även om vi inte tvingas sätta oss i en gummibåt och resa över Medelhavet. Fokus både vara på förändringar, inte på resan i sig. 

Även genom dörrarna är flykten farlig. Det är också omöjligt att ta sig tillbaka. Även om boken skrevs före Trumps inreseförbud finns det redan där. Hamid föddes i Lahore och bor där nu, men han har flyttat mycket och kan inte riktigt smälta in någonstans. Tanken att det finns ”rena” människor är absurd menar han. Vi är alla en blandning och att skapa ett vi och ett dom är farligt. 

För åtta är sedan bestämde sig Hamid och hans fru för att flytta tillbaka till Lahore efter år i Storbritannien och USA. Det är lätt att säga att man någon gång ska flytta ”hem” men svårare att faktiskt göra det. Nu bestämde de sig för att faktiskt göra det, för att inte behöva ångra sig senare. Det största skälet till att de stannar kvar är kontakten mellan deras barn och deras föräldrar. Att generationer kan mötas och faktiskt leva tillsammans. Ibland känner han sig verkligen annorlunda, men det är viktigare att hans nära och kära finns där än  att han själv faktiskt ska känna sig hemma på riktigt. Det finns olika sätt att höra till och att ha familjen hos sig är ett. 

Mohsin Hamids inledningstal blir en fortsättning på samtalet på många sätt, då han väljer att sitta kvar i sin stol på scenen. 

Han inleder om att berätta om sina flyttar. Som treåring lämnade han Pakistan för Kalifornien där hans pappa skulle arbeta på universitetet. Då talade han bara urdu. Husen var identiska och i dem bodde barn från hela världen. De frågade varför Mohsin inte kunde prata, men det kunde han, bara inte engelska.  Efter det slutade han prata och satt tyst framför tv:n i en månad. Därefter kunde han prata perfekt engelska med amerikansk accent. När han kom tillbaka till Pakistan som nioåring var hans urdu försvunnen. Han har alltså inget förstaspråk längre, trots att han lärde sig språket igen. Att engelska kan bli något annat än ett andraspråk är omöjligt, trots att det är språket att skriver på. Större delen av livet har han också levt på engelska, men Pakistan är hemma. I första boken Nattsvärmaren skriver han om sitt hemland, men som en utomstående. Den ovillige fundamentalisten är istället pakistaniens syn på USA. Båda böckerna har berättare som inte riktigt går att lita på, säger Hamid och jag blir riktigt sugen på att äntligen läsa Nattsvärmaren

Att det skulle finnas en muslimsk röst är en absurd tanke, säger Hamid, men det finns idéer som andra ser som typiskt muslimska. Något han utnyttjar i Den ovillige fundamentalisten där rösten blir det muslimska, eller vår bild av en muslimsk röst. 

Inte heller har jag läst Hamids tredje bok Hur du blir snuskigt rik i det snabbväxande Asien. Han beskriver den som en fejkad självhjälpsbok, som inte alls är någon självhjälpsbok. Det är Asien, men platsen eller karaktärerna saknar namn. Han ville inte behöva skriva om den exotiska platsen som krävs att man skriver om när det handlar om en icke-västerländsk stad. Han ville skriva en roman om en universell stad, som råkade ligga i Asien. 

Vi lever i en tid när stamkänslan blir mer och mer viktig, säger Hamid. Det blir tydligt inte bara på platser som vi ser som ”stamsamhällen” utan även här i ”västvärlden” där vi självklart ska vara mer ”utvecklade” än så. Exit west är designad för att göra en välkänd värld annorlunda, för att vi ska kunna omvärdera vad som egentligen är verkligheten. Det handlar också om vad vi uppmärksammar, påpekar Hamid och talar om hur hundra leenden kan suddas ut av en rasistisk kommentar. Jämför när en invandrare som gör något hemskt får rasister att bli rädd för alla som ser annorlunda ut. Hamid talar om att rädslan för en fara, som en tiger inte är något farligt om du ser en sådan någon gång om året, men inte om du ser en dagligen. På samma sätt skräms du när du hela tiden matas med bilder av terror. Du får läsa artikel om hur tolv människor i Pakistan som dödas i en terrorattack, inte de miljoner som tillbringar dagen med att gå till jobbet, spelar piano och lever helt vanliga liv. Det är i det som ingen sägs som sanningen finns gömd. 

Hamid talar om hur den information som vi hela tiden får och som skrämmer oss gör oss rädda för framtiden. Vi talar inte längre om hur det ska finnas rymdskepp i framtiden, utan om terror och miljöförstörelse. När Trump säger ”Make America great again” talar han till människors nostalgi, men det samhälle han vill återskapa går inte att få. Vår rädsla gör att vi fokuserar på det hemska och inte på att världen på många sätt hela tiden blir bättre. 

Vi fokuserar på jämlikhet och rättigheter här, men inte mellan nationer. Att ett barn fött i Malmö och ett som föds i Mogadishu får helt olika möjligheter och rättigheter är något så många kan acceptera och faktiskt till och med rättfärdiga är något Hamid i framtiden tror kommer ses som lika illa som slaveriet gör nu. För visst är det galet att vi kan acceptera att döda barn spolas upp på en strand vid Medelhavet och faktiskt stoppa vissas möjlighet att  ett bättre liv.

Läs också:

Årets tio bästa kriminalromaner

Jag läste en rad kriminalromaner inför Crimetime Gotland, men nu var det ett tag sedan. När svenska deckarakademin avslöjat de nominerade till årets svenska och översatta kriminalroman blir läslistan helt klart längre.

Följande titlar är nominerade i kategorin årets svenska kriminalroman:

Den tunna blå linjen, Christoffer Carlsson (Piratförlaget)
En serie jag verkligen vill och ska avsluta.

Höstdåd, Anders de la Motte (Forum)
Jag har inte varit sugen på att läsa något av de la Motte tidigare, men den här låter riktigt bra.

Öster om avgrunden, Thomas Engström (Albert Bonniers)
Fjärde och sista delen i en serie som lockar sådär.

Husdjuret, Camilla Grebe (Wahlström & Widstrand)
En bok som lockar, men först vill jag läsa Älskaren från huvudkontoret.

En bror att dö för, Anders Roslund & Stefan Thunberg (Piratförlaget)
Jag har inte läst Björndansen heller och är lite kluven. Får se om jag ger mig på den här serien.

Följande titlar är nominerade i kategorin årets översatta kriminalroman:

Sargad, Flynn Berry (Louise Bäckelin förlag)
En bok jag lyckats missa, men den låter riktigt bra.

Dodgers, Bill Beverly (Southside Stories)
Låter inte riktigt som min kopp te, men har vunnit en massa priser som borde tyda på en viss kvalitet.

Mafioso, Ray Celestin (Southside Stories)
Hög tid att stifta bekantskap med Celestin.

Kåda, Ane Riel (Modernista)
Utsedd till årets bästa nordiska kriminalroman och en bok som skulle kunna passa mig.

De fördärvade, Karin Slaughter (HarperCollins)
Jag måste verkligen få tummen ur att läsa något av Slaughter, som många verkar älska.

 

Vilka vinnarna blir får vi veta 26 november.

 

Läs också:

« Older Entries