Monthly Archives: september 2017

Kulturmannen i ungdomsboken


Två författare vars senaste böcker jag just läst och en som jag gillat annat av möts i ett av de seminarier jag sett fram emot mest under Bokmässan. Hampus Nessvold som just kommit ut med Ta det som en man, Åsa Asptjärn vars böcker om Emanuel Kent är fantastiska och Maria Frensborg vars bok Mina smala axlars längtan recenserades här för några dagar sedan.

Jens i Frensborgs bok är baserad på många män av hans sort som hon mött i många olika gestalter. I Asptjärns senaste bok om Emanuel Kent finns Frans som vill bli kulturman som pappa. Båda är de minst sagt narcissistiska men Jens är mycket otrevligare.

Emanuel Kent vill verkligen bli en kulturman och när han börjar gymnasiet presenterar han sig som en som älskar jazz och Herman Hesse. Han tvingar sig igenom Stäppvargen, medan Frensborg är ganska säker på att Jens bara sprider böcker av Kafka hemma, utan att läsa dem. 

Hampus Nessvold har skrivit en bok som skulle kunna ses som en självhjälpsböcker för killar. Hans mål var att fylla en lucka och förhoppningsvis kan hjälpa andra killar som funderat på samma saker som han gjort. Som Frensborg påpekar är det dock inte så enkelt för unga killar att våga läsa och dessutom kanske erkänna att man är en del av den stereotyp som presenteras av något negativt i Nessvolds bok.

Jag skulle inte koppla de störiga killarna i Nessvolds bok med den negativa kulturman som egentligen diskuteras av de andra författarna. Egentligen är det inte kulturen som är problemet, menar Frensborg, utan beteende som förknippas med en buffel som råkar hålla på med kultur eller i alla fall vill verka kulturella och belästa. 

Kanske behövs också tjejer i ungdomsböcker som får vara starka, störiga, roliga, belästa och ändå få kärlek och bekräftelse. Eller så kan fler män som den Nessvold skriver fram som inte gömmer sig bakom en fasad, som vågar närma sig sina känslor. Nu när vi den självsäkra kulturmannen och låter honom utnyttja sin position. 

Nessvold talar om hur machomannen och kulturmannen egentligen är ganska lika, men att kulturmannen egentligen är värre. Han kan rent intellektuellt hävda att han är feminist, men ändå ha ett riktigt vidrigt beteende. Det är som killar som raggar genom att säga att de är feminister, säger Nessvold och menar att tjejer ändå vågar säga ifrån mot män som egentligen är rätt tomma. I hans bok finns listor från Ungdomsbarometern där tjejer definierar sig som feminister och antirasister, medan killar främst ser sig som sportfantaster och gamers. 

Killar och tjejer som gillar kultur, kanske framför allt litteratur är inte sällan töntar. Ingen på scenen eller i publiken på den delen kan komma på någon läsande karaktär som också får vara snygg och ha status. Sunda kulturella förebilder finns det alltså helt klart för få av i litteraturen över huvud taget, men i ungdomslitteraturen är de i princip osynliga. Det går inte att vara beläst och attraktiv, men för tjejer är det också oattraktivt att vara rolig. Sexualiseringen av kvinnor är en del av mäns förminskande av kvinnor. Härskarteknik när den är som värst och visst är det härskarteknik det handlar om när den kommer till kulturmannens ockupation av alldeles för mycket plats.

Slutsatsen är att kultur är positivt och att vi vill att även killar tar del av den. Däremot behöver de inte hävda sig på ett så ocharmigt sätt, som Nessvold påpekar. Det går liksom att läsa utan att skryta med det. 

Läs också:

Kärlek och identitet


Två favoritförfattare på scen, Johanna Lindbäck och Jennifer Niven. De intervjuas av Tara Moshizi om böcker och skrivande. De skriver båda med flera berättarperspektiv, vilket de menar ger fler perspektiv och möjligheter. Det gäller dock att finna deras olika röster. 

När Niven skulle skriva Vända världen rätt hade hon fortfarande Finch och Violet i huvudet. För att skriva fram Jack och Libby skapade hon spellistor med musik som passar dem. Lindbäck är ingen musikperson, berättar hon, men hon håller med om vikten av att verkligen skapa två personer som är olika, men lika viktiga. 

Jack har en väldigt ovanlig diagnos som gör att han inte känner igen ansikten. För att inte bli någon slags freak försöker han dölja det och blir en ganska otrevlig person. Det påminner mig om Ta det som en man av Hampus Nessvold där han förklarar pressen på killar att vara coola vilket tyvärr betyder otrevlig på många sätt. 

I Lindbäcks nya bok, som släpps här på Bokmässan, handlar mycket om kärlek och att skriva om den första, stora kärleken är något hon tycker om. Nu vet jag inte lika mycket om hennes bok som om Nivens, men det låter som att även den kärlekshistorien hon beskriver är lite osannolik. Säkerligen inte riktigt så osannolik som den mellan Jack och Libby, för det finns få sådana. 

Moshizi ställde samma fråga som jag ställde igår under min intervju med Niven, hur mörkt får det bli? Både Niven och Lindbäck är rörande överens om att svärta behövs. Tonåringar behöver veta att de inte är ensamma och att de faktiskt behöver få läsa även om svarta saker.  När Niven talar om sina läsare och hur tacksamma de är för böckerna. Hon är på riktigt rörd när hon talar om den respons hon fått från dem och inte minst hur de stöttar varandra.

Lindbäck talar om bilden av tonåringar och hur stereotyp den är. Hon vill berätta om de normala tonåringarna som faktiskt finns och som dessutom är ganska vanliga. Både hon och Lindbäck talar om sina inre tonåringar som verkligen är i högsta grad levande. De använder också tonåringar de möter i sina böcker. Lindbäck tjuvlyssnar en hel del för att få inspiration till sina karaktärer. 

De vuxna då? Båda författarna vill undvika de riktigt genomkassa föräldrarna. Niven har i båda sina böcker med en mer positiv förälder och en mer negativ. Lindbäck vill göra dem mindre endimensionella än föräldrar i ungdomsböcker brukar vara. Eftersom huvudpersonerna i hennes nya bok är 15 år är det mest realistiskt att föräldrarna är närvarande. 

Under helgen kommer min text från intervjun med Jennifer Niven på Kulturkollo. Jag måste bara fixa de sista detaljerna innan den är färdig för publicering. 

Läs också:

Kjell Westö och Helsingfors


Självklart hänger hela bokbloggarmaffian på seminariet med Kjell Westö. Många av oss var med i Helsingfors på resan Breakfast Bookclub ordnade med tillhörande förlagsbesök och möte med den store författaren. Sedan dess har jag faktiskt inte läst något mer av Westö, men jag vill verkligen läsa Den svavelgula himlen. Westö berättar att det kan vara den sista gången han skriver om Helsingfors och berättar om flera generationer. Han verkar vilja komma bort från det episka och lovar något helt nytt i nästa bok som utspelar sig i den finska skärgården. 

Huvudpersonen i Den svavelgula himlen ligger ganska nära Westö själv på vissa sätt, men inte så nära som han tror. Romanen är skriven i första person, huvudpersonen är historikern som vikarierade som lärare och blir sedan författare. Rent biografiskt är han inte jättelik Westö, men väl känslomässigt. Det är dock en roman och ingen sann historia. Istället är Drakarna över Helsingfors den bok där hans eget liv får mest plats. 

Den svavelgula himlen handlar om klass, kön och kärlek. Det närmaste en kärlekshistoria han kommer att komma, säger Westö. Det är också en politisk berättelse, en samhällsskildring. Boken inleds sommaren 1969 då två pojkar från olika samhällsklasser träffas och inleder en vänskap som inte är oproblematisk. Den namnlöse berättaren tillhör den undre medelklassen, medan Alex är född med makt och pengar. De tillsammans med Alexs syster Stella är navet i berättelsen. 

Läs också:

Fly till varje pris?


Golnaz Hashemzadeh Bonde och Elin Boardy har skrivit på ytan väldigt olika böcker, men som har flyktperspektivet gemensamt. Huvudpersonen i Hashemzadeh Bondes Det var vi flyr från Iran efter revolutionen, medan Boardys Tiden är inte än lever för flera hundra år sedan. 

Att fly från och att fly till är olika saker, menar Boardy och från början är det oklart vad det är för flykt hennes huvudperson genomför. Under flykten har hon många möjligheter att slå sig till ro, men rörelsen i sig verkar viktig. Boardy menar att huvudpersonen har lämnat allt, förlorat allt och måste fortsätta vandra för om hon landar så kommer det hon mist att komma tillbaka till henne. I korta glimtar förstår läsaren vad det egentligen är hon vandrar ifrån. 

För Hashemzadeh Bonde är det svårt att separera de två, för visst är det så att  Nahid flyr från det Iran revolutionen skapat, men också från ett fruktansvärt minne och ett lika fruktansvärt svek. Samtidigt flyr hon till det hon kämpat för i Iran, ett demokratiskt land där mänskliga rättigheter är mer självklara. Nahid har aldrig fått det hon behövde och kan inte heller ge sin dotter det hon behöver. Någon slags maktlöshet genomsyrar hennes liv. Hashemzadeh Bonde önskar att vi pratade mer om det sociala arvet. 

Flyktingar lever med en förlust av det som inte längre finns. Nahid har ett fryst ögonblick där allt tog slut och efter det blev livet aldrig detsamma. Hon har gett upp sin familj, sitt språk och hamnat på en annan plats där hon inte fått det bättre. Barnet har fått det bättre. Mycket bättre. Nahid sätter ord på de nästan förbjudna känslorna att hon är arg och faktiskt inte unnar sin dotter det fantastiska liv som hon fått samtidigt som Nahid förlorat allt. Att känna avundsjuka mot sin dotter är verkligen något som inte är okej. Dessutom finns en distans mellan generationer då de vuxit upp i helt olika världar. För att barnen ska lyckas behöver de uppfostras till att bli något helt annat än sina föräldrar. 

Jag har läst allt Elin Boardy skrivit tidigare, men dragit mig lite för Tiden är inte än då historiska romaner inte brukar vara min grej. Nu verkar det vara en väldigt allmänmänsklig bok som bara verkar utspelar sig för länge sedan. Jag får nog läsa trots allt. Jag smittas av Boardys entusiasm över research om 1300-talet och vill också uppleva den tiden.

Hashemzadeh Bondes första bok Hon är inte jag lockar också. Hon har mer grävt där hon står och skriver om familjer som liknar hennes. Det är ett sätt att bearbeta sina egna erfarenheter, men också att skriva fram sin föräldrageneration och få svar på frågor. Hon talar om sin pappa som efter 30 år här fortfarande möts med misstänksamhet. De offrade så mycket, men fick inte riktigt det hemland som de drömt om. 

Nya böcker är på gång. Boardy skriver om Berlin på 20-talet och Hashemzadeh Bonde är sugen på att skriva något om den svenska mansrollen. Det låter som två riktigt fina idéer.

Läs också:

Bokcirkel med Helena Thorfinn


Tidig morgon innan Bokmässan egentligen öppnat samlades vi till en livebokcirkel i Norstedts monter med Helena Thorfinn. Att hon skrivit böcker som utspelar sig i Bangladesh är ganska naturligt, då hon själv bott och arbetat där. Målet har varit att lyfta röster som inte hörs och när frågan från Kulturkollo läser om rätten att skriva om andra blir hon jätteglad. Det är nämligen första gången hon får frågan, trots att det är en fråga hon själv funderat mycket över. Hon kände ändå att berättelserna hon bar på behövde komma ner på pränt. Mycket har hänt på riktigt, till exempel kom det på riktigt en container med tortyrredskap till Bangladesh. Att det hände och att USA har en roll som inte förvånade. 

Från biståndsvärlden har hon fått olika reaktioner. Mest positiva, då hon i Den som går på tigerstigar talar om elefanten i rummet som diskussionen om biståndsprojekts relevans är. Lärarbitarna i boken var de hon kämpade mest med och vi pratar en del om skolan och hur synen på svenska elever är på internationella skolor. 

Nästa bok kommer att utspela sig i Myanmar, där Thorfinn bor nu. Det blir en mer personlig berättelse om buddhismen. Sedan kommer Janne och Sofia tillbaka, men hon vill inte fastna i biståndsdebatten utan mer beskriva landet som då blir Myanmar. 

Som alltid blir boken bättre efter samtal, speciellt med författare som bjuder på sig själva så mycket som Helena Thorfinn gör.

Läs också: