Monthly Archives: september 2017

När lärare möter bibliotekarier

Jag går en handledarutbildning på Borås Högskola och idag har vi vår andra träff. Just nu sitter jag på en föreläsning med Frances Hultgren och Monika Johansson från Bibliotekshögskolan i Borås om en ny modul i Läslyftet som heter Stimulera läsintresse och vänder sig till all personal inom skolan. Modulen i sig är kanske ingenting som passar på en blogg som denna, men vissa saker vill jag ändå dela med mig.

Det intressanta med hur modulens arbetades fram handlar om krocken mellan bibliotek och skola. Mellan läslust och läroplan.

Jag önskar att den syn på litteratur och läsning som presenteras i föreläsningen stod mer i fokus. Hur alla yrkesgrupper i skolan ska samverka kring elevernas läsning. Att läslust främjas även i ämnesundervisningen. Att en skolbibliotekarie finns, vilket borde vara självklart, men långt ifrån alltid är det. Inte heller att det finns ett skolbibliotek. Modulen handlar om saker som läsintresse, läsande förebilder, stimulerande läsmiljöer. Visserligen är den för grundskolan, men jag blir sugen på att botanisera lite bland texterna ändå. Speciellt intressant låter momentet om ”läsfrämjande genom estetiska uttrycksformer” som skulle kunna funka bra på programmet där jag arbetar.

Koppling till läroplan och kursplaner måste självklart finnas i Läslyftet och det kan inte förekomma ifrågasättande av desamma. Inte ens deltagande forskare kan göra det, då Skolverkets utbildningar självklart inte kan innehålla texter som inte följer de styrdokument som de själva tagit fram. Ändå är jag lite oroad över det faktum att kunskapskraven står helt i fokus, medan syftestexten som i svenska handlar mycket om just läslust, ofta glöms bort bland alla lässtrategier. Det är som att den så kallade lustläsningen blivit något fult och därmed försvinner mängträningen. Fortbildning måste också få handla om att kritisera styrdokumenten om de känns begränsande, vilket inte är detsamma som att inte följa dem. Nu har jag bara snabbt ögnat igenom de olika momenten i modulen, men den verkar vara fylld av en positiv syn på läsning. Det verkar också vara roligt att göra en läsvaneundersökning bland eleverna.

Hur man kombinerar frivilligläsning och ålagd läsning är en utmaning. Att hitta balansen mellan krav och frihet är en balansgång och ju äldre elever man undervisar desto mer krav blir det troligen. Gymnasiets kurser i svenska har till exempel massiva centrala innehåll. Då är det inte lätt att hinna med ens styrd läsning och jag tror tyvärr att många lärare väljer bort läsning av hela verk för att de känner att tiden inte finns. Motståndet bland eleverna att läsa kan också vara stort. Det är jobbigt, tar långt tid och uthålligheten saknas inte sällan. Jag tänker på texten Henrik Birkebo skrev för i våras om snuttifieringen av läsundervisningen, något jag visserligen även känner igen från min egen gymnasietid då vi i princip bara läste utdrag i antologier. Att få läsa i skolan känns dock viktigare nu än då. Visserligen läser unga som aldrig förr, men de läser sällan långa texter och då är det extra viktigt att vi tränar deras uthållighet i skolan.

Lärare är bra på att planera och genomföra undervisning, att dokumentera och bedöma. Bibliotekarier kan fungera som en stödjande pedagogisk resurs och arbeta med informationssökning, men också språkutveckling och litteraturförmedling. Tillsammans kan dessa yrkesgrupper självklart åstadkomma mer än de kan göra var för sig.

Vi har en fantastisk skolbibliotekarie, men även om jag samarbetar med henne ibland, så samplanerar vi i princip aldrig. Vi tipsar om böcker ihop ibland, andra gånger gör hon det själv för att eleverna ska få höra någon annan än samma gamla svensklärare. Däremot har vi inget skolbibliotek och därmed ingen naturlig stimulerande läsmiljö för eleverna. Det kommunala biblioteket är en fantastisk resurs, men det är inget skolbibliotek.

Note to self: glöm inte bort skolbibliotekarien

Läs också:

Vad är bildning?

Huvudtemat på årets Bokmässa är bildning och jag har under de senaste veckorna funderat en hel del på innebörden av ordet. Det hela började med att mina elever fick uppgiften att läsa en kortroman av Selma Lagerlöf och då startades ett samtal om kanon och bildning som klassiker kan ge. Något senare läste vi tillsammans en kultursidetext om hur diskussionerna gick i Svenska Akademien när Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur. Texten innehöll så många ord som var svåra för mina elever och flera ifrågasatte vitsen av att lära sig ”gamla” ord. Andra såg det som något de ville lära sig, men ännu inte kunde. För mig är det allmänbildning, men jag började fundera på om den yngre generationen kanske såg annorlunda på det.

Förra lektionen bad jag eleverna att först enskilt och sedan i mindre grupper diskutera orden bildning, allmänbildning, litterär kanon och klassiker. När de fick dela med sig av sina samtal framkom en oväntat konservativ syn på vad bildning och allmänbildning är. Dessutom var det tydligt att gränsen mellan de två var ganska flytande.

Bildning är sådant man läser sig till, en teoretisk kunskap som är djupare än den kunskap som räknas till allmänbildning. Det var en definition de flesta var överens om. Ämnen som historia, litteratur, samhällskunskap, geografi och naturkunskap nämndes. Många ansåg att studierna på gymnasiet i många fall ger bildning, medan grundskolan handlade mer om allmänbildning. Att få behörighet från grundskolan ”kunde vara något slags kvitto på att man ändå kunde det som är allmänbildning”. Det är viktigt att kunna ”lite om klassisk musik, konst och litteratur, viktiga huvudstäder, kända politiska ledare och en del historia.” Sedan är det också viktigt att hänga med i nyheterna och i vad som händer i världen. Däremot går det utmärkt att ”få F i alla ämnen och ändå vara allmänbildad”, då det främst handlade om ett intresse och inte ”bara” att plugga till proven.

Att vara allmänbildad har hög status och eleverna var ganska tydliga med att det märks vilka som är det eller inte. Det går inte att diskutera på samma sätt med någon som inte är allmänbildad, menade någon och gav som exempel att den som hängt med i skolan och dessutom hade ett intresse av att lära sig saker, kunde se fler perspektiv och kunna dra slutsatser. Att vara/bli bildad är något som många strävar efter. Eftersom det krävs en del livserfarenhet för att bli riktigt bildad är de kanske inte där ännu, men att bli riktigt bra på något lockar de flesta. ”Man ska vara lite nördig”, sa någon och menade det som en komplimang. Att googla och försöka lära sig mer är status och när all information finns gäller det att utnyttja den möjlighet som internet ger.

Vi googlade tillsammans efter olika definitioner av bildning och stötte på ordet kultiverad. Innan de fått betydelsen spånade de kring kultivera, som att odla och kopplade även till kultur. Någon som är kultiverad är en som ”går på opera regelbundet, läser tidningar och böcker och skit”.

Fler citat om bildning:

”En person som vet mer än grundläggande saker inom ett specifikt ämne.”

”Man är smart och har ett utvecklat tankesätt.”

”Att kunna förstå världen och ta till sig information.”

”Kunskaper man läser sig till.”

”specialiserad”

 

Och om allmänbildning:

”Det man lärt sig i skolan.”

”Sånt man har användning för.”

”Att kunna lite om det mesta.”

”Att kunna fakta utantill.”

 

Att man blir bildad av att läsa var ganska självklart. Däremot blir det tydligt att ganska få läser speciellt mycket. De som läser gör det ofta och mycket, men många läser inte alls. Däremot börjar det väckas ett sug efter att faktiskt upptäcka klassiker och det tycker jag självklart är roligt. Någon direkt kanon var ingen speciellt sugen på, men gärna en lista som de själva kan välja ifrån. Det är svårt, men nyttigt och bra att läsa gamla böcker, men de måste vara relevanta fortfarande. Just tidlösheten lyfts fram som mycket viktig i mötet med klassiker och det är en utmaning att hitta rätt bok till rätt elev. Speciellt till de elever som inte är läsvana. Det finns några säkra kort, som jag samlat här. Böcker som alltid verkar funka.

 

 

 

 

 

Läs också: