En söndagssmakbit från Bangladesh

Det är söndag och jag hänger på Flukten fra virkelighetens utmaning och bjuder på en smakebit på søndag.

På fredag ska jag träffa Helena Thorfinn på Kulturkollos live-bokcirkel och därför läser jag just nu hennes bok Den som går på tigerstigar. Det är andra boken om Sofia och hennes familj som återvänder till Dhaka, Bangladesh efter en sommar i Sverige. Sofia fortsätter sitt arbete på ambassaden och Janne blir mer och mer involverad i den internationella skolan.

Jag har valt ett citat som handlar om synen på döttrar. En syn som jag känner igen efter att ha läst De förklädda flickorna i Kabul. Jag har två söner och hade säkert hyllats i Dhaka eller Kabul. Här beklagade många mammor att jag inte fått några döttrar. Så olika det kan vara.

Efteråt tänkte Mina bara på flickans doft och på hur det illröda, lilla ansiktet fått hennes inre att mjukna av ömhet. Du lilla, lilla kryp, jag ska alltid skydda dig, nu är det du och jag. […]

Daien hade berömt henne för den lätta förlossningen, som hon sa, men sedan beklagat sig högljutt till Farida över att det blivit en flicka. Innan hon packade de saris hon fått som betalning, hade hon nickat och sagt tröstande till Mina att hon ännu var ung och kunde få fler barn. Det var inte för sent. Ingen katastrof. Hon kunde fortfarande få en son. […]

Några av grannkvinnorna hade kommit förbi och gett Mina något att dricka, som traditionen bjöd och tittat lite beklagande på flickan och mumlat hur dyrt det skulle bli att mätta henne i alla år. Mina hade sammanbitet ritat en stor svart fläck på flickans panna och målat hennes ögon med kolet som för att visa alla att hennes dotter var välkommen och inga onda ögon skulle komma åt henne. Nu var hon skyddad från de elaka blickarna.

Baba hade inte ens tittat åt flickan. Ännu ett misslyckande. Att det fötts ännu en dotter i familjen lades bara till alla de olyckor som drabbat honom under senare år.

 

Som tur är tillhör flickans pappa inte de som är besvikna över att just hon blev hans barn. För att återkoppla till De förklädda flickorna i Kabul så var ett tydligt budskap att pappor till döttrar är de viktigaste i kampen för att en förändring ska ske. Att flickor ska uppvärderas. Bra pappor har makten att förändra världen för sina barn.

 

Läs också:

14 comments