Häxa, helgon, religiös fanatiker

Idag var jag på lärarvisningen av Jeanne d’Arc på Backa Teater, en uppsättning som egentligen har premiär först på fredag. Inte bara premiär förresten, utan urpremiär.

Scenografin var verkligen imponerande. Vi följer med till fängelset och till rättegången. Där finns Jeanne d’Arc i två skepnader. Den fängslade kvinnan och den fria flickan. Den som är nu och den som var. Att låta huvudpersonen spelas av två, Anna Harling och Emelie Strömberg, är ett mycket intressant grepp.

Flera skådespelare har dessutom flera roller och förflyttar sig smidigt mellan dem. Över huvud taget utnyttjas scenrummet och kostymerna väldigt effektivt för att bilda en helhet som imponerar.

Ove Wolf, Kjell Wilhelmsen och Johan Stavring gestaltar den trio som ska döma Jeanne d’Arc. De får representera de många män som dömde henne till döden som kättare. Själv menade hon att hon hörde Guds röst och att han sa till henne att slåss mot engelsmännen. Hon dödar för sin övertygelse och dör sedan själv för den.

Jag tycker mycket om Nemanja Stojanovic som den osäkra munken, som vaktar Jeanne d’Arc och inte riktigt vet hur han ska agera eller vad han ska tycka om henne. Även Ramtin Parvaneh imponerar. När han är på scenen händer det alltid något.

I våras när mina treor arbetade med projektet Women var det flera som valde att läsa och skriva om just Jeanne d’Arc och i lärarhandledningen till föreställningen står just om hur bilden av Jeanne d’Arc tagits i anspråk av såväl höger som vänster, som en symbol för staten eller som frihetskämpe. Hennes handlingar har gjort henne till hjälte och helgon, men också till religiös fanatiker och häxa. Hon ses som en mäktig krigare, som en frihetskämpe och som en feministisk ikon, men också som en galning. Flera av övningarna som föreslås att göras med elever i anslutning till föreställningen handlar om just historieskrivning och vem som egentligen bestämmer hur vi ser på historien. Självklart har det betydelse varifrån vi kommer och vilken sanning vi fått lära oss.

Backa Teaters uppsättning av Jeanne d’Arc är något av det snyggaste jag sett. Scenen, ljuset, röken och lukterna ger en känsla av att befinna sig precis bredvid huvudpersonen i fängelset. Avslutningen av första akten är mäktig och andra aktens inledning riktigt rolig. Däremot är tempot ibland lite långsamt, vilket kan ha att göra med att det återstår viss repetition, men jag är rädd att för unga elever kan uppfatta föreställningen som svår. Slutet, där tid och perspektiv går in i varandra är till exempel ganska krävande, men jag gillar det skarpt.

Lärarhandledningen till föreställningen är dessutom mycket genomtänkt och väcker många tankar kring tro och övertygelse. Det är däremot ingen pjäs att bara gå och se ”för skoj skull” med elever, utan den kräver en del av lärarna. Om föreställningen för- och efterarbetas ordentligt kan den ingå i en mycket intressant undervisningskontext.

 

Foto: Ola Kjelbye

Läs också: