Monthly Archives: september 2017

Böcker jag önskar att mina barn läst

Det är barnboksvecka på Kulturkollo och veckoutmaningen handlar om ”barnböcker som vi önskar hade nått fler läsare”. Min tolkning av det hela blir ”barnböcker jag önskar hade kommit när mina barn var mindre”. De två får alltså bli ”fler läsare”. Högläsningstiden är kort och jag kan tycka att det är lite sorgligt.

En bok vi faktiskt läste en gång, trots att ungarna var för stora för den är Boken utan bilder av B. J. Novak. Vi turades om att läsa med knasiga röster som komplement till läsläxan i läseboken.

Ungarna älskade Vem-böckerna och jag gjorde de också. De växte upp, men serien fortsatte och ibland funderar jag på att gå till biblioteket och låna de olästa bara för att få läsa dem själv. Senaste Vem stör? verkar till exempel så himla fin och de nya figurerna är riktigt söta.

Det kan hända att jag kidnappar systersonen som fyllde ett i april och tvångshögläser för honom.

När det gäller böcker för åldrarna 9-12 så läser jag fortfarande själv ibland. Någon gång vill de också läsa, även om de egentligen vill ha tjockare böcker redan nu. På tisdag kommer till exempel Wusten och Veganen av Åsa Asptjärn, som är en favoritförfattare. Jag tror att jag kommer att läsa även utan barn.

Läs också:

Mycket har förändrats på 18 år

Jag funderade vidare efter det inlägg jag skrev om Tjockdrottningen igår och kom att tänka på filmen The Truman Show. Jag visade den för elever hösten 1999, när dokusåpan var ett ganska nytt fenomen och då skämtade vi om att det säkert skulle komma alla möjliga märkliga tv-program i framtiden. Tänk om det till och med skulle komma ett program där man fick se tjocka människor banta eller ännu värre få se knarkare bli fria från sitt missbruk. Någon knarksåpa har det inte blivit ännu här i Sverige, men i USA finns Celebrity Rehab. När det gäller matberoende har dokusåporna, eller realityprogrammen, eller vad de nu ska kallas, varit desto fler.

I The Truman Show placeras ett spädbarn i en realityshow där hans liv kan ses av andra dygnet runt. Själv är han omedveten om att hans liv är ett konstgjort sådant. Att de som omger honom, hans mor, hans fru och hans bästa vän, är skådespelare som har som jobb att vara en del av hans liv. Riktigt så illa är det inte för Annie i Tjockdrottningen, men det finns ett gäng falska människor i hennes närhet som låtsas vara vänner, som låtsas att de tycker om och till och med älskar henne.

Fortfarande undrar jag var gränsen går för reality-tv. Den gräns jag trott har funnits har passerat så många gånger att jag tappat räkningen, men någonstans måste den väl ändå gå? Självklart nås den lättare om publiken sviker, men det verkar de inte göra. När går deras gräns?

Läs också: