Tjockdrottningen ger en cynisk bild av samtiden

Vi känner till de föregångare som Moa Herngren troligen haft som inspiration när hon skrev sin senaste roman Tjockdrottningen. Du är vad du äter, Biggest Loser och nu senast Biggest Loser VIP. Tidningarna fylls av artiklar om deltagarna och den symbios i vilken produktionsbolag och kvällstidningar tycks leva i gör mig ofta lätt illamående.

I Tjockdrottningen letar produktionen efter passande deltagare till serien Du är vad du väger. På något sätt har tv-redaktören Camilla Willdow fått nys om Annie Ek, rejält överviktig och isolerad, som skulle bli en perfekt deltagare. Det gäller bara att övertyga henne om att det är en toppenidé att vara med på tv och visa den kropp som hon gör allt för att dölja. Camilla gör allt för att få Annie att känna sig värdefull.

Annie sväljer Camillas smicker med hull och hår och tror att hon äntligen fått en vän. Nu kan hon bli en av dem som lägger ut fina bilder i sociala medier, får en massa likes och fina kommentarer. Annie drömmer om att kunna skriva något om sina ”finaste vänner”, men hon har inga. Camilla är den hon drömt om.

Vi läsare vet dock hur Camilla och Jarmo Fäldt, chefen för produktionsbolagen Bandoola, talar om deltagarna och att Annie definitivt inte är någons vän. Hon är istället den som hela svenska folket ska håna, för att sedan förhoppningsvis ta till sig hjärta. Det förutsätter självklart att Annie rasar i vikt. Allt annat vore ett misslyckande. Just dubbelheten drabbar inte bara deltagarna, utan också programledaren.

Programledare för det hela är Johanna Broman, ett andraval för produktionsbolaget och egentligen är det så att Broman inte alls är nöjd med att leda ett bantningsprogram. Hon har stora planer och vill mycket mer. Det är bara det att hon aldrig får de jobb hon suktar efter. Hennes nemesis Mikaela är den som alla vill fotografera på premiärerna, när Johanna får tillsägelsen att lämna plats åt de riktiga kändisarna. Det är också Mikaela som blir programledare för en ett program som varit Johannas idé och som hon blivit lovad att leda. Istället får hon nöja sig med ett andraklassens förnedringsprogram, dessutom som produktionsbolagets andraval. Vem de ville ha? Mikaela såklart.

Annie tackar ja och får flytta in i en herrgård tillsammans med de andra deltagarna. Nu ska de hårdträna och svälta sig och allt ska visas på tv. Helt fruktansvärt blir det inte ändå, då Annie faktiskt får någon slags vän i deltagaren Björne. En ljusglimt i mörkret. Hela produktionen är verkligen vidrig och jag mår dåligt när jag läser om hur de ansvariga talar om deltagarna som vore de köttklumpar utan själ.

Tjockdrottningen är en bitvis lysande satir som ger en cynisk bild av tv-världen. Jag tycker om att läsa om Annie, men de andra karaktärerna förblir ganska platta. Oavsett fyller de alla sin funktion och det finns en poäng med att låta dem vara ganska ytliga. Det är en läsvärd och bra bok, men kanske inte lika stark som Herngrens tidigare böcker som jag verkligen älskat. Det Herngren är riktigt bra på är att sätta fingret på det som är skevt, men som få faktiskt talar om. Det gör hon riktigt bra även i Tjockdrottningen.

Läs också: