Johannes Anyuru tog våra elever med storm

Att arbeta på en gymnasieskola innebär vissa fördelar. Idag fick jag till exempel lyssna på ett fantastiskt författarsamtal med Johannes Anyuru, som efter en lite trevande start tog eleverna med storm. Riktigt bra blir det när Anyuru egentligen är färdig med det planerade och börjar besvara frågor. En elev vill veta mer om honom och hans liv och då slappnar han av.

Johannes Anyuru inledde med att tala om språk, poesi och om Allen Ginsberg, som blev hans första litterära idol. Ett citat han fastnade för var (med reservation för felhörning) ”allt vårt språk är ärrat av krigen” (kan det vara ur Howl? Jag lyckas inte hitta någon svensk översättning.)

Anyuru började skriva i tonåren, men vågade inte berätta det för någon. Hiphopen blev ett sätt för honom att kanalisera sina ord, men sedan tog poesin över. Han rappade, sedan blev poesin det stora. Poesin som var mer sann än musiken. Han kunde skriva om andra saker än i hiphopen och upptäcka alla de världar som finns i böcker. Något som var skönt var också att slippa rimma och att kunna vara mer fri i sina ämnesval. Han lärde sig att se det osynliga i poesin. Att läsa mellan raderna. Ett sätt att hitta mening med allt som händer i världen och i hans egna liv. Poesin talade till honom, som alla texter kan tala till en. Det kan handla om dikter, men också om låttexter eller längre texter.

Jag påminner mig själv om att tala med mina elever om vilka texter om talar till dem. Mitt mål i år är att se mina elever som läsare. Att utgå ifrån att de läser och därför inleda samtal om läsning ofta. Då passar en fråga om texter som berör alldeles utmärkt.

Poesin fanns i bakgrunden, men Johannes Anyuru skulle bli civilingenjör, för det skulle man bli hemma hos honom om man hade bra betyg och det hade han. Båda hans bröder är civilingenjörer, men det var inte Anyurus väg. Han flyttade visserligen till Norrköping efter studenten och han började studera till civilingenjör, men trivdes inte riktigt med det. Ska det här bli mitt jobb?, frågade han sig en dag och svaret var nej. Han ville något annat. Det var han som skulle leva sitt liv, inte hans pappa. Trots att han kände press att ”bli någonting” och det var svårt att samla mod och våga berätta för sina föräldrar att deras son inte ska bli civilingenjör utan poet. Anyuru började arbeta inom vården och på fritiden skrev han poesi. Han behövde inte bli rik, men han behövde skriva. Sedan fick han en möjlighet att faktiskt kunna skriva mer.

Restaurang Prinsen i Stockholm delade nämligen ut priset Guldprinsen till unga författare under några år och Anyuru fick det 2003. Då tog han semester från vårdjobbet och den har fortsatt sedan dess. Han vågade följa sin dröm och sin passion. Inte bli det som föräldrar säger att man ska bli, som samhället säger att man ska bli. Lycka får man bara om man följer sitt hjärta, säger han, inte genom att följa de regler som samhället satt upp. Ett annat hinder är självklart att orka skriva vidare om man blir refuserad. Anyuru hade turen, eller skickligheten att bli publicerad vid första försöket.

Debuten var fantastiska Det är bara gudarna som är nya, som jag läste tidigare i år. Där placerade sin förort och sina vänner i Iliaden och skapade en ny värld. Han slapp rimma och han slapp skriva utifrån idén eller myten om hiphop och vem man ska vara om man skriver sådan musik. Samtidigt säger han, är hiphopen ett sätt för fattiga och utsatta grupper att nå ut.

Hans bästa kompis dog strax efter att Anyuru debuterat. Han försökte förstå sin sorg med hjälp av poesin. Det blev Omega, min kanske största favorit av de böcker jag läst av Anyuru. Men att skriva räckte ändå inte för att förklara sorgen. Hans far hade blivit muslim när Anyuru var tio. Koranen, som varit en vikt att använda i träningen, blev nu en bok som gav svar på fler frågor. Religion eller filosofi kan ge svar om vad som är meningen med tillvaron, säger han och frågar eleverna ”Varifrån får ni era svar?” (ännu en fråga att återkomma till) Sökandet efter svar ledde honom till islam via Spanien och det sökandet skrev han om i boken Skulle jag dö under andra himlar. Den var inte så bra, säger han och berättar att hans drivkraft troligen var fel. Han ville skriva boken för att den förhoppningsvis skulle översättas och flickan som krossat hans hjärta skulle läsa den och sedan vilja ha honom tillbaka. Tydligen fick hon tag på boken och läste den med hjälp av Google Translate. Men, hon kom försent. Han hade precis kommit över henne och ville inte ha kontakt med henne. Ödet.

”Språket är ärrat av krig”, citatet från Ginsberg återkommer. När Anyuru säger att han är muslim vet han vilka bilder som kommer upp i människors huvuden. Länge undvek han att tala om sin religion och skrev inte heller om det. 2014 attackerades Charlie Hebdo och de som gjorde det sade sig göra det i islams namn. Den religion som betyder något helt annat för Anyuru. Han bestämde sig för att skriva om något som tidigare varit omöjligt att skriva om. Boken blev De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, en bok jag läste ganska nyss och gillade, men som blev mer begriplig och ännu bättre efter att jag hört Anyuru tala om den. Det är starkare när en författare berättar om sin bok än när en svensklärare gör det, hoppas jag, eller kanske borde jag hoppas att det inte är så. Anyuru berättar så mycket tydligare än vad jag har gjort. Självklart har jag försökt för att förbereda mina elever för besöket, men jag är inte författaren och har inte alla svar.

Han läser om författarens första möte med terroristen (jag valde istället att läsa inledningen). Kvinnan som sitter inspärrad på en rättspsykiatrisk anstalt. Hon som försökte stoppa det terrordåd hon var en del av och nu vill berätta sin historia. Varför gråter hon? Hon som är en terrorist som skadat andra i författarens religions namn. Har hon rätt till någon sympati? Har hon rätt att förklara sig?

I framtiden har fascisterna tagit över makten. Terroristen berättar om den framtiden som hon säger sig komma ifrån. Hon berättar om hur det är att leva i ett totalitärt samhälle, där muslimer och andra landsförrädare placerats i förvar i en förort. Varför är framtiden med?, undrar en person i publiken och så gjorde även Anyurus förläggare första gången hen fick läsa manuset. Det är med för att visa hur IS vill att vi ska se på muslimer och likheterna med nazisters syn på hur ett samhälle ska se ut är många, säger Anyuru. Förtrycket ska öka och för IS betyder det att fler kommer att delta i deras kamp. Den framtid Anyuru beskriver är den framtid som IS vill ha.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en bok full av hemligheter och tolkningsmöjligheter, berättar Anyuru. Han har svar, men alla vill han inte ge. Förklaringen till tidsresor förklaras av nattfjärilen, men den förklaringen finns inte med i boken. Sanning går att få mot 500 kronor på ett bankkonto säger Anyuru, men skämtar självklart. Poängen är att han vet mer än vad som står i boken och det är också något att samtala om med eleverna när vi ses nästa gång.

Egentligen var det treorna som fick äran att lyssna till Johannes Anyuru, men jag smög med en av eleverna från ettan, som jag tidigare undervisat på språkintroduktion. Han var helt lyrisk efteråt och jag peppade honom att våga gå fram och hälsa på författaren. Så fint och så starkt när någon får en förebild som liknar en själv. En författare som också är muslim och som visar att det går att vara annorlunda och ändå höra till. Jag är också glad att mina andra elever får ett annat språk att tala om det okända med. Ett som inte är ärrat av kriget. Som inte bara beskriver muslimer som hotfulla terrorister och som inte heller beskriver författare som distanserade vuxna som talar till någon annan. Johannes Anyuru talade direkt till dem och han visade att även författare kan var förebilder. Han tog våra elever med storm om än kanske inte en storm från paradiset om Borås inte kan kallas just så.

Foto: Khim Efraimsson

Läs också:

4 comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge