Konsten att skrämma sig själv

Idag läste jag John Ajvide Lindqvists novellen ”Tjejen”, från samlingen Låt de gamla drömmarna döhögt för mina elever i ettan. Det är en berättelse som börjar med att en flicka går fram till en pojke efter en konsert och berömmer hans klarinettspel. Killen, som heter Mattias, samlar mod och frågar om hon vill fika, de fortsätter sedan träffas och blir ett par. Första delen av novellen är som vilken kärlekshistoria som helst. I alla fall nästan. Vi får veta att Gabriella, som hon heter, har ett ärr på handleden, men i övrigt verkar hon vara väldigt vanlig.

Gabriella och Mattias träffas ofta och han är verkligen kär. Vändpunkten i novellen kommer när de för första gången har sex och han märker alla de ärr hon har på kroppen. Gabriella berättar att hon varit sjuk, men mår bättre nu.

”Tjejen” är helt klart en skräcknovell, men det tar lång tid innan skräckelementen kommer. Det är när Mattias till slut får komma hem till Gabriella och träffa hennes mamma som vi förstår att någonting är väldigt fel. Det som är tydligt är dock att väldigt lite står uttryckligen, medan det som finns mellan raderna är så mycket mer. I diskussionen om novellen blev det tydligt vad läsaren kan göra med den text hen läser.

Under Crimetime talade Gregg Hurwitz om att det ibland kan bli mycket mer skrämmande att sluta skriva när det börjar bli läskigt, lämna en antydan om att något ska hända och sedan låta läsaren fantisera vidare. Precis så gör Ajvide Lindqvist, då han låter Gabriella lägga sina tummar på Mattias ögon precis då novellen om dem slutar. Med de små ledtrådar vi fått under läsningen blir detta något otroligt obehagligt. Det var väldigt intressant att lyssna till de olika teorier som eleverna hade om vad som egentligen hänt och vad de tror kommer att hända. Till slut hade de skrämt upp varandra så mycket att de var livrädda. När jag frågade hur mycket av det läskiga som egentligen stod i novellen insåg de att det inte var mycket alls.

Mitt mål med just den här novellen var just att eleverna skulle bli medvetna om hur viktigt det är att läsa aktivt för att få en bra läsupplevelse. Vi talade om att fylla ut tomhål genom att leta mellan raderna, men också om vikten av att träna på att framkalla inre bilder för att förtydliga det lästa.

Noveller, som jag brukar hävda inte är min grej, är det verkligen när det kommer till undervisning. Vi har nu läst tre noveller, förutom ”Tjejen” även ”Spöket Milton” av Jonas Hassen Khemiri och ”H-O-N-E-Y” av Johanna Thydell. Alla tre finns i Färdlektyr från 2007. Slutuppgifterna blir att dels skriva en novellanalys av en av novellerna efter en mall som vi testat gemensamt under lektionerna och sedan skriva en reflektera, jämförande text där två eller tre av novellerna jämförs.

Läs också:

2 comments

  • Intressant det där med att det blir ruskigare om författaren slutar jus när det otäcka börjar.?Jag tänkte på det när jag svarade på Kulturkollos fråga om exempel på kalla kårar. Jag lade upp kortfilmen The Smiling Man på min blogg. Jag tycker den är så otäck och har funderat på varför. Det händer inte mycket i filmen. Men jag tror nu att det beror på att filmen slutar just när den når klimax, men man får inte veta hur det går. Och då börjar den egna fantasin att skena iväg.
    Robert W recently posted..Onsdagens visdomsord 2017-09-06My Profile

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge