Monthly Archives: september 2017

Moa Herngren om Tjockdrottningen


Annie är Tjockdrottningen, stjärnan i en bantningssåpa. Hon är också flickan som isolerat sig i sin lägenhet och gömmer sina drygt 200 kilon. Mest av allt är hon dock en riktig människa. Självklart vill det stora produktionsbolaget ha med henne i realityserien Du är vad du väger. Att få skriva om den cyniska tv-branschen kändes viktigt och faktiskt ganska bra. Det handlar inte om att de som jobbar där är elaka människor, men de slutar se deltagarna som människor. Herngren talar om det cyniska i att de som går ner minst i Biggest loser åker ut först, vilket för det tydligt att det handlar om dramaturgi, inte om människor och deras mående. Snacket som går bland de som jobbar är fruktansvärt, säger hon, då människorna blir spelpjäser mer än något annat. Repliker som ”vi behöver en tjockis”, ”vi behöver någon som gillar att knulla” är autentiska och även om vissa karaktärer kanske är tillspetsade är andra faktiskt nedtonade. 

Herngren är mamma till ett barn som inte passar in i kroppsnormen ville hon skriva något som inte bara utnyttjar tjockatereotypen som säger att den som är överviktig är elak, dum, lat eller för den del en skämtare. Vi sätter så lätt etiketter på varandra och även den som på ytan ser perfekt ut kan ha en väldigt skev kroppsbild. För att inte tala om allas åsikter om andras kroppar. Hur man ses som duktig om man går ner i vikt och oroande kommentarer om man går upp. 

Annie vill ha ett perfekt liv på sociala medier på samma sätt som alla andra verkar ha. Vi skriver om det framgångsrika och döljer det vi inte vill att alla andra ska se. Stressen i att ständigt jämför sig med sina vänner är inte speciellt bra. Rebecka Edgren Aldén som samtalar med Herngren talar om hur sjukt det är att vi plockar allt bra alla andra gör och tror att vi ska kunna bli bra på alla de sakerna samtidigt. Dels behöver vi alla fundera på vad vi publicerar, men också vad vi säger om andras uppdateringar. Varför ska vi egentligen kommentera andras kroppar och huruvida de borde träna eller inte. 

Läs också:

Afternoon Tea med Jenny Colgan och Sophie Kinsella


Jag har läst mycket av Sophie Kinsella och gillat det mesta, medan det var tusen år sedan jag läste något av Jenny Colgan. Det känns härligt att lyssna till två glada och babbliga författare som uppenbarligen gillar varandra mycket, men inte setts på länge. Situationen är dock riktigt absurd då jag skriver på min iPad där det med jämna mellanrum kommer uppdateringar från DN om situationen utanför. NMR har bråkat vid ICA Fokus och nu kastar motdemonstranter gatsten utanför Liseberg. Idioter hela bunten. Jag flyr in i feelgoodlitteraturen en stund. Det känns märkligt, men mest skönt. Världen är mer än extremism och våld. 

Kinsella skriver om karaktärer som ofta liknar henne. Hon berättar om hur hon efter att ha skrivit Can you keep a secret? där Emma spiller Cola över en person hon egentligen vill imponera på, själv välde ett helt bord med glas över ett gäng journalister. Jenny Colgan har istället valt att skriva om Polly som är lugn och helt olik henne själv. Hon öppnar ett bageri i ett litet samhälle som faktiskt existerar. Tydligen finns det recept i hennes böcker som hon lovat att alla kan lyckas med. Kanske min enda chans att lära mig att baka bröd. 

De babblar på om möten med och spaningar på läsare. Hur konstigt det blir att se någon läsa ens bok, eller fundera på att köpa någon av dem och lägger tillbaka den. Faktiskt hade de lätt kunnat ha seminariet utan Tara Moshizi, som brukar vara en finfin moderator, men nu inte får en syl i vädret. När hon väl får det sköter hon det bra. Till exempel lyfter hon hur sociala medier påverkar oss och finns med mycket i Kinsellas senaste bok. 

Att visa en perfekt bild på sociala medier är inget nytt, säger Kinsella och påminner om hur människor ser ur på gamla målade porträtt. Sociala medier gör att vi inte vågar vara ärliga och det blir mer och mer av ett problem. Kinsella är några år äldre än jag och talar om hur vi förut fick vänta länge på bilder, medan de nu är ögonblickliga. Däremot lyfter de båda det som är bra med sociala medier, som kontakten med läsare. Colgan talar om att se till att vi styr sociala media, inte tvärtom. 

Läs också:

Val McDermid om Tony Hill och Carol Jordan


1984 började Val McDermid skriva den första boken om Lindsay Gordon Report for murder, som också var hennes debut. Den kom ut 1987 och hon har sedan dess skrivit fler böcker om henne. Det var länge sedan jag läste något av Val McDermid, men serien om Tony Hill och Carol Jordan lever i högsta grad fortfarande. Senaste boken på svenska heter Det mörka nätet och är bok nummer 9. Egentligen hade McDermid tänkt att Sjöjungfrun sjöng sin sång skulle bli en stand alone och om hon vetat att hon skulle skriva en lång serie hade hon troligen förlagt handlingen i en verklig stad snarare än i den fiktiva som Jones och Hill befinner sig. Visserligen finns det fördelar med en fiktiv miljö, som att allt som man behöver kan placeras precis var man vill, men en verklig plats är kanske mer relevant.

Det mörka nätet handlar om troll och trakasserier på nätet. McDermid talar om det vidriga beteende som främst kvinnor utsätts för, där de får höra att de borde våldtas, att deras barn ska skadas osv. McDermid själv har inte utsatts för hot och hennes twitterflöde är trollfritt. Förklaringen till det är enligt hennes sextonårige son att hon är så skrämmande att ingen vågar gå på henne. Något hon inte vet om hon egentligen ska se som en komplimang.

En mansroll i kris är en förklaring, men ingen ursäkt till vissa mäns beteenden på nätet. Sexuellt våld mot kvinnor ökar och ilskan som dessa män bär på växer. Internet gör dem synliga, men även i samhället i stort märks ett ökat våld mot kvinnor. Dagens våldsamma porr är en annan förklaring tror McDermid, som skapar en generation män och även kvinnor som har en helt vriden syn på sex. 

I boken gör Jordan något som blir offentligt och leder till att hon straffas dubbelt. Dels genom själva händelsen, men också av det fördömande av hennes beteende som sprids. Detta, menar McDermid är något som drabbad kvinnor mer än män. Som kvinna ska du vara mer moralisk och vissa saker som män kan komma undan med är definitivt inte okej för en kvinna. 

Dagens mansroll är problematisk, något som diskuterats på flera av de seminarier jag varit på. Även kvinnorollen är begränsande och därmed minst lika problematiskt. Det som drabbar kvinnorna är dock att män tar sig rätten att döma och kontrollera dem. 

McDermid har som mål att alla hennes karaktärer ska vara både goda och onda. Det betyder att även hennes brottslingar kan väcka sympatier, men också att även huvudpersonerna gör dumma och ogenomtänkta saker. Vissa berättelser hon vill skriva passar inte Hill och Jordan, så därför skriver McDermid även fristående böcker. Hon lovar dock att inte ta dö på dem och det känns tryggt. Sedan kan hon inte ta ansvar för fanfiction, men själv utsätter hon gärna sina karaktärer för hemska saker, men de kommer att överleva. Moderator Maria Neij berättar att hennes favoritbok av McDermid är A place of execution, så det får kanske bli min nästa bok av henne. Sedan låter Det mörka nätet bra också, men det är den nionde boken i en serie där jag bara läst tre, vilket känns lite svårt. Jag gillar att läsa serier i ordning, men att läsa fem böcker innan det är dags för Det mörka nätet känns inte aktuellt. Annars verkar serien om Karen Pirie också ganska bra. Något vill jag läsa i alla fall. Det har varit på tok för lite McDermid i mitt liv de senaste åren.

Läs också:

En ung irländsk författargeneration


I våras läste jag Rob Doyles bok Here are the young men. En väldigt bra och minst lika obehaglig bok. Sally Rooneys Conversations with friends är en bok jag tänkt läsa inför mässan, men det får bli senare. Den lockar i vilket fall. Sara Baume är däremot ett nytt namn för mig. Hennes senaste bok heter A line made by walking och utifrån det hon läste från den känns den väldigt poetisk och vacker. Ett stort tema är depression, så det kan vara en tung historia, eller en som bara är stillsam. Titeln kommer från ett konstverk av Richard Long och det är bara ett av väldigt många konstverk som finna med i boken. I slutet av boken finns en lista över dem, en lista som är flera sidor lång.

Sally Rooney döpte sin bok till Conversations with friends. Inte så konstnärlig, men hon ville ha en tydlig titel som berättade vad boken handlade om och egentligen ingenting annat. Att vännerna kommunicerar mycket via mobiler, vilket kändes naturligt då det är så kommunikation ofta ser ut nu.

Rob Doyle läser ur den bok han skriver just nu. En memoarroman eller en romanmemoar. Ett avsnitt som handlar om att dricka istället för att äta. Hur märkligt det var att fransmän kan dricka vin och ändå skriva böcker. Huvudpersonen dricker gärna, men just vin förstör vilken skrivdag som helst. Roligt och galet, med en svart underton, precis som Doyle den äldre också är. Det låter lovande. Nu läser jag gärna på engelska, men hade ändå gärna sett hans böcker översatta till svenska. Vad nya boken ska heta? Han har en titel, men en dålig sådan säger han, The sentimentality of mammals, men det kan lika bli något helt annat.

Titeln på Here are the young men, från en sång av Joy division. Han var sjukt nöjd med titeln, men när han sedan googlade det insåg han att en holländsk kvinna valt exakt samma titel till sin bok med porträtt av soldater som krigat i Afghanistan. Boken This is the ritual är en samling noveller. Tyvärr skulle jag säga, då jag heller läst en roman till av honom.

Hur placerar sig dessa tre unga författare i den irländska litteraturen och Doyle erkänner att han började läsa irländsk litteratur ganska sent. Nu kan han sin litteraturhistoria och det gör att det också är enklare att ta till sig samtida irländsk litteratur.

Inte heller Sara Baume läste irländsk litteratur, då hon ville använda litteraturen som flykt och inte läsa om elände i Limerick på 30-talet. Även hon känner sig nu mer som en del av den irländska litteraturen och har också börjat läsa en hel del europeisk litteratur. Baume påpekar dock att inte bara litteratur inspirerar författare idag, utan även tv-serier, film och teater.

Sally Rooney har studerat en hel del litteratur, men hennes master var i amerikansk litteratur, då det kändes coolare och inte lika svart och eländig som irländsk litteratur förväntades vara. Hon har insett att irländsk litteratur är mer än det nu, men faktiskt även i historien, trots att de författarna kanske inte varit de som lyfts fram mest. Den nationella litterära traditioner som sålts in är just det svarta, men det finns en tendens att inte problematisera vissa författare som t.ex. Yeats, en författare som hade fascistiska sympatier, något som Doyle kan se förbi. I övrigt läser de ganska lite poesi, något de mer associerar med skolförhör än nöjesläsning.

Britta Olinder är moderator och ja, hon är kunnig, men tempot är inte direkt högt. Jag föredrar när det blir ett samtal och inte bara en intervju. Det är en skillnad helt klart. Nu blir det mer av ett ganska stelt förhör tyvärr som aldrig riktigt kommer igång. Synd, då de här tre författarna är riktigt intressanta. Det kommer igång lite mer när de börjar tala med varandra. Det är också tydligt att de olika generationerna krockar lite, som t.ex. i diskussionerna kring kön. Att kalla Rooneys bok för typiskt kvinnlig och Doyles för typisk manlig är kanske lite märkligt. Doyle håller visserligen med om att han fokuserat på manliga karaktärer, men hoppas att han inte bara skriver böcker om och för män. I Here are the young men finns några väl tecknade kvinnoporträtt även om hans liv mest bestått av relationer till män.

Läs också:

Kulturmannen i ungdomsboken


Två författare vars senaste böcker jag just läst och en som jag gillat annat av möts i ett av de seminarier jag sett fram emot mest under Bokmässan. Hampus Nessvold som just kommit ut med Ta det som en man, Åsa Asptjärn vars böcker om Emanuel Kent är fantastiska och Maria Frensborg vars bok Mina smala axlars längtan recenserades här för några dagar sedan.

Jens i Frensborgs bok är baserad på många män av hans sort som hon mött i många olika gestalter. I Asptjärns senaste bok om Emanuel Kent finns Frans som vill bli kulturman som pappa. Båda är de minst sagt narcissistiska men Jens är mycket otrevligare.

Emanuel Kent vill verkligen bli en kulturman och när han börjar gymnasiet presenterar han sig som en som älskar jazz och Herman Hesse. Han tvingar sig igenom Stäppvargen, medan Frensborg är ganska säker på att Jens bara sprider böcker av Kafka hemma, utan att läsa dem. 

Hampus Nessvold har skrivit en bok som skulle kunna ses som en självhjälpsböcker för killar. Hans mål var att fylla en lucka och förhoppningsvis kan hjälpa andra killar som funderat på samma saker som han gjort. Som Frensborg påpekar är det dock inte så enkelt för unga killar att våga läsa och dessutom kanske erkänna att man är en del av den stereotyp som presenteras av något negativt i Nessvolds bok.

Jag skulle inte koppla de störiga killarna i Nessvolds bok med den negativa kulturman som egentligen diskuteras av de andra författarna. Egentligen är det inte kulturen som är problemet, menar Frensborg, utan beteende som förknippas med en buffel som råkar hålla på med kultur eller i alla fall vill verka kulturella och belästa. 

Kanske behövs också tjejer i ungdomsböcker som får vara starka, störiga, roliga, belästa och ändå få kärlek och bekräftelse. Eller så kan fler män som den Nessvold skriver fram som inte gömmer sig bakom en fasad, som vågar närma sig sina känslor. Nu när vi den självsäkra kulturmannen och låter honom utnyttja sin position. 

Nessvold talar om hur machomannen och kulturmannen egentligen är ganska lika, men att kulturmannen egentligen är värre. Han kan rent intellektuellt hävda att han är feminist, men ändå ha ett riktigt vidrigt beteende. Det är som killar som raggar genom att säga att de är feminister, säger Nessvold och menar att tjejer ändå vågar säga ifrån mot män som egentligen är rätt tomma. I hans bok finns listor från Ungdomsbarometern där tjejer definierar sig som feminister och antirasister, medan killar främst ser sig som sportfantaster och gamers. 

Killar och tjejer som gillar kultur, kanske framför allt litteratur är inte sällan töntar. Ingen på scenen eller i publiken på den delen kan komma på någon läsande karaktär som också får vara snygg och ha status. Sunda kulturella förebilder finns det alltså helt klart för få av i litteraturen över huvud taget, men i ungdomslitteraturen är de i princip osynliga. Det går inte att vara beläst och attraktiv, men för tjejer är det också oattraktivt att vara rolig. Sexualiseringen av kvinnor är en del av mäns förminskande av kvinnor. Härskarteknik när den är som värst och visst är det härskarteknik det handlar om när den kommer till kulturmannens ockupation av alldeles för mycket plats.

Slutsatsen är att kultur är positivt och att vi vill att även killar tar del av den. Däremot behöver de inte hävda sig på ett så ocharmigt sätt, som Nessvold påpekar. Det går liksom att läsa utan att skryta med det. 

Läs också:

Kärlek och identitet


Två favoritförfattare på scen, Johanna Lindbäck och Jennifer Niven. De intervjuas av Tara Moshizi om böcker och skrivande. De skriver båda med flera berättarperspektiv, vilket de menar ger fler perspektiv och möjligheter. Det gäller dock att finna deras olika röster. 

När Niven skulle skriva Vända världen rätt hade hon fortfarande Finch och Violet i huvudet. För att skriva fram Jack och Libby skapade hon spellistor med musik som passar dem. Lindbäck är ingen musikperson, berättar hon, men hon håller med om vikten av att verkligen skapa två personer som är olika, men lika viktiga. 

Jack har en väldigt ovanlig diagnos som gör att han inte känner igen ansikten. För att inte bli någon slags freak försöker han dölja det och blir en ganska otrevlig person. Det påminner mig om Ta det som en man av Hampus Nessvold där han förklarar pressen på killar att vara coola vilket tyvärr betyder otrevlig på många sätt. 

I Lindbäcks nya bok, som släpps här på Bokmässan, handlar mycket om kärlek och att skriva om den första, stora kärleken är något hon tycker om. Nu vet jag inte lika mycket om hennes bok som om Nivens, men det låter som att även den kärlekshistorien hon beskriver är lite osannolik. Säkerligen inte riktigt så osannolik som den mellan Jack och Libby, för det finns få sådana. 

Moshizi ställde samma fråga som jag ställde igår under min intervju med Niven, hur mörkt får det bli? Både Niven och Lindbäck är rörande överens om att svärta behövs. Tonåringar behöver veta att de inte är ensamma och att de faktiskt behöver få läsa även om svarta saker.  När Niven talar om sina läsare och hur tacksamma de är för böckerna. Hon är på riktigt rörd när hon talar om den respons hon fått från dem och inte minst hur de stöttar varandra.

Lindbäck talar om bilden av tonåringar och hur stereotyp den är. Hon vill berätta om de normala tonåringarna som faktiskt finns och som dessutom är ganska vanliga. Både hon och Lindbäck talar om sina inre tonåringar som verkligen är i högsta grad levande. De använder också tonåringar de möter i sina böcker. Lindbäck tjuvlyssnar en hel del för att få inspiration till sina karaktärer. 

De vuxna då? Båda författarna vill undvika de riktigt genomkassa föräldrarna. Niven har i båda sina böcker med en mer positiv förälder och en mer negativ. Lindbäck vill göra dem mindre endimensionella än föräldrar i ungdomsböcker brukar vara. Eftersom huvudpersonerna i hennes nya bok är 15 år är det mest realistiskt att föräldrarna är närvarande. 

Under helgen kommer min text från intervjun med Jennifer Niven på Kulturkollo. Jag måste bara fixa de sista detaljerna innan den är färdig för publicering. 

Läs också:

Kjell Westö och Helsingfors


Självklart hänger hela bokbloggarmaffian på seminariet med Kjell Westö. Många av oss var med i Helsingfors på resan Breakfast Bookclub ordnade med tillhörande förlagsbesök och möte med den store författaren. Sedan dess har jag faktiskt inte läst något mer av Westö, men jag vill verkligen läsa Den svavelgula himlen. Westö berättar att det kan vara den sista gången han skriver om Helsingfors och berättar om flera generationer. Han verkar vilja komma bort från det episka och lovar något helt nytt i nästa bok som utspelar sig i den finska skärgården. 

Huvudpersonen i Den svavelgula himlen ligger ganska nära Westö själv på vissa sätt, men inte så nära som han tror. Romanen är skriven i första person, huvudpersonen är historikern som vikarierade som lärare och blir sedan författare. Rent biografiskt är han inte jättelik Westö, men väl känslomässigt. Det är dock en roman och ingen sann historia. Istället är Drakarna över Helsingfors den bok där hans eget liv får mest plats. 

Den svavelgula himlen handlar om klass, kön och kärlek. Det närmaste en kärlekshistoria han kommer att komma, säger Westö. Det är också en politisk berättelse, en samhällsskildring. Boken inleds sommaren 1969 då två pojkar från olika samhällsklasser träffas och inleder en vänskap som inte är oproblematisk. Den namnlöse berättaren tillhör den undre medelklassen, medan Alex är född med makt och pengar. De tillsammans med Alexs syster Stella är navet i berättelsen. 

Läs också:

Fly till varje pris?


Golnaz Hashemzadeh Bonde och Elin Boardy har skrivit på ytan väldigt olika böcker, men som har flyktperspektivet gemensamt. Huvudpersonen i Hashemzadeh Bondes Det var vi flyr från Iran efter revolutionen, medan Boardys Tiden är inte än lever för flera hundra år sedan. 

Att fly från och att fly till är olika saker, menar Boardy och från början är det oklart vad det är för flykt hennes huvudperson genomför. Under flykten har hon många möjligheter att slå sig till ro, men rörelsen i sig verkar viktig. Boardy menar att huvudpersonen har lämnat allt, förlorat allt och måste fortsätta vandra för om hon landar så kommer det hon mist att komma tillbaka till henne. I korta glimtar förstår läsaren vad det egentligen är hon vandrar ifrån. 

För Hashemzadeh Bonde är det svårt att separera de två, för visst är det så att  Nahid flyr från det Iran revolutionen skapat, men också från ett fruktansvärt minne och ett lika fruktansvärt svek. Samtidigt flyr hon till det hon kämpat för i Iran, ett demokratiskt land där mänskliga rättigheter är mer självklara. Nahid har aldrig fått det hon behövde och kan inte heller ge sin dotter det hon behöver. Någon slags maktlöshet genomsyrar hennes liv. Hashemzadeh Bonde önskar att vi pratade mer om det sociala arvet. 

Flyktingar lever med en förlust av det som inte längre finns. Nahid har ett fryst ögonblick där allt tog slut och efter det blev livet aldrig detsamma. Hon har gett upp sin familj, sitt språk och hamnat på en annan plats där hon inte fått det bättre. Barnet har fått det bättre. Mycket bättre. Nahid sätter ord på de nästan förbjudna känslorna att hon är arg och faktiskt inte unnar sin dotter det fantastiska liv som hon fått samtidigt som Nahid förlorat allt. Att känna avundsjuka mot sin dotter är verkligen något som inte är okej. Dessutom finns en distans mellan generationer då de vuxit upp i helt olika världar. För att barnen ska lyckas behöver de uppfostras till att bli något helt annat än sina föräldrar. 

Jag har läst allt Elin Boardy skrivit tidigare, men dragit mig lite för Tiden är inte än då historiska romaner inte brukar vara min grej. Nu verkar det vara en väldigt allmänmänsklig bok som bara verkar utspelar sig för länge sedan. Jag får nog läsa trots allt. Jag smittas av Boardys entusiasm över research om 1300-talet och vill också uppleva den tiden.

Hashemzadeh Bondes första bok Hon är inte jag lockar också. Hon har mer grävt där hon står och skriver om familjer som liknar hennes. Det är ett sätt att bearbeta sina egna erfarenheter, men också att skriva fram sin föräldrageneration och få svar på frågor. Hon talar om sin pappa som efter 30 år här fortfarande möts med misstänksamhet. De offrade så mycket, men fick inte riktigt det hemland som de drömt om. 

Nya böcker är på gång. Boardy skriver om Berlin på 20-talet och Hashemzadeh Bonde är sugen på att skriva något om den svenska mansrollen. Det låter som två riktigt fina idéer.

Läs också:

Bokcirkel med Helena Thorfinn


Tidig morgon innan Bokmässan egentligen öppnat samlades vi till en livebokcirkel i Norstedts monter med Helena Thorfinn. Att hon skrivit böcker som utspelar sig i Bangladesh är ganska naturligt, då hon själv bott och arbetat där. Målet har varit att lyfta röster som inte hörs och när frågan från Kulturkollo läser om rätten att skriva om andra blir hon jätteglad. Det är nämligen första gången hon får frågan, trots att det är en fråga hon själv funderat mycket över. Hon kände ändå att berättelserna hon bar på behövde komma ner på pränt. Mycket har hänt på riktigt, till exempel kom det på riktigt en container med tortyrredskap till Bangladesh. Att det hände och att USA har en roll som inte förvånade. 

Från biståndsvärlden har hon fått olika reaktioner. Mest positiva, då hon i Den som går på tigerstigar talar om elefanten i rummet som diskussionen om biståndsprojekts relevans är. Lärarbitarna i boken var de hon kämpade mest med och vi pratar en del om skolan och hur synen på svenska elever är på internationella skolor. 

Nästa bok kommer att utspela sig i Myanmar, där Thorfinn bor nu. Det blir en mer personlig berättelse om buddhismen. Sedan kommer Janne och Sofia tillbaka, men hon vill inte fastna i biståndsdebatten utan mer beskriva landet som då blir Myanmar. 

Som alltid blir boken bättre efter samtal, speciellt med författare som bjuder på sig själva så mycket som Helena Thorfinn gör.

Läs också:

Freeman, utan Freeman och med


Vad ska det här seminariet handla om egentligen? Moderatorn hinner resonera kring det ett tag,  då huvudpersonen John Freeman sitter i en taxi på väg till Bokmässan. Den svenska upplagan av tidskriften Freeman’s har just kommit ut och John Freeman, tidigare redaktör på Granta.

Jonas Axelsson, förlagschef för Polaris, finns med på plats, tillsammans med Elisabeth Åsbrink, ordförande i svenska Pen och Niclas Hval, översättare. I Freeman’s finns översättningar från 13 språk, men att översätta från engelska behöver inte betyda att man kommer från USA och Storbritannien. Det är Chimamanda Ngozi Adixhies språk lika mycket som T S Eliots. Åsbrink kallar Freeman’s en byggnad med många rum, men ställer sig frågan om det verkligen är en tidning. Samtidigt säger hon att det är en ointressant fråga att diskutera, det viktigaste är att den är lätt att få tag på.

Och så dyker han upp, John Freeman, försiktigt vinkande. Seminariet kan börja på riktigt. Hans mål med Freeman’s är att tänja på gränserna för litteratur och även för tidskrifter. Till skillnad från Granta, som begränsades av en anglosaxisk kontext, vill han med Freeman’s spränga gränser. Han vill ha fler perspektiv, inte bara ”en vit person som åker till ett brunt land och skriver om det för vita personer” (fritt översatt). Genom att inte knyta sin tidskrift till ett land, som Granta, blir möjligheterna större. Han vill väcka läsarna och få dem att se andra perspektiv. Ge dem det hans själv upplevde då han läste Den lille prinsen.

Åsbrink menar att Freeman, med sitt urval, har valt texter som behandlar essensen av mänskligheten, vilket gör att det är lättare att ta till sig. Texter utan gränser, där genrer kolliderar eller blandas samman. Freeman bekräftar att han i första hans sökt efter berättelser där språk och innehåll berör, inte nödvändigtvis i en viss genre. Att berättelser är viktiga är både han och Åsbrink överens om, men när fakta försvinner och den som drar bäst historier blir president istället för den som delar med sig fakta. Ett intressant perspektiv, som ställer krav inte bara på media och journalister, utan också på vikten av att som författare skilja på fakta och fiktion i berättelser. Som exempel ger Niclas Hval En bön för de stulna av Jennifer Clement som visserligen handlar om fiktiva personer, men byggde på en lång rad intervjuer med riktiga människor.

Utan översättare hade vi haft tillgång till färre böcker och därmed färre världar. Hval översätter nu The Brief history of seven killings av Marlon James, en svår uppgift då många språk blandas. Jag tänker på det viktiga jobb han och andra översättare gör.

Läs också:

« Older Entries