Down Under — om att hitta sig själv

Down Under är Johan Ehns debutbok och den är till stor del självbiografisk. Året är 1987 och huvudpersonen Jim ska ge sig ut på sitt livs resa. Destinationen är Nya Zeeland och han ska bo hos sin farbror och faster, i alla fall inledningsvis. Det här är en chans för honom att börja om, vara sig själv, leva det liv han vill. Hemma har han lämnat en flickvän han kanske aldrig velat vara tillsammans med och en vän som han hade hoppats kunde bli något mer.

Att bo hos sin väldigt konservative farbror är ingen dröm. Visst är det roligt att umgås med de utflyttade kusinerna, men de verkar inte vilja kännas vid sin fars fördomsfulla beteende. Nu är inte Jim öppen med att han är homosexuell, det har han aldrig vågat. Eller nästan aldrig. De gånger han försökt har det knappast gått som han tänkt sig. Inte heller nu vågar han riktigt stå för den han är, även om han i tanken gör det om och om igen. Faktiskt känns det lite som att han skyller på sin farbror och andra han tror inte ska acceptera den han är för att slippa ta ansvar själv. Det ursäktar inte det faktum att hans farbror beter sig som ett svin. Ändå är det när Jim blir utslängd från sin farbror och faster för att de upptäckt att han är homosexuell som Jims liv blir lite mer ärligt.

Från början känns Down Under som en ganska vanlig berättelse om en ung människa på äventyr, men den utvecklas till att bli något så mycket mer. Återblickarna från Jims skoltid som beskriver allt han utsatts för. Egentligen inte så explicit, men tillräckligt för att tankarna ska springa iväg. Med små medel lyckas Johan Ehn väcka stora känslor. Jag känner verkligen med karaktären Jim och vill så gärna att han ska hitta hem, både bildligt och bokstavligt. Resan till Nya Zeeland är visserligen ett äventyr, men det är inte där han ska stanna. Samtidigt utnyttjar Ehn Nya Zeeland som fond på ett snyggt sätt. Resan Jim gör runt landet Down Under är rolig att följa rent geografiskt och för den som varit där eller drömmer om en långresa ger det läsningen en extra dimension.

Down Under är en riktigt bra bok om det svåra i att vara annorlunda och att våga hitta ett sätt att stå för den man är. Jag tänkte en del på mina elever när jag läste (ibland har jag svårt att släppa dem) och tror att många skulle tycka om att lära känna Jim. Ni kanske har läst mina inlägg om alternativ till typiska skolböcker? Jag har skrivit om alternativ till Ondskan och I taket lyser stjärnorna. Nu blir jag sugen på att göra en lista med böcker att läsa istället för En komikers uppväxt och på den ska Down Under stå överst. I den finns utsattheten, identitetsfunderingar och den avgrundsdjupa sorgen, men också hoppet och revanschen. Den som till slut vågar vara den hen är får ett bättre liv även om vägen dit många gånger är fruktansvärd.

Jag är ganska glad över Down Under är en självbiografisk bok och att författaren nu verkar ha ett bra liv. Det gör det lättare att säga farväl till Jim. Förhoppningsvis är vägen till acceptans kortare för ungdomar som kommer ut som homosexuella nu. Jim gör det sent 80-tal när Elton John och George Michael fortfarande var heterosexuella. Häromdagen berättade jag för mina barn att jag var tio år innan jag visste vad bög var. Det var min två år äldre kusin som sa att han inte gillade George Michael för att sångaren var bög. Eftersom jag trodde att det betydde att han var dålig på något sätt svarade jag ”det tycker inte jag” och fick sedan förklarat för mig vad ordet betydde. Jag tror inte att jag tyckte att det var något konstigt att George Michael gillade killar, men jag hade aldrig hört talas om fenomenet tidigare. Mina ungar skrattade och tyckte att det var helt galet. Nu är det så självklart, för dem, att en människa får älska den hen vill att de brukar sucka ”ja mamma, vi vet” när jag påpeka att det är så. Sedan inser jag att min värld inte är allas värld och att en farbror som slänger ut sin homosexuelle brorson inte bara är ett spöke från det förflutna.

Läs också:

5 comments

  • Låter som en perfekt bok att sätta i händerna på lite äldre skolbarn och gymnasieungdomar! Igenkänning är viktigt. Och för den som inte känner igen sig i bokens huvudperson: empati och förståelse. (Supersnyggt omslag, för övrigt.)
    Joelinda recently posted..KatastrofdoktornMy Profile

    • Det är en ganska allmängiltig bok tycker jag, med fokus på identitet och inte ”bara” sexualitet. Håller med om att omslaget är grymt snyggt!
      enligt O recently posted..Jag fann digMy Profile

  • Det där låter som en bra läsupplevelse! En bok som säger något.

    Och visst är det för bedrövligt att det fortfarande är så många runt om i vår värld som inte kan acceptera annat än heterosexualitet. Det kan göra mig så arg och ledsen.

    • Skickligt att skriva lättläst, men med djup! Tror det är en bok som går att läsa på många olika sätt.

  • Pingback: Eli läser och skriver | Down under – Johan Ehn