Monthly Archives: augusti 2017

Stockholm Literature blir spännande

Idag släpptes de medverkande vid Stockholm Literature, som hålls för femte gången på Moderna Museet i Stockholm 27-29 oktober. Jag har varit där varje år sedan starten och gillar verkligen upplägget med samtal och uppläsningar.

I år finns flera spännande författare med och jag ser mest fram emot att få lyssna till Mohsin Hamid från Pakistan som bland annat skrivit Den ovillige fundamentalisten. Han är aktuell med Exit West, som kommer ut på svenska i oktober.

Jag är också väldigt glad över att Petina Gappah kommer. Jag lyssnade på henne på Bokmässan för några år sedan och hon är en spännande person och dessutom en bra författare. Senaste Memorys bok är riktigt läsvärd.

Julian Barnes är en annan favorit, som jag visserligen inte läst mycket av ännu, men det jag läst har varit mycket bra. Känslan av ett slut är lågmäld och snygg. I höst kommer hans nya bok Tidens larm, en skönlitterär bok om kompositören Dmitrij Sjostakovitj.

Kjell Westö är alltid trevlig att lyssna på och även han dyker upp. Det ska bli spännande att se vem han ska samtala med, då just valet av samtalspartner brukar vara intressanta under festivalen. Hans bok Den svavelgula himlen ligger på vänt och planen är att läsa den inför Bokmässan.

Johannes Anyuru har tilldelats P O Enquist-priset och det delas ut under Stockholm Literature, följt av ett samtal med författaren.

Bland de andra medverkande märks Johanna Adorján (Tyskland), Hakan Günday (Turkiet), Sergej Lebedev (Ryssland), Auður Ava Ólafsdóttir (Island) och Lise Tremblay (Kanada).

Nu är det bara att börja läsa …

Läs också:

Vakuum — en bok som berör

Det gör ont att läsa Vakuum av Mia Östros. Mycket ont. Huvudpersonen Jonna lever, men ändå inte. I snart ett år har hon försökt att leva utan sin storebror Johan. Han som valde bort livet. Han som lämnade henne på jorden. Vilsen.

Jonna försöker att fortsätta. Försöker att hitta ett nytt sätt att leva, men hon lyckas dåligt. Hennes föräldrar verkar ha lättare att gå vidare. De vill rensa ut Johan ur hemmet och göra hans rum till arbetsrum. De har alltid pratat om hur bra det skulle vara med ett arbetsrum.

Det är snart jul och Jonna ska spela på en konsert med bästa vännen Laven och några andra. Någonstans brister fasaden och trots att hon vet att hon sviker sina vänner har hon inget annat val än att fly. Hon måste bort. Jonna tar tåget till släktingen Ebbas hus, där hon själv varit som liten och dit Johan åkt varje sommar, de senaste ensam. Nyckeln ligger under farstun och hon önskar att en resa dit ska få henne att känna sig närmare Johan och mindre ensam.

Hemma lämnar hon mamma och pappa. Hon lämnar också psykologen som hon kallar Gängledaren. Han som ska laga henne. Han som inte lyckas. Det går inte att prata sig ur sorg. Att sätta ord på det som inte går att sätta ord på är en omöjlighet. Istället hoppas hon tiga ihjäl sorgen, men inte heller det lyckas. Ingen levande kan göra henne hel igen.

Istället är det Johan som i sin frånvaro försöker laga henne. Med lappar på tyska guidar han henne först till huset och sedan runt i det. Fjällhuset, Das Berghaus. Alla hans meddelanden är på tyska, precis som de alltid varit då han guidat henne till presenten på födelsedagarna. Nu finns lapparna trots att han inte längre gör det och Jonna är säker på att de ska ge henne förståelse och frid. Hennes bror tog livet av sig och trots att hon troligen aldrig kan förstå varför söker hon någon slags frid.

Jag talar ofta om vanliga litterära motiv och teman med mina elever och vi söker tillsammans kopplingar mellan verk, sådana som det finns oändligt många i kulturhistorien. Många är också de böcker om att mista ett syskon, men Vakuum är definitivt en av de starkaste. Hon slösar inte med orden, beskriver väldigt lite, men lyckas ändå få mig att känna massor. Jag känner för Jonna, men det är också bara hon som riktigt får komma till tals. Vi får veta väldigt lite om andra människor i hennes liv och den sorg som även de verkar bära på. Det är helt i sin ordning, då detta är Jonnas bok och hennes kamp för överlevnad. Det märks att Vakuum bygger på egna erfarenheter. Mia Öströms bror tog livet av sig 1993, men hon poängterar att Jonna är en fiktiv karaktär och att det inte är sin egen historia hon berättar. Säkerligen är det dock så att Vakuum berör så mycket för att känslorna som beskrivs är äkta. Jag tycker mycket om den här boken och Mia Öströms minimalistiska stil är verkligen snygg. Nu vill jag gärna läsa hennes förra bok Skuggsommar, som ligger bortglömd i bokhyllan.

Läs också:

Om kulturella covers och återbruk

Den här veckan är temat på Kulturkollo återbruk, främst kulturellt sådant, men också allmänt.

Veckoutmaningen består av två uppgifter:

Berätta om en låt, en bok, en film, en tv-serie och/eller en teateruppsättning som är en ny version av något gammalt. Är originalet alltid bäst, eller finns det exempel på lyckade covers?

Att inspireras av andra är oundvikligt, men om det blir rent plagiat tycker jag att det är ganska så tråkigt. Som covers utan någon större förändring, eller ännu värre en låt som är alldeles för lik en annan låt, utan att den ens är en cover. Jag gillar dock när låtar görs om så att det bara går att ana originalet och/eller en helt ny känsla skapas. Som Anna Ternheims fina version av Broder Daniels Shoreline

Aqualungs Take on me som är en soft ballad, eller den här helt fantastiska covern av José González. Första gången jag hörde den hade jag svårt att hitta originalet. Vet du vilken låt det är?

Vissa filmer mår helt klart bra av att moderniseras, men jag kommer faktiskt inte på någon på rak arm. Däremot skulle jag gärna vilja se en ny version av Bröderna Lejonhjärta, då den gamla inte åldrats väl. Ska har ryktats om en nyinspelning längre, men den verkar ha blivit försenad. Jag läste någonstans att den ska ha premiär i december 2017 och hoppas att det stämmer. Någon som vet?

Vilken del har återbruk i ditt liv? Brukar du köpa mycket på second hand? Vilka gamla saker föredrar du framför nyproducerade?

Jag köper inte så mycket på second hand, men har den senaste tiden börjat använda tradera för att hitta plastföremål av Erik Kold. Nu har jag köpt en fin kaffeburk som jag ska ha på jobbet och en ostkupa att ha hemma.

Böcker köper jag ibland också, men egentligen alldeles för sällan. Däremot skänker jag en hel del böcker och kläder till t.ex. Röda korset som någon annan förhoppningsvis har glädje av.

 

Läs också:

Något du inte vet att jag vet

Det bästa med att läsa en bok när uppföljaren redan kommit ut är att det går att läsa vidare direkt. Så snart jag avslutat Som ett brev på posten fortsatte jag till Något du inte vet att jag vet för att få veta vad som hände med Elsa, Thore och de andra.

Första boken avslutades med den fruktansvärda förlovningsfesten i skärgården, där allas värsta sidor kom fram. Därefter flyttar Thore och Elsa till Kanarieöarna och lämnar sina barn och deras respektive med varsin uppgift. Dessa levereras per brev till alla inblandade och för att få del av framtida arv måste de följa instruktionerna i breven. Vissa får svårare uppgifter än andra helt klart, men den röda tråden är att hitta en bättre version av sig själv. Gunilla, Elsas äldsta dotter, får en resa till Australien för att hitta sig själv. Hon reser med viss tvekan, men skjuter sedan gång på gång på sin hemresa. Ibland är det lättare att vara en annan i en främmande miljö.

Hennes man Anders ska istället jobba med sina fördomar och bli volontär för RFSL. Elsa har sett till att en tjänst skräddarsytts för honom och det är minst sagt motvilligt han går dit. När han träffar Dixie för första gången tycker de direkt illa om varandra, men snart börjar en minst sagt oväntad vänskap växa fram. Anders förändring är den som är finast att följa. Jag kan ursäkta en del stereotypa fällor, då annat är så väl beskrivet.

Hasse är gift med en riktig räpa och det har hans mor koll på. Däremot tror hon på äktenskapet och vill att Hasse ska göra allt för att hans ska hålla. Det är därför han och Kicki ska gå i parterapi. Därutöver ska han själv besöka en coach för att jobba med sitt självförtroende. Kicki är inte alls intresserad av att jobba på sitt äktenskap. Hon vill bara ha ett gott liv med mycket pengar. Vem som ger dem till henne är ganska ointressant. Om Kicki var hemsk i första boken är hon helt vidrig nu.

Lillasyster Sussie får i uppdrag att byta jobb och att ta kontakt med sin dotter Lina som blivit mamma till tvillingar. Elsa har redan ringt och förberett Lina, men att ta steget är svårt för Sussie, som alltid haft taskigt självförtroende.

Magnus, Thores son har problem med sitt företag, men blir lovad en finansiär mot att han slutar bedra sin fru Bettina. Thore vet allt, till och med om den lägenhet Magnus hyr i Vasastan för att ha en plats att ta sina älskarinnor.

Bettina får i uppdrag att arbeta med sitt alkoholberoende och börjar gå i terapi. Hon ska också sluta spela och det är ingen enkel uppgift att göra slut på två starka beroenden samtidigt. Bettina kämpar på och hon är en av de karaktärer som verkligen växer under den andra boken.

Monica och Lasse får pengar så att de kan göra den resa jorden runt som de drömt om. Det gör att de knappt är med i boken och utvecklas därför inte heller. De andra får vi följa under ett år, tills det är dags för Elsa och Thore att vända åter till västkusten och återigen bjuda ut hela släkten till Elsas hus.

Birgitta Bergin tecknar skickligt sina karaktärer och låter dem utvecklas rejält. Vissa tycker jag mer om än tidigare, andra vill jag slå på käften. Vissa är rejält stereotypa, medan andra blir människor av kött och blod. De fyller dock alla en funktion för att föra handlingen framåt. Något du inte vet att jag vet är lättläst och underhållande, men inte utan djup. En bok om att våga mer i livet och att faktiskt välja en väg som för dig till en bättre framtid.

 

 

Läs också:

Rich People Problems

Kevin Kwan har hittills skrivit tre böcker om de galet rika i Singapore. De tredje heter Rich People Problems och helt klart har dessa människor helt andra problem än de flesta av oss. Som att styvdottern har köpt det enda exemplaret av en magnifik klänning och inga pengar i världen kan ändra på det.

I centrum av den tredje boken står matrairken Su Yi, som ligger för döden i Tyersall Parks, hennes mycket exklusiva hus i Singapore. Runt henne finns barn och barnbarn i klanen Shang-Young. Alla oroliga, men kanske mer för vem som ska få huset och alla hennes andra tillgångar, än vad som egentligen ska hända med Su Yi.

Nicholas Young, som i förra boken äntligen gifte sig med sin Rachel, lever ett förhållandevis enkelt liv i USA. Självklart vill han finnas vid sin farmors sida, men det är inte helt lätt att ta sig förbi vakterna. Dels de verkliga sådana, som vaktar hennes hus, men också de släktingar som gärna ser Nicholas fortsatt utfryst. Främst är det hans kusin Eddie, en vräkig typ, som tycker att pengarna och huset skulle passa hans egen image bra mycket bättre. Ironin med vilken Kwan beskriver honom och andra rika som gått över alla gränser är drypande och det är mycket underhållande läsning.

En annan viktig person i denna tredje bok är Kitty Pong, som tidigare inte haft någon som helst status trots att hon kämpat hårt för den. Nu har hon lyckats gifta sig med den mycket äldre och mycket rikare Jack Bing. Nu finns det en chans att hon ska hamna på de stora omslagen och hennes assistenter lyckas till och med flyga in den kände fotografen Nigel Barker som får i uppdrag att föreviga henne på ett storartat sätt. Det luktar hybris i klass med Napoleon och andra lätt överdrivna kungligheter. Även här driver Kwan hejdlöst, men inte utan att vi tappar respekten för Kitty. Istället tycker jag lite synd om henne, men fascineras också av de problem hon anser sig ha, som knappast hade varit det för särkilt många andra. Styvdottern Colette finns alltid något steg före henne gällande glamour och kändisskap, något som Kitty ser som en ren provokation. Att allt i världen inte skulle kretsa kring Kitty är något hon aldrig skulle fundera över.

En av mina favoriter i Kevin Kwans böcker är Nicholas kusin Astrid, som får stå för det mer nedtonade i sammanhanget. Hon är också snuskigt rik, det är alla som får plats i de kretsar som porträtteras, men hon har ändå båda fötterna på jorden. Nu har hon visserligen hamnat lite i det blå, då hon förälskat sig i sin gamla fästman Charlie Wu, något som skvallerpressen gottar sig i.

Jag tycker om Kevin Kwans sätt att skriva. Hans böcker är underhållande, men inte ytliga, trots att ytan står i centrum. Genom att driva med sina karaktärer, på ett många gånger kärleksfullt sätt, gör han dem mänskliga i all sin absurditet. Det känns som att han lämnar dem nu efter tredje boken. Visst finns det trådar att dra i, men det känns ändå som ett bra tillfälle att avsluta. Blir det fler böcker läser jag dem gärna. Mest för att få veta hur det går för Nicholas, Rachel, Astrid och Charlie. De är mina favoriter. Även Colin och Aramita trevliga att följa. De andra galningarna kan få finnas med i periferin som underhållning.

Filmatiseringen av första boken Crazy Rich Asians är tydligen på gång. Den ser jag gärna, även om vissa personer som Astrid och Nicholas inte alls ser ut som de ska. Castingen av Constance Wu som Rachel känns dock bra.

Läs också:

Som ett brev på posten

Livet är inte över för att man är över 80 år och förlorat sin livskamrat. I Som ett brev på posten berättar Birgitta Bergin och Elsa och Thore, både 81 år gamla, som träffas på en bridgeklubb och blir förälskade. De bor båda i Göteborg, Elsa i en fin villa i Örgryte och Tore i en lägenhet på självaste Avenyn. Barn och barnbarn är en viktig del av deras liv om man skulle kunna tänka sig att dessa nära och kära uppmuntrar relationen, men det gör de flesta inte. Istället växer tankar om ett förlorat arv och Elsa och Thore verkar inte vara lika viktiga som pengarna de sitter på.

Vi får följa Thore och Elsa som försiktigt lär känna varandra och inser att de har ganska mycket gemensamt. I bakhuvudet finns ändå alltid det dåliga samvetet över att ersätta sina livskamrater och oron för hur barnen ska reagera.

Gunilla, Elsas äldsta dotter är försiktigt positiv. Hon vill sin mamma väl och känner någon slags lättnad över att kunna lämna över ansvaret till någon annan. Inte för att Elsa inte klarar sig själv, men för att hon nu får det sällskap hon behöver. Själv har Gunilla egna problem, med en son som just kommit ut som homosexuell och en man som flyr till golfbanan för att slippa konfrontera sina egna fördomar.

Mellansonen Hasse är gift med en riktigt hemsk dam i klass med Alexis i Dynasty eller annan valfri såpoperaelaking. Kicki är något av en karikatyr, men hon behövs som katalysator för den släktfejd som komma skall. Hasse är fortfarande förälskad i henne efter många år som gifta och följer hennes minsta vink. Att han blir trampad på är något han inte reflekterar speciellt mycket över.

Och så syskonskarans svarta får, Sussie. Hon som tappat kontakten med sin dotter, som förlorar jobb efter jobb och inte ser ut att vara uppvuxen i de fina kvarteren i staden. Helt klart en katt bland hermelinerna och den som skäms mest över henne är Gunillas man Anders.

Tore har också vuxna barn. Magnus som är gift med Bettina. Äktenskapet är inte direkt på topp och han är notoriskt otrogen, medan hon dränker sina sorger i alkohol. Bettina har alltid varit Thores favorit, men nu börjar även han oroa sig över hennes mående.

Monika är Magnus lillasyster. Hon blev änka tidigt och nu har träffat Lasse. Båda är lärare och drömmer om att segla jorden runt. Nu behöver de bara pengar och någon som kan hålla ett öga på Thore.

Bokens klimax kommer när Elsa och Thore bjuder ut alla barn och barnbarn till Elsas sommarhus i skärgården. Där händer det grejer kan jag lova. Som en brev på posten är som en såpopera i bokform. Många av karaktärerna är skruvade och deras relationer komplicerade. Bergin låter flera av dem komma till tals, vilket gör att de ändå blir levandegjorda. Stereotypt, ja, men underhållande och välskrivet. Jag läste snabbt och fortsatte direkt på andra boken om Thore och Elsa som heter Något du inte vet att jag vet. Jag är verkligen glad över att jag fått lära känna dem och deras nära och kära (även om de kanske inte älskar alla sina släktingar).

Läs också:

Författare jag inte läst, men nog skulle gilla del 9

Jag tycker att jag går igenom bokförlagens kataloger ordentligt, men ibland stöter jag på författare jag missat helt, men som verkar vara perfekta för mig. Igår läste jag om Henrik Bromanders nya bok Bara en kram i Expressen och blev väldigt intresserad. Bromander har tidigare skrivit Riv alla tempel och Vän av ordning. Hur jag kunnat missat den senare är mycket märkligt, då den var nominerad till Sveriges Radios Romanpris 2017.

 

Så här skrev Victor Malm i sin recension av Bara en kram:

De senaste åren har Henrik Bromander skrivit romaner om män i samhällets periferi; om en anabolaknaprande kroppsbyggare (”Riv alla tempel”) och om en sverigedemokratisk näthatare som ägnar sitt liv åt att förstöra andras (”Vän av ordning”). I och med dagboksromanen ”Bara en kram” fullbordas nu denna trilogi om maskulinitet i det senmoderna Sverige.

Den här gången skildras en, till synes, annan sorts mansroll – en mer accepterad sådan, en som står innanför grindarna till det samhälle som den paranoida broilern Johan och Flashbacktrollet Joel både hatar och står utanför. Den nya romanens Jens är en Göteborgshipster som skriver feministiska krönikor och arrangerar indieklubbar. En genuscertifierad kulturmanskarriärist som armbågar sig uppåt i medievärldens krokiga trappa med det godas fana i högsta hugg.

Ändå tar det inte många sidor innan det står klart att den på ytan så goda Jens är ett veritabelt as.

 

Det står Linda-bok med stora bokstäver på Bromanders verk. Nu måste jag läsa.

 

 

Läs också:

En lista med sommarens bästa

Johannas deckarhörna har börjat med Veckans topplista och den här veckan ber hon oss att lista de fem bästa läsupplevelserna i sommar.

  1. Bäst i sommar var Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Lite trög att komma in i, men sedan var jag totalt fast och grät mig igenom de sista hundrafemtio sidorna.
  2. Annabelle av Lina Bengtsdotter är en av de bästa spänningsromaner jag läst i sommar. Välskriven och intressant.
  3. Lika bra var Hetta av Jane Harper, som har en del gemensamt med Bengtsdotters bok. Även Harper är debutant.
  4. Memorys bok av Petina Gappah försökte jag läsa under vårterminens slutspurt, men gav upp. Jag gav den en ny chans och älskade.
  5. Det hänger en ängel ensam i skogen av Samuel Bjørk var också riktigt bra. Det har blivit många deckare i sommar, länge sedan min läslista såg ut så.

Läs också:

Down Under — om att hitta sig själv

Down Under är Johan Ehns debutbok och den är till stor del självbiografisk. Året är 1987 och huvudpersonen Jim ska ge sig ut på sitt livs resa. Destinationen är Nya Zeeland och han ska bo hos sin farbror och faster, i alla fall inledningsvis. Det här är en chans för honom att börja om, vara sig själv, leva det liv han vill. Hemma har han lämnat en flickvän han kanske aldrig velat vara tillsammans med och en vän som han hade hoppats kunde bli något mer.

Att bo hos sin väldigt konservative farbror är ingen dröm. Visst är det roligt att umgås med de utflyttade kusinerna, men de verkar inte vilja kännas vid sin fars fördomsfulla beteende. Nu är inte Jim öppen med att han är homosexuell, det har han aldrig vågat. Eller nästan aldrig. De gånger han försökt har det knappast gått som han tänkt sig. Inte heller nu vågar han riktigt stå för den han är, även om han i tanken gör det om och om igen. Faktiskt känns det lite som att han skyller på sin farbror och andra han tror inte ska acceptera den han är för att slippa ta ansvar själv. Det ursäktar inte det faktum att hans farbror beter sig som ett svin. Ändå är det när Jim blir utslängd från sin farbror och faster för att de upptäckt att han är homosexuell som Jims liv blir lite mer ärligt.

Från början känns Down Under som en ganska vanlig berättelse om en ung människa på äventyr, men den utvecklas till att bli något så mycket mer. Återblickarna från Jims skoltid som beskriver allt han utsatts för. Egentligen inte så explicit, men tillräckligt för att tankarna ska springa iväg. Med små medel lyckas Johan Ehn väcka stora känslor. Jag känner verkligen med karaktären Jim och vill så gärna att han ska hitta hem, både bildligt och bokstavligt. Resan till Nya Zeeland är visserligen ett äventyr, men det är inte där han ska stanna. Samtidigt utnyttjar Ehn Nya Zeeland som fond på ett snyggt sätt. Resan Jim gör runt landet Down Under är rolig att följa rent geografiskt och för den som varit där eller drömmer om en långresa ger det läsningen en extra dimension.

Down Under är en riktigt bra bok om det svåra i att vara annorlunda och att våga hitta ett sätt att stå för den man är. Jag tänkte en del på mina elever när jag läste (ibland har jag svårt att släppa dem) och tror att många skulle tycka om att lära känna Jim. Ni kanske har läst mina inlägg om alternativ till typiska skolböcker? Jag har skrivit om alternativ till Ondskan och I taket lyser stjärnorna. Nu blir jag sugen på att göra en lista med böcker att läsa istället för En komikers uppväxt och på den ska Down Under stå överst. I den finns utsattheten, identitetsfunderingar och den avgrundsdjupa sorgen, men också hoppet och revanschen. Den som till slut vågar vara den hen är får ett bättre liv även om vägen dit många gånger är fruktansvärd.

Jag är ganska glad över Down Under är en självbiografisk bok och att författaren nu verkar ha ett bra liv. Det gör det lättare att säga farväl till Jim. Förhoppningsvis är vägen till acceptans kortare för ungdomar som kommer ut som homosexuella nu. Jim gör det sent 80-tal när Elton John och George Michael fortfarande var heterosexuella. Häromdagen berättade jag för mina barn att jag var tio år innan jag visste vad bög var. Det var min två år äldre kusin som sa att han inte gillade George Michael för att sångaren var bög. Eftersom jag trodde att det betydde att han var dålig på något sätt svarade jag ”det tycker inte jag” och fick sedan förklarat för mig vad ordet betydde. Jag tror inte att jag tyckte att det var något konstigt att George Michael gillade killar, men jag hade aldrig hört talas om fenomenet tidigare. Mina ungar skrattade och tyckte att det var helt galet. Nu är det så självklart, för dem, att en människa får älska den hen vill att de brukar sucka ”ja mamma, vi vet” när jag påpeka att det är så. Sedan inser jag att min värld inte är allas värld och att en farbror som slänger ut sin homosexuelle brorson inte bara är ett spöke från det förflutna.

Läs också:

Från Djursholm till Danvikstull och kylskåpskall fil

Veckans tema på Kulturkollo är Stockholm, stad i världen och i vårt hjärta och allt det där. I veckans utmaning vill Lotta att vi tipsar om saker att göra i Stockholm och om skildringar av staden som vi gillar.

Jag missar aldrig Fotografiska när jag är i Stockholm. Det är mitt absoluta favorittillhåll. Sedan gillar jag Moderna, mest för lokalen och utsikten och för Stockholm Literature. Visst kan jag uppskatta vissa utställningar också och butiken är fantastisk. Just nu är jag sugen på att se Marie-Louise Ekmans utställning, men det kommer jag inte att hinna. Tre timmar med tåg är ändå lite för långt bort för att svänga dit bara för en utställning.

Idag skulle en av de största stockholmsskildrarna Per Anders Fogelström fyllt 100 år och hans Stockholm formade min bild av staden. Sist jag och maken var själva i Stockholm tvingade jag honom på en kort tur runt Vita bergen, men jag skulle gärna göra en riktig rundvandring med guide. Någonstans finns också Carl Anton i Vita Bergen, men det minnet är inte mycket mer än den kylskåpskalla filen och en sjungande gubbe. Då tänker jag alltid på avsnittet i någon av stadböckerna när familjerna lämnar sina hus för att de ska avlusas (husen alltså, inte familjerna). Inte för att det egentligen hör ihop, men för att känslan av frihet är densamma.

Annars är det mycket musik som jag förknippar med staden, som Orups Stockholm eller kanske ännu mer Från Djursholm till Danvikstull. Jag tycker ännu mer om Love Antells version från Så mycket bättre. Inte lika ljuv, men coolare. När Monica Z sjunger Sakta vi går genom stan njuter jag också lite extra. Och så Mauro Scoccos Sarah då, där alla utanför huvudstaden fick veta vad 7eleven var. Även om staden inte står i centrum i texten, gör den det i videon och den är därför en av mina musikaliska favoritskildringar av vår huvudstad. På samma skiva finns också Hem till Stockholm, även den en fin låt.

 

 

Läs också:

« Older Entries