Mödrarnas söndag

Jag borde ge upp det här med ljudböcker. Visst är Julia Dufvenius en bra uppläsare, men jag har en känsla av att jag hade gillat Mödrarnas söndag av Graham Swift bättre om jag läst den. Inte för att jag inte uppskattade den i öronen, för det gjorde jag, men då Swift imponerar genom språket snarare än innehållet är jag rädd att detaljerna gick förlorade.

Mödrarnas söndag utspelar sig 30 mars 1924 under den söndag då tjänstefolket traditionellt fick ledigt för att hälsa på sina mödrar. Jane Fairchild arbetar på familjen Nivens gods och får ledigt även hon, trots att hon inte har någon mor. Den föräldralösa flickan tillbringar istället dagen med sin älskare Paul, som är son till granngodsets ägare. Deras förhållande är självklart hemligt och Paul ska efter deras möte träffa sin fästmö för att äta lunch. Att gifta sig med en föräldralös tjänsteflicka hade självklart varit otänkbart.

Att Jane tar sig från familjen Niven ut i världen står klart. Vi får i framåtblickar veta en del om hennes liv. Hur hon lever i 70 år till, blir en framgångsrik författare och fortfarande minns den där söndagen för länge sedan. Det är snyggt skrivet och så detaljrik att det som hände då levandegörs och fastnar inte bara hos Jane, utan också hos mig. Det är hennes minnen, inneslutna i henne och vad vet jag, kanske också förändrade. Ändå verkar det som att hon lagt varenda liten detalj på minnet. Lakanet, pajen, boken av Conrad och så telefonen som ringde.

Det är något speciellt med Graham Swifts roman som gör att jag kommer att minnas den länge. Egentligen är den nästan för snygg, men jag kan inte låta bli att imponeras. Någon gång ska jag läsa om den ”på riktigt” för att riktigt kunna uppleva författarens hantverk.

Läs också:

9 comments