Monthly Archives: juli 2017

Alex — intressant deckare med många vändningar

Pierre Lemaitres bok Alex är andra delen i thrillertrilogin om kommissarie Verhœven. Första delen Iréne verkar inte finnas på svenska, men det hänvisas en hel del till den i Alex och jag kan tycka att det är synd att vi inte får ta del av hela historien. Kanske hade det då varit lättare att ta till sig Verhœven, som nu känns lite avig. Han är sur, vresig och ganska svår att tycka om, men han tar sig under bokens gång. Tredje delen Camille kommer ut på Sekwa förlag i höst.

Alex inleds med att den unga kvinnan Alex Prévost blir brutalt överfallen på öppen gata och inkastad i en vit skåpbil. Därefter placeras hon naken i en bur och det är då polisens jakt börjar på allvar. Det visar sig att Alex är svår att finna och att hon dessutom levt under flera identiteter gör allt ännu mer komplicerat. Det visar sig också att hon döljer en hel del och jakten tar många och oväntade vändningar.

Det är äckligt, fartfyllt och många gånger spännande, men jag har svårt för Pierre Lemaitres väldigt hackiga språk, som påminner mycket om hur Jens Lapidus skriver. Tyvärr står språket ibland i vägen för handlingen och det i kombination med en otroligt osympatisk huvudperson gör att jag tyvärr inte uppskattar boken speciellt mycket. Gillar du däremot Jens Lapidus kommer på att älska Pierre Lemaitre.

Läs också:

Kolibri — första boken om Anna Fekete

Kolibri är Kati Hiekkapeltos första bok i serien om polisen Anna Fekete, en bok som är en vanlig, men samtidigt ganska ovanlig deckare. Vanlig för att det är en klassisk polisdeckare med ett omaka par i centrum och klassiska pusseldeckarelement, men ovanlig då Fekete är en ovanlig karaktär som vågar säga och göra ganska obekväma saker. Visserligen är trenden med coola kvinnliga poliser med ett mörkt förflutet och lite för mycket alkohol innanför västen inte direkt en ny trend, men jag tycker ändå att Fekete är ett uppfriskande element i en aktuell och politiskt modig bok. Att hon i barndomen flytt från forna Jugoslavien, har en bror vars kompisar hamnat lite snett och dessutom en partner som är riktigt rasistisk gör hennes liv intressant att läsa om, om än kanske inte lika intressant att leva.

Anna Fekete får en tjänst i norra Finland, i staden där hon växte upp och flyttar då tillbaka till den förort hon då bodde i. Hon är ny, men samtidigt densamma. Att hon inte är finsk ”på riktigt” är något hennes partner Esko har koll på och han gör ingenting för att dölja sina rasistiska åsikter. När Anna parallellt med huvudfallet vill utreda en ung invandrarflickas som hon tror hotas av hedersförtryck får han lufta alla sina fördomar.

Huvudfallet handlar även det om en flicka som utsatts för våld och dödats under en joggingtur. På henne hittas ett billigt smycke med en azteksymbol. När fler personer dödas på samma sätt verkar det vara en seriemördare i farten. Ni hör, det låter som vilken deckare som helst, men luras inte av det. Kati Hiekkapelto lyckas hitta balansen mellan det klassiska och det nyskapande. Största behållningen är dock huvudpersonen Anna Fekete och hennes liv. Det vill jag gärna läsa mer om och är brottsutredningarna lika spännande och välskrivna kan jag absolut läsa om fler sådana också.

 

Läs också:

Nu blir det deckarvecka

Som uppladding inför Crimetime tänkte jag bjuda på en rad inlägg om deckare, som självklart kommer bli ännu fler under själva festivalen i Visby. Jag ser fram emot att besöka staden som jag inte varit i på nästan 30 år, hänga med vänner och bekanta och självklart lyssna till litteratursamtal med författare som jag redan läst mycket av och nya bekantskaper.

Jag har ännu inte bestämt så mycket, mer än att jag och Annette ska på Afternoon Tea på torsdagen. Tills dess ska jag läsa i alla fall en bok till, som jag förhoppningsvis hinner skriva om. Mest ser jag fram emot att bara vara och kanske kommer jag inte bestämma så mycket mer innan jag är på plats.

 

Läs också:

Hennes nya namn

Hennes nya namn är andra delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett om vännerna Elena och Lila. Den tar vid där första delen slutar och den nygifta Lila står i centrum. Redan på bröllopet inser hon att hon gjort ett misstag och äktenskapet med Stefano Caracci blir inte lyckligt. Visserligen ger namnet Carraci henne fler möjligheter, men när hon vill använda dessa möjligheter kallas hon trotsig. Istället för att drömma om en skoaffär borde hon göra allt för att bli mamma. Det som är en kvinnas uppgift. Lila är 16 år, men hennes liv är redan förutbestämt.

Elena har en helt annan frihet och väljer att studera vidare. Visserligen har även hon en pojkvän från kvarteret och visst tänker i alla fall han att det vore vettigt att stadga sig, men Elena längtar bort. Hon lämnar sina barndoms kvarter bakom sig mer och mer, vilket hon visar med sitt språk. Elena talar nu en vårdad italienska och den napoletanska som hon tidigare talat har hon lämnat bakom sig. Ändå är det som att hon aldrig hör till den nya miljö hon hamnat i, hur mycket hon än anstränger sig.

Kanske kan kärleken till Nino bli vägen till ett annat liv. Han representerar allt som Elena vill ha, främst intellektuellt, men hon lockas också av hans familj och den akademiska status de besitter. När Lila blir gravid igen efter flera missfall får hon rådet av läkaren att resa till havet och hon erbjuder Elena betalt för att följa med. Elenas villkor är att de åker till Ischia där även Nino ska tillbringa sin sommar. Det blir en avgörande resa på väldigt många sätt.

Jag var inte helt förtjust i Min fantastiska väninna, första boken om Elena och Lila, kanske för att böcker som handlar om barn och barndom sällan är min kopp te. Jag tyckte dock om den tillräckligt mycket för att läsa vidare och jag är glad att jag gjorde det. Hennes nya namn är bättre på så många sätt. Lite pratig och kanske lite väl fylld av tonårsångest, men ärlig och gripande. Främst är jag nyfiken på hur det går för Lila, som är den som intresserar mig mest. Elena är ännu så länge inte alls lika intressant, men förhållandet mellan de två är det definitivt.

Läs också:

Half Bad — Ondskans son

På Bokmässan 2015 ordnade Kulturkollo ett fantasymingel i Bokbloggarrummet och jag förstod ju att det var bra författare, det hade Carolina sagt och Carolina kan det där med fantasy, men jag insåg inte hur stora de var förrän långt senare. Jo Salmson kände jag till, för hennes böcker hade vi läst tillsammans jag och grabbarna O, men jag kände inte till varken Laini Taylor, Siri Pettersen eller Sally Green. Så här efteråt kan jag inte riktigt tro att vi (läs Carolina) lyckades få dem att komma, men klart är att de hade riktigt roligt.

Någonstans i bakhuvudet fanns ändå namnen och när Lillebror O ville ha tips på nya böcker kom jag ihåg minglet och att Sally Greens böcker hade verkat spännande. Alltså läste han första boken Half Bad — Ondskans son och älskade den. Även Storebror O hängde på och de slukade båda hela trilogin. Ofta tänker jag att jag ska läsa de böcker mina barn läser så att vi ska kunna diskutera dem, men det blir sällan så, kanske främst för att fantasy inte riktigt är min grej.

Så åkte jag till LitteraLund i våras och såg Sally Green intervjuas av Johanna Lindbäck och insåg att det här var en författare att förälska sig i och raskt klickade jag hem första delen om Nathan på min Kindle. Sedan började jag läsa, fastnade inte riktigt, tog ett uppehåll, men gjorde sedan ett semesterryck och älskade.

Huvudpersonen i Half Bad heter Nathan och är till hälften vithäxa och till hälften svarthäxa. Berättelsen börjar i mitten, när Nathan sitter fångad i en bur, men låter oss sedan följa med tillbaka till hans tidiga tonår och möta hans familj och vänner i en värld som liknar vår egen, men är befolkad av häxor i olika varianter. Bäst är att vara vit häxa, som Nathans mor och resten av hans familj är. Själv är han dock frukten av den kärlekshistoria (?) som modern hade med svarthäxan Marcus, mäktigast av alla onda häxor.

Anledningen till att Nathan fängslas är att hans sjuttonårsdag närmar sig. Det är då hans ska få sina gåvor, som alla häxor får just denna födelsedag. Frågan är bara vem som ska ge honom dem och om det kommer att visa sig att hans vita eller svarta sida är den mäktigaste. Både före och efter fångenskapet påverkas Nathans liv av flykt, främst bokstavligt, men också bildligt. Han flyr för att överleva, men kan inte undgå sitt öde. Just flyktens påverkar på människor och hur post-traumatisk stress fungerar var det Sally Green gjorde mest research kring innan hon började skriva. Jag tycker verkligen att hon lyckas skapa en realistisk huvudperson som inte självklart är ond eller god, men som du som läsare alltid håller på.

Jag förstår varför grabbarna O gillade trilogin om Nathan så mycket. Första delen är verkligen spännande och jag kommer definitivt att läsa vidare för att få veta hur det går. Roligast var ändå de samtal vi hade om boken under min läsning. Riktigt roligt. Nu är Half Bad inte bara böcker för unga, utan en intressant skildring även för vuxna. Faktiskt påminner Half Bad lite om klassikern 1984 som jag just avslutade, vilket också påpekas av förlaget Semic. Sally Green har skapat en klaustrofobisk värld, där det inte går att gömma sig från Rådet, de mäktigaste vita häxorna som vill kontrollera honom.

 

Läs också:

Man Booker Prize 2017 har en lång lista

Den långa listan till årets Man Booker Prize är avslöjad och på den finns flera böcker jag vill läsa.

4 3 2 1, Paul Auster (USA) 

Att Paul Auster nomineras känns självklart. 4 3 2 1 presenterar fyra versioner av Archibald Isaac Fergusons liv. I alla fall föds han 3/3 1947, men olika val och omständigheter formar olika liv. En riktigt cool idé på pappret och förhoppningsvis även en bra bok.

Days Without End, Sebastian Barry (Irland)

Sebastian Berry är en typisk pristagarförfattare, som ofta återfinns på diverse långa och korta listor. Han senaste bok Days Without End utspelar sig i USA under mitten av 1800-talet och följer två unga män som ansluter sig till armén och deltar i flera krig. Det ovanliga är att en av dem senare gifter sig med en man. Boken har redan tilldelats Costa Book Award 2016.

History of WolvesEmily Fridlund (USA) 

History of Wolves handlar om 14-åriga Linda, som bor med sina föräldrar vid en sjö i Minnesota långt ifrån andra. Hon är utsatt och annorlunda. Vargarnas historia är utgiven på svenska av Albert Bonniers förlag och är Fridlunds debut. Den beskrivs som ”en stark och poetisk roman om ensamhet och tillhörighet” och jag har hört en hel del positivt om den redan.

Exit WestMohsin Hamid (Pakistan-Storbritannien) 

Mohsin Hamid är definitivt en författare jag vill läsa mer om. Exit West handlar om Nadia och Saeed som flyr från till London. Det är nutid och jag kan tänka mig att Hamid har mycket vettigt att säga om den flyktingkatastrof som pågår. Förhoppningsvis ger hans svenska förlag Natur & Kultur ut även denna bok.

Solar Bones, Mike McCormack (Irland) 

Solar Bones utsågs till Irish Book of the Year 2016, men utanför sitt hemland är han ännu ganska okänd. Boken beskrivs som en hyllning till den moderna småstaden där vi får följa Marcus Conway, som ser tillbaka på sitt liv. Vacker och långsam låter den som, när jag läser om den.

Reservoir 13Jon McGregor (Storbritannien) 

Ännu en småstad, men en engelsk den här gången och en försvunnen flicka, vars öde påverkar många. John McGregor är en ny författare för mig, men han har skrivit flera prisade böcker sedan debuten 2002 med If Nobody Speaks of Remarkable Things, då han med sina 26 år blev den yngste författaren någonsin att ta plats på Man Booker Prizes korta lista.

Elmet, Fiona Mozley (Storbritannien)

Elmet är Fiona Mozleys debut och handlar om en familj där pappan inte alltid kan kontrollera sin ilska. Mozley utforskar bandet mellan ett barn och en far i en bok som beskrivs som vacker och poetisk. Det skulle kunna vara något för mig.

The Ministry Of Utmost Happiness, Arundhati Roy (Indien) 

Det är 20 år sedan Arundhati Roy vann Man Booker Prize för sin debut De små tingens gud. En bok jag tänkt läsa sedan den var ny, men aldrig kommit mig för att ta ner från hyllan. Nya boken ges ut på svenska av Brombergs Bokförlag med titeln Den yttersta lyckans ministerium. Frågan är vilken av böckerna jag får tummen ur att läsa först.

Lincoln in the BardoGeorge Saunders (USA)

Huvudpersonen i Lincoln in the Bardo är just Abraham Lincoln, omgiven av verkliga och fiktiva personer. Jag brukar inte gilla historiska romaner, säger jag i alla fall, men det här låter som en spännande historia om tiden precis i början av det amerikanska inbördeskriget.

Home Fire, Kamila Shamsie (Pakistan-Storbritannien)

Ännu en författare som jag tänkt läsa något av hur länge som helst. Nya boken Home Fire handlar om två familjer med två systrar i centrum. Isma vill studera i USA, andra systern Aneeka bor i London och brodern Parvaiz är försvunnen. Det låter mycket, stort och svulstigt, men också intressant och spännande.

AutumnAli Smith (Storbritannien)

Autumn är första delen i en planerat kvartett av årstidsböcker och utspelar sig i Storbritannien efter Brexit. Huvudpersonen är Daniel Gluck, en 101-årig före detta låtskrivare, som ibland får besök av sin 32-åriga granne Elisabeth. Så mycket mer kan jag inte läsa mig till, men Ali Smith brukar vara bra och dessutom uppskattad av prisjurys.

Swing TimeZadie Smith (Storbritannien)

Faktiskt har jag inte läst något av Zadie Smith sedan Vita tänder, trots att jag har flera böcker i hyllan och gillar henne skarpt. Swing Time handlar om två flickor som växer upp på fel sida London, som delar samma dröm, att bli professionella dansare. Deras vänskap handlar både om lojalitet och konkurrens. Boken börjar i nutid, går tillbaka och följer sedan flickorna när de blir kvinnor. Det låter helt klart som en mäktig och känslofylld roman.

Swing Time ges ut på svenska av Albert Bonniers förlag i oktober.

The Underground RailroadColson Whitehead (USA)

Colson Whitehead har redan belönats med Pulitzerpriset för sin roman The Underground Railroad om slaven Cora som flyr genom den underjordiska järnvägen som hjälper slavar att ta sig till norr.

Den underjordiska järnvägen ges ut av Albert Bonniers förlag i augusti.

Man Booker Prize for Fiction delades tidigare ut till en författare från det engelska samväldet och Irland, men innefattar sedan 2014 även författare från resten av den engelskspråkiga världen. Kravet är att boken som prisas ska vara skriven på engelska som originalspråk. För översatta böcker finns istället Man Booker International Prize. Förra året tilldelades Paul Beatty som första amerikan Man Booker Prize för sin The Sellout.

Sju män och sex kvinnor, en rad pristagarveteraner och tre debutanter. Fyra brittiska författare, fyra från USA, två från Irland, två med rötterna i Pakistan och en indisk författare får ändå ses som en hyfsad blandning.

 

 

Läs också:

Slå era kloka huvuden ihop nu!

Jag fick en fråga om svaren på emoji-titlarna kommer att publiceras och ja, det kan ni få, men lite mer klurande och framför allt några gissningar vill jag allt ha.

 

  1. 👱🏼‍♀️👨‍👧‍👧🏠💍💞💔💞🙋🏻🐕🛍📚🔖✏️ (Och så levde de lyckliga, Lucy Dillon)
  2. 📃💌🙋🏻🗣🛳🗽🏠👰🏻🎎🍚💞💔👿 (Vi kom över havet, Julie Otsuka)
  3. 👨🏽‍🎓👨🏻‍🏫👨🏾‍🎨🗽🏢🎭👬👪🥘🚿🔪🚗😭 (Ett litet liv, Hanya Yanagihara)
  4. 👩🏻‍⚖️👩🏻‍💼🙇🏽‍♀️💞🔫🏫🤷🏼‍♂️👮🏽😢🙊🙈🙉🎉 (Störst av allt, Malin Persson Giolito)
  5. 👱🏼💞👱🏼‍♀️💰💔👰🏼🎭💏🛌💔💞💔🙈 (Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg)
  6. 👱🏼👧🏽🏫😭🗺🚙💞💏💔💊😈😢😭 (Som stjärnor i natten, Jennifer Niven)
  7. 👨🏽‍🎓⚽️🍻🍕🚉👱🏼‍♀️💞🍆🤷🏽‍♂️📰🕺🏻🎤🥂 (Onanisterna, Patrik Lundberg)
  8. 🏙🚶🏽🕯👍🏼📰💪🏼😴🙋🏻💞🏠🥔👶🏻🤒😭 (svensk klassiker)
  9. 🏔🏘🔫🏒🎸❄️🍻👨🏼‍💼👴🏼👑🙈🙊🙉 (Björnstad, Fredrik Backman)
  10. 🙎🏾😷👩🏽‍⚕️🙋🏼‍♂️💞📱💻👩‍👧💔✈️🏖😱 (Ingenting, allting, Nicola Yoon)

 

Ledtrådar inom parentes …

Läs också:

Ett litet liv — semesterns läsupplevelse

Sommaren 2017 är den då precis alla verkar läsa Ett litet liv av Hanya Yanagihara. En tegelsten som i mitt fall sparades till semestern, då jag äntligen skulle få den sammanhängande lästid som en riktigt tjock bok kräver. Och det behövdes. Även om Ett litet liv är helt fantastisk på de flesta sätt, tog det nästan 300 sidor innan jag var helt fast, men då var jag å andra sidan så fast att jag läste resten av boken av bara farten. Jag hulkade och snorade mig igenom större delen av den sista halvan av denna känslomässigt utmanande historia.

Det börjar som en ganska vanlig historia om vänskap. JB, Malcolm, Willem och Jude träffas på universitetet och följs sedan åt. För Jude är de hans första riktiga vänner och de betyder massor. Ändå är det ingen okomplicerad vänskap, för vilken vänskap är sådan, men de finns kvar i varandras liv då de efter studierna bosätter sig i New York.

JB arbetar hårt för att slå igenom som konstnär och använder sina vänner som motiv. Konsten får en betydelse även för handlingen, då hans ögonblicksbilder av det som blir det förflutna håller kvar vänskapens olika stadier. Beskrivningarna av hans utställningar och tavlor uppskattar jag mycket.

Malcolm är på ett sätt även han konstnär, men han ritar hus. Nu skulle kanske ingen kalla en arkitekt för konstnär, men visst är de just det? Han är kanske den av vännerna som är mest av en doldis, men han fyller ändå en viktig och stabil funktion.

Willem är kanske den som drabbar mig mest. Han som nästan är obegripligt god, ibland så att det tangerar att inte vara trovärdigt, men ändå så tror jag på honom. Hans förflutna är nästan svårt att acceptera, men det är helt klart så att det format honom. Det som skulle ha kunnat gå fel, blir väldigt rätt.

Jude är den egentliga huvudpersonen och det är hans ångest och hans förflutna som fungerar som en röd tråd genom historien. Inte förrän precis i slutet av boken vet vi riktigt hur allt hänger ihop, men redan från början vet vi att han haft en minst sagt taskig barndom. Han själv tror att han inte är värd att älska, men vännerna kring honom tycker något annat. Faktiskt är de helt övertygade om att han är värdefull, något som helt krockar med Judes bild av sig själv. Hur någon kan må så dåligt och avsky sig själv så mycket som Jude gör är svårt att ta till sig inledningsvis. På något sätt får Yanagihara mig att i alla fall känna lite av det Jude känner. Hon tar tid på sig och har ett väldigt tålamod när hon långsamt förklarar hur han har blivit den har är som vuxen.

Ett litet liv är en tjock bok. Behövs alla sidor verkligen? Ett tag i början var jag tveksam till det, men efter att ha läst hela historien skulle jag nog säga att alla delar fyller sin funktion. Visst blir det ibland lite väl långa beskrivningar av saker som jag kanske inte vill veta, men det handlar inte om att det som berättas är oviktigt, utan att det är så obehagligt och gör så ont att läsa. Trots detta är Ett litet liv ingen nattsvart historia, utan också en historia om vänskap och kärlek som överlever allt och lite till. Det är med sorg, men också med värme som jag tänker på karaktärerna efter läsningen. Karaktärer förresten, det låter kanske för platt. De är människor, blir människor under läsningen. Det jag fruktar nu är att framgången för denna både vackra och viktiga bok ska resultera i en smörig Hollywood-film. Det vore riktigt obehagligt.

 

Läs också:

Andras döttrar

Andras döttrar av Amy Gentry handlar om en familj vars dotter Julie blev kidnappad som trettonåring. En kväll när yngsta dottern är hemma från universitet knackar det på dörren och den tjugoettåriga kvinnan som står utanför säger sig vara Julie. Självklart blir hennes familj överlycklig, men samtidigt har de svårt att tro på det hon säger. Är det verkligen Julie som kommit tillbaka, eller någon som försöker lura dem? Historien berättas baklänges från dagen då Julie kommer tillbaka och till hennes försvinnande. Det är ett effektfullt berättande som gör att vi långsamt får veta hur allt faktiskt hänger ihop. Hela tiden med en osäkerhet om vem det egentligen är som kommit tillbaka.

Andras döttrar är en av alla böcker som marknadsförs som liknande Gone girl och Kvinnan på tåget. Låt mig säga det direkt, Andras döttrar är inte lik någon av dem. Ja, det är en spänningsroman om en ung kvinna och nej, läsaren vet inte riktigt vem hon är, men där stannar likheterna. När Gone girl har en berättare som ständigt lurar oss läsare blir karaktärerna visserligen osäkra på kvinnans identitet, men ingen lurar oss medvetet. Inte heller finns det andra likheter med Kvinnan på tåget än att båda böckerna råkar handla om kvinnor som mår dåligt.

Det betyder inte att Andras döttrar är en dålig bok absolut inte. Det här är en spännande och välskriven bok, som passar bra att läsa i solstolen. Det räcker gott så. Jag uppmanar förlagen att börja jämföra med andra böcker om nu en jämförelse är nödvändig. Amy Gentrys bok är bra nog att stå på egna ben.

 

Läs också:

Linnea Claesons sommarprogram är riktigt viktigt

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Troligen har Linnea Claeson lyssnat på Athena Farrokhzads sommarprogram från 2014 (för övrigt ett både viktigt och snyggt sådant), för det kan inte vara en slump att hon alluderar hennes inledning om hur hon önskar att hon kunnat prata om träd, men tvingades tala om rasism och diskriminering. Linnea Claesson hade helst velat prata om handboll. Hur ett mål på gympan blev vägen mot landslaget och flera VM-guld,  men hon kan inte tala om handboll, inte heller om sin mamma eller sin pappa, sin syster eller saker hon älskar. Istället måste hon tala om hemska saker hon utsatts för. Den mörkare verkligheten. Om sms med sex och hot. Assholes online är hennes plattform. Där visar hon att många, många idioter som tar sig friheter som får mig att baxna. Claeson hanterar dem på ett annat sätt och under hennes sommarprogram får vi ta del av sms hon fått och svaren hon gett. ”Jag måste skämta för att överleva”, säger hon och det är nog sunt. Samtidigt säger hon att hon blir rädd och det förstår jag verkligen och det är modigt att hon ändå kämpar vidare för att andra ska få det bättre.

Det handlar om strukturer, inte individer, säger Claeson. Vi ska inte generalisera för mycket, men samtidigt måste vi generalisera för att över huvud taget kunna diskutera strukturer i samhället. Det är en svår balansgång kan jag tycka. Det är självklart inte alla män som skickar sexistiska sms till tjejer, men att det finns så många som gör det är något vi behöver ta på allvar. Som Claeson påpekar ursäktar vi allt för ofta killar som beter sig opassande med att ”det är så killar är”. Då klumpar vi också ihop, men ett sådant generaliserande reagerar allt för få på.

Det är också konstigt nog så att ingen känner en kille spm tafsar, våldtar, begränsar sin flickvän, slår son fru, skickar sms med dick-pics. När Claeson skickar vidare sms från män till deras fruar, flickvänner eller tjejkompisar blir de inte sällan arga på henne. Som om det är hon som gjort något fel. Ännu ett av alldeles för många exempel på när offret får skulden för något som gärningsmannen borde få ta ansvar för. Varför är det så att vi ofta skyddar de män som beter sig illa och istället skyller på de kvinnor som utsätts för sexism eller till och med våld. Enda gången jag upplevt att män höjer sina röster är när våldet utförs av utländska män. Då fördöms det. ”Vi måste skydda våra svenska kvinnor”, heter det, men varför inte alla kvinnor? För att det inte handlar om en kamp för kvinnors rättigheter utan om rasism. Rasism står över jämställdhet helt klart, för de som skriker högt då har knappast någon vacker kvinnosyn annars. Problemet med kvinnohat kom knappast till Sverige 2015 med den senaste stora flyktingvågen. Att påstå det är bara dumt.

Allt annat än ett ja är ett nej, påpekar Clason flera gånger under sitt program och det är verkligen något vi borde upprepa om och om igen. Allt som inte sagts ja till är övergrepp. Hon har fått erbjudanden om att arbeta för politiska partier, men det vill hon inte. Däremot kämpar hon för en samtyckeslag och för att sexualbrott och våldsbrott mot kvinnor ska ge en kännbar konsekvens. Just att det faktiskt ska kosta är viktigt. Som det ser ut nu är det alldeles för svårt att fälla någon för t.ex. våldtäkt. Absurt svårt.

Jag håller med Claeson om att sexualkunskap borde få en större roll i skolan. Inte bara på biologilektionerna någon gång var tredje år, utan regelbundet. En period fanns ämnet Livskunskap, som innehöll bland annat just sexualkunskap, men det togs bort. På gymnasieskolan där jag arbetar hade vi istället ett ämne vi kallade Livskraft, som var något liknande och som delvis finns kvar på vissa program. Ämnet fick kritik för att vara för ovetenskapligt och för närgånget. Samtidigt måste vi våga tala även om känsliga frågor i skolan, annars finns det en stor risk att vi inte talar om dem alls. Läroplanen stödjer oss dessutom i sina skrivningar om jämställdhet och respekt för andra. Vi måste våga prata om sex, samtycke och porr. Om andra tabubelagda ämnen. Inte bara i skolan, utan annars också. Som att våga tala om rasism på släktmiddagen.

Linnea Clason talar om två val, att fega ur eller hjälpa och göra skillnad. Att våga fråga hur det är, se de som behöver hjälp verkar vara en självklarhet för henne. Det beundrar jag henne för. Det finns så många som verkligen gör skillnad i samhället och ibland kan jag känna att jag gör för lite. Yrkesmässigt gör jag mycket, men inte lika mycket privat.

Och så avslutar Claeson sitt program med ett kärleksbrev till de män som står på kvinnors sida. De spm vågar se och väljer att vara medvetna medkämpar. Modiga män. De dom tänker det börjar med mig. Händer som sänker sig nedåt och lyfter sig uppåt. Säg ifrån och ifrågasätt de som set ner på kvinnor. De som ger sina söner ett respektfull kvinnosyn. De som visar civilkurage/ och de fantastiska barn och ungdomar son växer upp nu.

 

Med följande ord lämnar Linnea Claeson oss och mig lämnar hon med tårar i ögonen:

 

Stå upp för det du tror på. Kämpa för kärlek och respekt. Gör skillnad.

 

 

 

Läs också:

« Older Entries