Monthly Archives: juli 2017

Half Bad — Ondskans son

På Bokmässan 2015 ordnade Kulturkollo ett fantasymingel i Bokbloggarrummet och jag förstod ju att det var bra författare, det hade Carolina sagt och Carolina kan det där med fantasy, men jag insåg inte hur stora de var förrän långt senare. Jo Salmson kände jag till, för hennes böcker hade vi läst tillsammans jag och grabbarna O, men jag kände inte till varken Laini Taylor, Siri Pettersen eller Sally Green. Så här efteråt kan jag inte riktigt tro att vi (läs Carolina) lyckades få dem att komma, men klart är att de hade riktigt roligt.

Någonstans i bakhuvudet fanns ändå namnen och när Lillebror O ville ha tips på nya böcker kom jag ihåg minglet och att Sally Greens böcker hade verkat spännande. Alltså läste han första boken Half Bad — Ondskans son och älskade den. Även Storebror O hängde på och de slukade båda hela trilogin. Ofta tänker jag att jag ska läsa de böcker mina barn läser så att vi ska kunna diskutera dem, men det blir sällan så, kanske främst för att fantasy inte riktigt är min grej.

Så åkte jag till LitteraLund i våras och såg Sally Green intervjuas av Johanna Lindbäck och insåg att det här var en författare att förälska sig i och raskt klickade jag hem första delen om Nathan på min Kindle. Sedan började jag läsa, fastnade inte riktigt, tog ett uppehåll, men gjorde sedan ett semesterryck och älskade.

Huvudpersonen i Half Bad heter Nathan och är till hälften vithäxa och till hälften svarthäxa. Berättelsen börjar i mitten, när Nathan sitter fångad i en bur, men låter oss sedan följa med tillbaka till hans tidiga tonår och möta hans familj och vänner i en värld som liknar vår egen, men är befolkad av häxor i olika varianter. Bäst är att vara vit häxa, som Nathans mor och resten av hans familj är. Själv är han dock frukten av den kärlekshistoria (?) som modern hade med svarthäxan Marcus, mäktigast av alla onda häxor.

Anledningen till att Nathan fängslas är att hans sjuttonårsdag närmar sig. Det är då hans ska få sina gåvor, som alla häxor får just denna födelsedag. Frågan är bara vem som ska ge honom dem och om det kommer att visa sig att hans vita eller svarta sida är den mäktigaste. Både före och efter fångenskapet påverkas Nathans liv av flykt, främst bokstavligt, men också bildligt. Han flyr för att överleva, men kan inte undgå sitt öde. Just flyktens påverkar på människor och hur post-traumatisk stress fungerar var det Sally Green gjorde mest research kring innan hon började skriva. Jag tycker verkligen att hon lyckas skapa en realistisk huvudperson som inte självklart är ond eller god, men som du som läsare alltid håller på.

Jag förstår varför grabbarna O gillade trilogin om Nathan så mycket. Första delen är verkligen spännande och jag kommer definitivt att läsa vidare för att få veta hur det går. Roligast var ändå de samtal vi hade om boken under min läsning. Riktigt roligt. Nu är Half Bad inte bara böcker för unga, utan en intressant skildring även för vuxna. Faktiskt påminner Half Bad lite om klassikern 1984 som jag just avslutade, vilket också påpekas av förlaget Semic. Sally Green har skapat en klaustrofobisk värld, där det inte går att gömma sig från Rådet, de mäktigaste vita häxorna som vill kontrollera honom.

 

Läs också:

Man Booker Prize 2017 har en lång lista

Den långa listan till årets Man Booker Prize är avslöjad och på den finns flera böcker jag vill läsa.

4 3 2 1, Paul Auster (USA) 

Att Paul Auster nomineras känns självklart. 4 3 2 1 presenterar fyra versioner av Archibald Isaac Fergusons liv. I alla fall föds han 3/3 1947, men olika val och omständigheter formar olika liv. En riktigt cool idé på pappret och förhoppningsvis även en bra bok.

Days Without End, Sebastian Barry (Irland)

Sebastian Berry är en typisk pristagarförfattare, som ofta återfinns på diverse långa och korta listor. Han senaste bok Days Without End utspelar sig i USA under mitten av 1800-talet och följer två unga män som ansluter sig till armén och deltar i flera krig. Det ovanliga är att en av dem senare gifter sig med en man. Boken har redan tilldelats Costa Book Award 2016.

History of WolvesEmily Fridlund (USA) 

History of Wolves handlar om 14-åriga Linda, som bor med sina föräldrar vid en sjö i Minnesota långt ifrån andra. Hon är utsatt och annorlunda. Vargarnas historia är utgiven på svenska av Albert Bonniers förlag och är Fridlunds debut. Den beskrivs som ”en stark och poetisk roman om ensamhet och tillhörighet” och jag har hört en hel del positivt om den redan.

Exit WestMohsin Hamid (Pakistan-Storbritannien) 

Mohsin Hamid är definitivt en författare jag vill läsa mer om. Exit West handlar om Nadia och Saeed som flyr från till London. Det är nutid och jag kan tänka mig att Hamid har mycket vettigt att säga om den flyktingkatastrof som pågår. Förhoppningsvis ger hans svenska förlag Natur & Kultur ut även denna bok.

Solar Bones, Mike McCormack (Irland) 

Solar Bones utsågs till Irish Book of the Year 2016, men utanför sitt hemland är han ännu ganska okänd. Boken beskrivs som en hyllning till den moderna småstaden där vi får följa Marcus Conway, som ser tillbaka på sitt liv. Vacker och långsam låter den som, när jag läser om den.

Reservoir 13Jon McGregor (Storbritannien) 

Ännu en småstad, men en engelsk den här gången och en försvunnen flicka, vars öde påverkar många. John McGregor är en ny författare för mig, men han har skrivit flera prisade böcker sedan debuten 2002 med If Nobody Speaks of Remarkable Things, då han med sina 26 år blev den yngste författaren någonsin att ta plats på Man Booker Prizes korta lista.

Elmet, Fiona Mozley (Storbritannien)

Elmet är Fiona Mozleys debut och handlar om en familj där pappan inte alltid kan kontrollera sin ilska. Mozley utforskar bandet mellan ett barn och en far i en bok som beskrivs som vacker och poetisk. Det skulle kunna vara något för mig.

The Ministry Of Utmost Happiness, Arundhati Roy (Indien) 

Det är 20 år sedan Arundhati Roy vann Man Booker Prize för sin debut De små tingens gud. En bok jag tänkt läsa sedan den var ny, men aldrig kommit mig för att ta ner från hyllan. Nya boken ges ut på svenska av Brombergs Bokförlag med titeln Den yttersta lyckans ministerium. Frågan är vilken av böckerna jag får tummen ur att läsa först.

Lincoln in the BardoGeorge Saunders (USA)

Huvudpersonen i Lincoln in the Bardo är just Abraham Lincoln, omgiven av verkliga och fiktiva personer. Jag brukar inte gilla historiska romaner, säger jag i alla fall, men det här låter som en spännande historia om tiden precis i början av det amerikanska inbördeskriget.

Home Fire, Kamila Shamsie (Pakistan-Storbritannien)

Ännu en författare som jag tänkt läsa något av hur länge som helst. Nya boken Home Fire handlar om två familjer med två systrar i centrum. Isma vill studera i USA, andra systern Aneeka bor i London och brodern Parvaiz är försvunnen. Det låter mycket, stort och svulstigt, men också intressant och spännande.

AutumnAli Smith (Storbritannien)

Autumn är första delen i en planerat kvartett av årstidsböcker och utspelar sig i Storbritannien efter Brexit. Huvudpersonen är Daniel Gluck, en 101-årig före detta låtskrivare, som ibland får besök av sin 32-åriga granne Elisabeth. Så mycket mer kan jag inte läsa mig till, men Ali Smith brukar vara bra och dessutom uppskattad av prisjurys.

Swing TimeZadie Smith (Storbritannien)

Faktiskt har jag inte läst något av Zadie Smith sedan Vita tänder, trots att jag har flera böcker i hyllan och gillar henne skarpt. Swing Time handlar om två flickor som växer upp på fel sida London, som delar samma dröm, att bli professionella dansare. Deras vänskap handlar både om lojalitet och konkurrens. Boken börjar i nutid, går tillbaka och följer sedan flickorna när de blir kvinnor. Det låter helt klart som en mäktig och känslofylld roman.

Swing Time ges ut på svenska av Albert Bonniers förlag i oktober.

The Underground RailroadColson Whitehead (USA)

Colson Whitehead har redan belönats med Pulitzerpriset för sin roman The Underground Railroad om slaven Cora som flyr genom den underjordiska järnvägen som hjälper slavar att ta sig till norr.

Den underjordiska järnvägen ges ut av Albert Bonniers förlag i augusti.

Man Booker Prize for Fiction delades tidigare ut till en författare från det engelska samväldet och Irland, men innefattar sedan 2014 även författare från resten av den engelskspråkiga världen. Kravet är att boken som prisas ska vara skriven på engelska som originalspråk. För översatta böcker finns istället Man Booker International Prize. Förra året tilldelades Paul Beatty som första amerikan Man Booker Prize för sin The Sellout.

Sju män och sex kvinnor, en rad pristagarveteraner och tre debutanter. Fyra brittiska författare, fyra från USA, två från Irland, två med rötterna i Pakistan och en indisk författare får ändå ses som en hyfsad blandning.

 

 

Läs också:

Slå era kloka huvuden ihop nu!

Jag fick en fråga om svaren på emoji-titlarna kommer att publiceras och ja, det kan ni få, men lite mer klurande och framför allt några gissningar vill jag allt ha.

 

  1. 👱🏼‍♀️👨‍👧‍👧🏠💍💞💔💞🙋🏻🐕🛍📚🔖✏️ (feelgood)
  2. 📃💌🙋🏻🗣🛳🗽🏠👰🏻🎎🍚💞💔👿 (Vi kom över havet, Julie Otsuka)
  3. 👨🏽‍🎓👨🏻‍🏫👨🏾‍🎨🗽🏢🎭👬👪🥘🚿🔪🚗😭 (Ett litet liv, Hanya Yanagihara)
  4. 👩🏻‍⚖️👩🏻‍💼🙇🏽‍♀️💞🔫🏫🤷🏼‍♂️👮🏽😢🙊🙈🙉🎉 (Störst av allt, Malin Persson Giolito)
  5. 👱🏼💞👱🏼‍♀️💰💔👰🏼🎭💏🛌💔💞💔🙈 (Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg)
  6. 👱🏼👧🏽🏫😭🗺🚙💞💏💔💊😈😢😭 (amerikansk ungdomsbok)
  7. 👨🏽‍🎓⚽️🍻🍕🚉👱🏼‍♀️💞🍆🤷🏽‍♂️📰🕺🏻🎤🥂 (svensk ungdomsbok)
  8. 🏙🚶🏽🕯👍🏼📰💪🏼😴🙋🏻💞🏠🥔👶🏻🤒😭 (svensk klassiker)
  9. 🏔🏘🔫🏒🎸❄️🍻👨🏼‍💼👴🏼👑🙈🙊🙉 (Björnstad, Fredrik Backman)
  10. 🙎🏾😷👩🏽‍⚕️🙋🏼‍♂️💞📱💻👩‍👧💔✈️🏖😱 (Ingenting, allting, Nicola Yoon)

 

Ledtrådar inom parentes …

Läs också:

Ett litet liv — semesterns läsupplevelse

Sommaren 2017 är den då precis alla verkar läsa Ett litet liv av Hanya Yanagihara. En tegelsten som i mitt fall sparades till semestern, då jag äntligen skulle få den sammanhängande lästid som en riktigt tjock bok kräver. Och det behövdes. Även om Ett litet liv är helt fantastisk på de flesta sätt, tog det nästan 300 sidor innan jag var helt fast, men då var jag å andra sidan så fast att jag läste resten av boken av bara farten. Jag hulkade och snorade mig igenom större delen av den sista halvan av denna känslomässigt utmanande historia.

Det börjar som en ganska vanlig historia om vänskap. JB, Malcolm, Willem och Jude träffas på universitetet och följs sedan åt. För Jude är de hans första riktiga vänner och de betyder massor. Ändå är det ingen okomplicerad vänskap, för vilken vänskap är sådan, men de finns kvar i varandras liv då de efter studierna bosätter sig i New York.

JB arbetar hårt för att slå igenom som konstnär och använder sina vänner som motiv. Konsten får en betydelse även för handlingen, då hans ögonblicksbilder av det som blir det förflutna håller kvar vänskapens olika stadier. Beskrivningarna av hans utställningar och tavlor uppskattar jag mycket.

Malcolm är på ett sätt även han konstnär, men han ritar hus. Nu skulle kanske ingen kalla en arkitekt för konstnär, men visst är de just det? Han är kanske den av vännerna som är mest av en doldis, men han fyller ändå en viktig och stabil funktion.

Willem är kanske den som drabbar mig mest. Han som nästan är obegripligt god, ibland så att det tangerar att inte vara trovärdigt, men ändå så tror jag på honom. Hans förflutna är nästan svårt att acceptera, men det är helt klart så att det format honom. Det som skulle ha kunnat gå fel, blir väldigt rätt.

Jude är den egentliga huvudpersonen och det är hans ångest och hans förflutna som fungerar som en röd tråd genom historien. Inte förrän precis i slutet av boken vet vi riktigt hur allt hänger ihop, men redan från början vet vi att han haft en minst sagt taskig barndom. Han själv tror att han inte är värd att älska, men vännerna kring honom tycker något annat. Faktiskt är de helt övertygade om att han är värdefull, något som helt krockar med Judes bild av sig själv. Hur någon kan må så dåligt och avsky sig själv så mycket som Jude gör är svårt att ta till sig inledningsvis. På något sätt får Yanagihara mig att i alla fall känna lite av det Jude känner. Hon tar tid på sig och har ett väldigt tålamod när hon långsamt förklarar hur han har blivit den har är som vuxen.

Ett litet liv är en tjock bok. Behövs alla sidor verkligen? Ett tag i början var jag tveksam till det, men efter att ha läst hela historien skulle jag nog säga att alla delar fyller sin funktion. Visst blir det ibland lite väl långa beskrivningar av saker som jag kanske inte vill veta, men det handlar inte om att det som berättas är oviktigt, utan att det är så obehagligt och gör så ont att läsa. Trots detta är Ett litet liv ingen nattsvart historia, utan också en historia om vänskap och kärlek som överlever allt och lite till. Det är med sorg, men också med värme som jag tänker på karaktärerna efter läsningen. Karaktärer förresten, det låter kanske för platt. De är människor, blir människor under läsningen. Det jag fruktar nu är att framgången för denna både vackra och viktiga bok ska resultera i en smörig Hollywood-film. Det vore riktigt obehagligt.

 

Läs också:

Andras döttrar

Andras döttrar av Amy Gentry handlar om en familj vars dotter Julie blev kidnappad som trettonåring. En kväll när yngsta dottern är hemma från universitet knackar det på dörren och den tjugoettåriga kvinnan som står utanför säger sig vara Julie. Självklart blir hennes familj överlycklig, men samtidigt har de svårt att tro på det hon säger. Är det verkligen Julie som kommit tillbaka, eller någon som försöker lura dem? Historien berättas baklänges från dagen då Julie kommer tillbaka och till hennes försvinnande. Det är ett effektfullt berättande som gör att vi långsamt får veta hur allt faktiskt hänger ihop. Hela tiden med en osäkerhet om vem det egentligen är som kommit tillbaka.

Andras döttrar är en av alla böcker som marknadsförs som liknande Gone girl och Kvinnan på tåget. Låt mig säga det direkt, Andras döttrar är inte lik någon av dem. Ja, det är en spänningsroman om en ung kvinna och nej, läsaren vet inte riktigt vem hon är, men där stannar likheterna. När Gone girl har en berättare som ständigt lurar oss läsare blir karaktärerna visserligen osäkra på kvinnans identitet, men ingen lurar oss medvetet. Inte heller finns det andra likheter med Kvinnan på tåget än att båda böckerna råkar handla om kvinnor som mår dåligt.

Det betyder inte att Andras döttrar är en dålig bok absolut inte. Det här är en spännande och välskriven bok, som passar bra att läsa i solstolen. Det räcker gott så. Jag uppmanar förlagen att börja jämföra med andra böcker om nu en jämförelse är nödvändig. Amy Gentrys bok är bra nog att stå på egna ben.

 

Läs också:

Linnea Claesons sommarprogram är riktigt viktigt

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Troligen har Linnea Claeson lyssnat på Athena Farrokhzads sommarprogram från 2014 (för övrigt ett både viktigt och snyggt sådant), för det kan inte vara en slump att hon alluderar hennes inledning om hur hon önskar att hon kunnat prata om träd, men tvingades tala om rasism och diskriminering. Linnea Claesson hade helst velat prata om handboll. Hur ett mål på gympan blev vägen mot landslaget och flera VM-guld,  men hon kan inte tala om handboll, inte heller om sin mamma eller sin pappa, sin syster eller saker hon älskar. Istället måste hon tala om hemska saker hon utsatts för. Den mörkare verkligheten. Om sms med sex och hot. Assholes online är hennes plattform. Där visar hon att många, många idioter som tar sig friheter som får mig att baxna. Claeson hanterar dem på ett annat sätt och under hennes sommarprogram får vi ta del av sms hon fått och svaren hon gett. ”Jag måste skämta för att överleva”, säger hon och det är nog sunt. Samtidigt säger hon att hon blir rädd och det förstår jag verkligen och det är modigt att hon ändå kämpar vidare för att andra ska få det bättre.

Det handlar om strukturer, inte individer, säger Claeson. Vi ska inte generalisera för mycket, men samtidigt måste vi generalisera för att över huvud taget kunna diskutera strukturer i samhället. Det är en svår balansgång kan jag tycka. Det är självklart inte alla män som skickar sexistiska sms till tjejer, men att det finns så många som gör det är något vi behöver ta på allvar. Som Claeson påpekar ursäktar vi allt för ofta killar som beter sig opassande med att ”det är så killar är”. Då klumpar vi också ihop, men ett sådant generaliserande reagerar allt för få på.

Det är också konstigt nog så att ingen känner en kille spm tafsar, våldtar, begränsar sin flickvän, slår son fru, skickar sms med dick-pics. När Claeson skickar vidare sms från män till deras fruar, flickvänner eller tjejkompisar blir de inte sällan arga på henne. Som om det är hon som gjort något fel. Ännu ett av alldeles för många exempel på när offret får skulden för något som gärningsmannen borde få ta ansvar för. Varför är det så att vi ofta skyddar de män som beter sig illa och istället skyller på de kvinnor som utsätts för sexism eller till och med våld. Enda gången jag upplevt att män höjer sina röster är när våldet utförs av utländska män. Då fördöms det. ”Vi måste skydda våra svenska kvinnor”, heter det, men varför inte alla kvinnor? För att det inte handlar om en kamp för kvinnors rättigheter utan om rasism. Rasism står över jämställdhet helt klart, för de som skriker högt då har knappast någon vacker kvinnosyn annars. Problemet med kvinnohat kom knappast till Sverige 2015 med den senaste stora flyktingvågen. Att påstå det är bara dumt.

Allt annat än ett ja är ett nej, påpekar Clason flera gånger under sitt program och det är verkligen något vi borde upprepa om och om igen. Allt som inte sagts ja till är övergrepp. Hon har fått erbjudanden om att arbeta för politiska partier, men det vill hon inte. Däremot kämpar hon för en samtyckeslag och för att sexualbrott och våldsbrott mot kvinnor ska ge en kännbar konsekvens. Just att det faktiskt ska kosta är viktigt. Som det ser ut nu är det alldeles för svårt att fälla någon för t.ex. våldtäkt. Absurt svårt.

Jag håller med Claeson om att sexualkunskap borde få en större roll i skolan. Inte bara på biologilektionerna någon gång var tredje år, utan regelbundet. En period fanns ämnet Livskunskap, som innehöll bland annat just sexualkunskap, men det togs bort. På gymnasieskolan där jag arbetar hade vi istället ett ämne vi kallade Livskraft, som var något liknande och som delvis finns kvar på vissa program. Ämnet fick kritik för att vara för ovetenskapligt och för närgånget. Samtidigt måste vi våga tala även om känsliga frågor i skolan, annars finns det en stor risk att vi inte talar om dem alls. Läroplanen stödjer oss dessutom i sina skrivningar om jämställdhet och respekt för andra. Vi måste våga prata om sex, samtycke och porr. Om andra tabubelagda ämnen. Inte bara i skolan, utan annars också. Som att våga tala om rasism på släktmiddagen.

Linnea Clason talar om två val, att fega ur eller hjälpa och göra skillnad. Att våga fråga hur det är, se de som behöver hjälp verkar vara en självklarhet för henne. Det beundrar jag henne för. Det finns så många som verkligen gör skillnad i samhället och ibland kan jag känna att jag gör för lite. Yrkesmässigt gör jag mycket, men inte lika mycket privat.

Och så avslutar Claeson sitt program med ett kärleksbrev till de män som står på kvinnors sida. De spm vågar se och väljer att vara medvetna medkämpar. Modiga män. De dom tänker det börjar med mig. Händer som sänker sig nedåt och lyfter sig uppåt. Säg ifrån och ifrågasätt de som set ner på kvinnor. De som ger sina söner ett respektfull kvinnosyn. De som visar civilkurage/ och de fantastiska barn och ungdomar son växer upp nu.

 

Med följande ord lämnar Linnea Claeson oss och mig lämnar hon med tårar i ögonen:

 

Stå upp för det du tror på. Kämpa för kärlek och respekt. Gör skillnad.

 

 

 

Läs också:

Kära Barbro — en bra uppföljare

Det var mycket jag tyckte om i Lena Ackebos Världens vackraste man om systrarna Mona och Barbro på semester, men det fanns också sådant som störde mig. Det blev alldeles för yvigt och jag blev lite matt. Uppföljaren Kära Barbro är stramare och snyggare. Kanske för att den främst handlar om den stramare av systrarna. När Mona vårdar sin nya kärlek Mallorca är Barbro ganska bitter hemma i sin fina villa med sin läkarman och sladdisen, som är det enda av de fyra barnen som bor hemma. Ytan är i det närmaste perfekt, men det räcker liksom inte med yta. Hon vill desperat hitta ett sätt att känna riktiga känslor. Nu är det mest skuld och ilska som river i henne och det är ganska svårt att känna någon sympati för henne. Förståelse absolut, men det är som att Barbro letar fel främst hos andra, men också hos sig själv.

När Mona flyttat utomlands är det Barbro som behöver hålla koll på modern som bor på ett äldreboende i Stockholm. Den ångest som resorna dit väcker är enorm och besöken nästan lika illa. Att ha dåligt samvete för en äldre släkting är det nog många som har. Det går inte att räcka till, speciellt inte om släktingen i fråga glömmer besöket strax efter det ägt rum och därför kanske lider ännu mer av sin ensamhet.

Stramheten och distansen är något jag uppskattar, men kanske blev det denna gång för mycket. Som medel för att skapa distans mellan systrarna och visa på deras olikheter är den dock effektfull. Det enda som andas någon sorts liv är Monas brev och självklart väcker hennes lycka ännu mer bitterhet hos Barbro.

Efter ett helt absurt abrupt slut lämnar vi Barbro och Mona. Jag utgår ifrån att det kommer fler böcker om dem, annars lämnar Ackebo oss verkligen med ett rejält gäng frågor. På ett sätt blir Kära Barbro en transportsträcka mot ännu ett möte mellan systrarna, men det är också en fin och ganska tragisk berättelse om den systern som inte vågar leva sitt liv och avundsjukan gentemot den som äntligen gör det.

Läs också:

Allt det du måste

Allt det du måste är Sylvia Lidén Nordlunds romandebut och den utspelar sig i hennes och min hemstad Göteborg. Visserligen har jag bott på landet i snart tolv år, men mitt hjärta tillhör Majorna och det är där huvudpersonen Mia bor. Faktiskt på Allmänna vägen, som länge var en slags drömgata för mig. Att jag känner till de gator Mia rör sig på ger självklart läsningen ett annat perspektiv, men självklart är det inget tvång att vara från Göteborg för att uppskatta boken.

Mia är förskollärare och arbetar på avdelningen Pysslingen. Hon brinner verkligen för sitt jobb. Med stor energi ger hon sig in i arbetet med barnen och vill gärna förändra pedagogiken för att de ska få det ännu bättre. När vi träffar henne första gången har den lilla personalgruppen ett kvällsmöte och Mia hoppas att hennes chef Malin ska föreslå den extra gemensamma planeringstid som Mia önskat. Allt för att hon och hennes kollegor ska kunna göra ett bättre arbete. Malin tar upp det, men på ett sätt som visar att hon inte alls tar ansvar, utan hänvisar bara till Mia. Solbritt, som är Mias största motståndare, är inte imponerad. Varför ska hon jobba extra och hur ska hon få kompensation för det? Att Mia gått bakom hennes rygg och pratat med chefen gör henne förbannad. Av Saga och Annikki får Mia ingen som helst respons. De nickar och hummar lite, men vågar aldrig säga så mycket. Det är tydligt att Mia inte alls är en del av arbetsgruppen. Kanske vill hon för mycket, eller så tycker de andra helt enkelt inte om henne. Stämningen blir ofta tryckt och Mia känner sig utsatt och ignorerad.

Hemma är det som det är. Mia och hennes man trivs väl hyfsat ihop, men de har ofta olika åsikter om hur de ska leva sitt liv, vad de ska göra med sin tid och hur de ska uppfostra sin dotter. Ljuspunkten är hennes träffar med bästa vännen Serena, som lämnar förskolläraryrket och nu äger en affär i Haga med diverse spirituella varor. En människa som jag troligen inte skull klara att ha i min närhet, men i litterär form funkar hon utmärkt. Serena ger Mia en matlagningskurs i födelsedagspresent och att dra till östra Göteborg för att laga mat blir något att se fram emot när allt annat i livet verkar rasa samman.

Allt det du måste tar upp viktiga ämnen som arbetsplatskonflikter, utbrändhet och det svåra i att hålla ihop ett äktenskap när vardagen snurrar alldeles för snabbt. Precis som titeln antyder har vi alldeles för många måsten i våra liv och när vi ägnar till åt sådant vi vill är det lätt att någon kommer i kläm. Det är inte så lätt för en mamma att bara dra iväg och göra det som är roligt, även om det kanske är precis vad hon behöver.

Allt det du måste är en lättläst och trevlig bok, med viktigt budskap. Karaktärerna är trovärdiga, även om bikaraktärerna blir lite väl endimensionella. De fungerar dock som katalysatorer för handlingen och ingen är egentligen onödig. Det märks att Lidén Nordlund arbetat som samtalspedagog, då handledning spelar en viktig roll i boken. Där går tonen från att vara skönlitterär till att bli mer fackspråklig, men det stör inte, snarare ger det teorierna som presenteras en tyngd. För den som själv befinner sig i en jobbig situation på jobbet kan det vara skönt att få råd i bokform. Författaren planerar en trilogi om Mia och jag läser gärna vidare.

Läs också:

Tiden där emellan

Tanken att läsa en spansk bok under en resa till Spanien var utan tvekan god. Sedan var kanske Tiden där emellan av María Dueñas helt rätt val, trots att den på pappret lät riktigt spännande.

Berättelsen om Sira börjar på 30-talet. Sira och hennes mamma arbetar som sömmerskor och är väldigt skickliga. Problemen i landet, både politiska och ekonomiska börjar dock påverka deras liv. Det är dock inte ekonomi som får Sira att lämna landet, utan kärleken. Hon blir kär i Ramiro, en riktig skithög, men en charmig sådan och luras att investera de pengar hon ärvt av sin far i ett företag som fästmannen planerar att starta i Marocko. Det går sådär. Sira lämnas gravid och utblottad på ett hotell och tvingas börja arbeta för att kunna betala de skulder som fästmannen så generöst lämnat åt henne. Vänskapen med brittiskan Rosalinda Fox, som är älskare åt en uppsatt spansk politiker (för övrigt den enda (?) verklighetsförankringen i berättelsen) blir avgörande och hon skapar sig ett nytt liv.

Skildringen av Siras liv i Marocko är egentligen ganska intressant, så också de glimtar av inbördeskrigets Spanien vi får. När Sira sedan blir brittisk spion borde historien kunna lyfta rejält. Alla långa beskrivningar av klänningar och annat oväsentligt tråkar däremot ut mig. Det är för långt, för segt och för mycket Danielle Steel för min smak. Inget fel på Steel om det är det man är ute efter, men det var inte jag. Jag hade hoppats på en mer tydligt politisk och historisk berättelse, men det fick jag tyvärr inte. Framsidans blurb av Mario Vargas Llosa lurade mig helt klart.

 

Läs också:

Ett farväl till Alex och Fredrika?

Det verkar som att Syndafloder är Kristina Ohlssons sista bok i serien om Alex Recht och Fredrika Bergman, det är synd om det blir så, men det känns också som att Ohlsson med den sjätte boken om paret knutit ihop allt så bra så att hon med gott samvete kan lämna dem. Många trådar från tidigare böcker tas upp och avslutas, något som ger en extra dimension. Nu har jag visserligen läst alla böcker, men det var länge sedan och ändå lyckas Ohlsson få mig att minnas. Det blir som en exposé genom Fredrikas och Alex tid tillsammans rent professionellt och det ger en fin effekt till berättelsen.

Döden står i centrum i Syndafloder. Självklart kan tyckas, då det är en deckare, men det handlar också om en annan död, sjukdomens långsamma och oundvikliga sådana. Fredrikas man Spencer är sjuk och det påverkar henne självklart. Alex sörjer fortfarande sin fru och känns väldigt ensam.

När Noah som arbetar på begravningsbyrån som skötte hustruns begravning hör av sig och berättar att han är orolig för sin bror, bestämmer sig Alex för att hjälpa till, trots att han egentligen har svårt att ta begravningsentreprenörens oro på allvar. Noahs bror hade planerat att flytta till Australien, men de inte bara flyttar utan slutar i princip att höra av sig. Visserligen dyker det upp något enstaka mail, men det låter inte alls som att de skulle vara skrivna av Noahs bror. Istället är Noah helt säker på att något riktigt obehagligt har hänt.

Någon som verkligen råkat ut för något minst sagt obehagligt är den man som hittas mördad i sitt hem. Han sitter i en fåtölj framför brasan och på sitt lillfinger finns en alldeles för liten vigselring. Det här är det första av en rad mord och på flera brottsplatser lämnas meddelanden till Alex. Den som är skyldig till morden säger sig vilja ställa allt till rätta, men frågan är vad hen menar med det.

Syndafloder är en innehållsrik och spännande deckare, snyggare än de flesta med många vändningar och överraskningar. Sista boken i serien, säger Kristina Ohlsson. Det är synd tycker jag, då det är en ytterst välskriven sådan. Det fanns någon bok som kanske inte föll mig helt i smaken, men Ohlssons lägstanivå är verkligen hög. Själv är hon nu mer sugen på att skriva om andra karaktärer, men kan inte utesluta att längtan efter Fredrika kan komma tillbaka.

 

 

 

 

Läs också:

« Older Entries