Olikhetsutmaningen: svart och vitt

Imorgon är det dags för treorna på ”min” skola att ta studenten. Det är lite extra speciella treor, då det faktiskt är de första som jag känt sedan de gick i ettan. Då var de ganska så små, ganska så arga och ganska så osäkra. Nu är de äldre, mognare och ännu smartare.

Dagens olikhetsutmaning handlar om de färger som pryder studentmössorna, svart och vitt. De kan också sägas symbolisera vårt allt mer tudelade samhälle. Tolka det som du vill.

Några som gärna förenklar och ser få gråskalor är Sverigedemokraterna (inte är de ensamma, men de skriker högt). I boken Fult folk av Linnea Nilsson och Emil Schön intervjuas ett antal av deras väljare. Sedan boken skrevs har diskussionerna i sociala medier blivit ännu värre och ofta märks ett hat mot invandrare och ett obehagligt politikerförakt. Tydligt är också att rasism och kvinnofientlighet går hand i hand. Det är då jag läser sådant som framtiden syns extra svart.

Det svarta behöver inte vara något negativt. Svart och ganska positiv ändå är den musik som formade mig i tonåringen. Smådeppig musik av svartklädda män var (och är) min grej. Som The Cure och Depeche Mode.

 

Studenten symboliseras av vita kläder och svart-vita mössor. En bok som utspelar sig inför studenten är Jag lever, tror jag av Christine Lundgren. Nattsvart, men ändå på något sätt hoppfull.

På bröllop bör bruden vitt och brudgummen svart. I alla fall är det vad som är vanligt just här. En bra bok där ganska mycket går fel på ett bröllop är Finns det en, finns det flera av Mhairi McFarlane.

Läs också:

9 comments