Monthly Archives: juni 2017

Jorden runt på 30 dagar

Mitt mål är alltid att bredda mitt läsande och en del av det är att läsa böcker av författare från många olika länder. I år är tanken att jag ska läsa böcker av författare från 26 länder och jag behöver göra ett ryck. Vad är bättre än att göra det på semestern. På min läsplatta väntar redan ett flertal böcker jag vill läsa och jag hoppas hinna göra det de närmaste veckorna.

I juli utmanar jag mig själv att läsa böcker från jordens alla hörn. Kanske blir det de här:

 

A golden age av Tahmima Aman (Bangladesh)

Att återvända av Hisham Matar (Libyen)

Förlorade själar av Nadifa Mohamed (Somalia)

Kolibri av Kati Hiekkapelto (Finland)

Levande och döda av Han Kan (Sydkorea)

Limbo av Melania G. Mazzucco (Italien)

Mocka av Tatiana de Rosnay (Frankrike)

Rich people problems av Kevin Kwan (Singapore)

The Sympathizer av Viet Thanh Nguyen (Vietnam)

This is where it ends av Marieke Nijkamp (Nederländerna)

Tiden där emellan av María Dueñas (Spanien)

 

 

Läs också:

Inte för nära

Jag har läst flera böcker det senaste om märkliga sjukdomar och Jubilee, som är huvudperson i boken Inte för nära av Colleen Oakley lider kanske av den märkligaste. Hon är nämligen allergisk mot beröring från människor och lever därför ett väldigt isolerat liv. Allt handlar egentligen inte om allergin, för efter att ha bott ensam i sin mammas hus under många år har Jubilee utvecklat en social fobi och är nästa rädd för människor.

När hennes mamma dör och hon inte ens klarar av att åka till begravningen inser hon att det gått lite väl långt. Det är dock bristen på pengar som slutligen tvingar henne över tröskeln och en vän hjälper henne att få ett jobb på ett bibliotek. Eller vän förresten, det var inte alls en vän, utan en av alla som mobbade henne i skolan och som vuxen försöker gottgöra det lite. Oavsett orsak blir jobbet något av en vändpunkt för Jubilee.

På biblioteket träffar hon Eric, som bor med sin adopterade son Aja. Ajas föräldrar var Erics bästa vänner och när de dog i en flygolycka tog han hand om deras son. Aja har bott hos Eric i två år, men de är nyinflyttade i samhället där Jubilee också bor. Erics ex-fru och den väldigt rebelliska tonårsdottern finns en bra bit bort, både fysiskt och psykiskt. Dottern vägrar tala med honom alls och trots alla försök att få kontakt förblir hon tyst. Erics strategi att få kontakt är att läsa de böcker han vet att dottern gillar, för att förhoppningsvis kunna locka till samtal om dem.

Jag gillar verkligen Inte för nära, trots den på pappret ganska krystade historien. Det är en mänsklig berättelse med karaktärer som är lätta att tycka om. Möjligen hade jag klarat mig utan epilogen, men det är för att jag föredrar öppna slut. I en trög läsperiod var Inte för nära perfekt!

 

Läs också:

Slut på Skam

Sista säsongen av Skam har just avslutats och även om jag var hyperskeptisk inledningsvis och väntade länge innan jag såg de tre första säsongerna, föll jag pladask.

I säsong fyra är det Sana som är huvudperson, men de andra finns med och det är fint att få fortsätta att följa dem om än mer på avstånd. Som Even och Isak, huvudpersoner i säsong fyras kanske finaste (och möjligen smörigaste) scen, där Even under kareokefesten sjunger Imagine, blir rädd då Sanas bror och hans vänner kommer dit, får en duettpartner i Isak och sedan hela sällskapet som allsångspublik. Finare blir det knappast.

När karaokefesten övergår från smör till bråk, ett bråk där Elias slår och Isak blir slagen, hamnar Sana i en minst sagt konstig situation. När hon hör ett samtal på toaletten om hur Pepsi-Max-gänget vill stänga henne ute från bussen, blir det ännu ett bevis på att hon är annorlunda. Ännu tydligare blir det när det är Noora som kysser Yousef, inte hon.

Sana är min favorit, men jag tycker väldigt mycket om Noora också. Egentligen var säsongen om henne kanske den mest stereotypa, men teman och motiv som vi känner igen från många andra tv-serier, men hon är ändå så äkta och så likeable (varför har vi inte ett motsvarande svenskt, bra ord).

Vänskapen mellan Sana och Isak tillhör seriens mest intressanta. Egentligen borde de kanske inte vara vänner, men de är båda bra på att se människan, inte de egenskaper och kvaliteter som kan verka mer betydelsefulla än de verkligen är. Måste det egentligen spela någon roll vem en person älskar eller vilken gud en person ber till?

Det är kanske ganska naturligt att det är just för Isak som Sana berättar om hur hon känner. Hur det är att vara muslim med hijab och varje dag behöva bevisa att man inte är förtryckt. De tillhör båda utsatta grupper, men Sanas hijab gör att det syns tydligt att hon är annorlunda. Isaks tankar kring de dumma frågorna och hur viktiga de är är intressanta. Jag har tänkt så själv, när mina muslimska elever blir intervjuade av svenska elever till någon skoluppgift att många av frågorna är riktigt dumma, på gränsen till rasistiska och ibland över gränsen. Inte för att den som frågar är rasist, utan för att hen faktiskt är okunnig och/eller vill veta om de myter hen läst om är sanna. Jag har velat skydda mina elever från dessa frågor, men inser att Isak kanske har en poäng. Om de dumma frågorna inte får ställas hittar människor på egna svar och det kan bli väldigt mycket värre.

Religionen har en stor betydelse i fjärde säsongen, vilket är naturligt då det är något som är viktigt för Sana. Samtalen mellan Sana och Yousef om religion och Gud liknar på många sätt samtal jag haft med en före detta kollega och vän. Hen är troende, jag är det inte, men vi tycker ändå väldigt lika i många frågor. Faktiskt också när det gäller religion. På samma sätt kallas sig Sana religiös, medan Yousef säger sig vara icke-religiös. Ändå ser de ofta på världen på samma sätt. De har bara olika förklaringsmodeller.

Det är som Sanas bror Elias sätter fingret på när han funderar över vad en riktig muslim egentligen är. Den som liksom Yousef följer alla regler och är en god människa, men inte säger sig tro på Allah, eller den som visserligen går till moskén, men beter sig som ett svin.

Något som imponerar mig i främst fjärde säsongen av Skam är att skaparna vågar låta allt vara så tyst. Ibland är tystnaden så påtaglig att den hörs. Att tankar snurrar i huvudet på karaktärerna är tydligt, men vi får inte alltid veta vad de tänker. När karaktärerna tillåts sätta ord på sina tankar blir det kanske ändå som allra bäst.

Det är synd att det inte blir fler säsonger av Skam och det är synd att inte fler av karaktärerna får stå i centrum. Nu fick vi i sista avsnittet en liten inblick i Vildes liv och det jag anat att hon dolt. Jag hade gärna velat se fler sidor av Vilde, som är så mycket mer än en korkad brud. På samma sätt är Chris mer än en rolig tjockis, en stereotyp som serien kritiserats för. Storheten med Skam är bland annat att de vågat använda stereotyper och sedan breddat dem i takt med att vi får veta mer om karaktärerna. Det har inte riktigt skett med Vilde och ännu mindre med Chris. Chris lojalitet som vän har dock blivit än tydligare än i de tidigare säsongerna. Det är fint. Att följa alla karaktärer under sista avsnittet är ett smart drag, men jag skulle ändå vilja ha mer av Vilde, Chris och väldigt gärna även av fantastiska Eskild.

Men det finns ju en Chris till, Pentrator Chris. Att han skulle få ihop det med Eva var väl ändå rätt oväntat? Att han ännu en gång skulle visa sig vara en idiot var inte alls lika oväntat, däremot att cirkeln skulle slutas för Eva och Jonas. Eva är kanske den karaktär jag tycker är mest anonym. Visst fick hon en egen säsong, men det hjälpte inte riktigt. Samtidigt är hon rätt cool och kaxig och dessutom är hennes dialekt fantastisk.

Vad är det då som är så bra med Skam, förutom karaktärerna? Jag skulle säga ärligheten. Det blir lätt så att ungdomsserier blir moraliserande och politiskt korrekta. Som att det inte går att göra bara underhållning, utan att utbildning behövs också. I Skam finns inte ens överdrivet korrekta vuxna, tvärtom är de ofta osynliga, men när de tar plats är de ganska vanliga. Befriande vanliga. Samtidigt är Skam definitivt utbildande, i alla fall för vuxna och kanske också för unga som inte har en så heterogen umgängeskrets som den som porträtteras i Skam. Budskapet att kärlek sprids och att all kärlek är bra kärlek är klockrent.

 

Foto: Andreas Fadum

Läs också:

Vem ska man följa då?

Efter debatten om bokbloggens eventuella död inser jag och troligen även flera av er, att det kanske är dags att börja få mer koll på boktipsare i sociala medier. Även grupper där litteratur diskuteras är intressanta att sammanställa tänker jag. Men jag behöver er hjälp. Kom med tips här (eller på annan plats där inlägget delas) så sätter jag ihop en tipslista.

Själv har jag ett instagramkonto för bloggen som är lite lagom aktivt. Följ mig gärna på @enligto

På Twitter heter jag @lindaode och där diskuterar jag mest skola, men boksamtal är alltid välkomna.

Om du vill följa mig på Facebook hittar du sidan här.

På Facebook diskuterar jag böcker hos Kulturkollo läser och jag har också hängt på Jenny Edvardssons Den digitala bokcirkel några gånger. Annars funkar gruppen för Bokbloggare bra för snabba boktips.

Jag kikar också in på sidor till de bokbloggar jag läser oftast, som min kulturkollokollegor.

På Instagram följer jag till exempel @malinsbokblogg @sarasbokhylla och @maddesbokblogg som alla tar väldigt fina bilder, men där får ni hjälpa mig med fler tips.



Läs också:

Är ryktet om bokbloggens död överdrivet?

Är bokbloggen död? Den frågan ställde Johanna igår på sin blogg Sincerely Johanna. Genast uppstod en diskussion, men den fördes på Facebook, inte på bloggen. Där finns en av de största förändringarna kring bokbloggar den senaste tiden. Senare kom samtalet igång även på själva bloggen och det är bra. Visst är det lättare att kommentera på Facebook, Twitter eller Instagram, men diskussionen försvinner så lätt då. Att samtal pågår är kanske det viktigaste ändå. Utan dem vore bokbloggandet tråkigare. Samtidigt ska det där med att kommentera inte vara en press eller ge dåligt samvete, som någon skriver.

Jag har bokbloggat sedan 2009 och då var jag långt ifrån först. Besöksmässigt var mitt bästa år 2013, sedan flyttade jag min blogg tillfälligt och när jag återkom fick jag jobba hårt för att få tillbaka läsare. Det gick dock och faktiskt är 2017 mitt bästa år sedan 2013, sett till besökare. Troligen för att jag nu har fått en hel del läsare som är intresserad av böcker, men inte bloggar själva. Egentligen är antalet läsare inte det viktigaste, men det har blivit mer och mer viktigt för mig att sprida boktips och att skriva om läsning. Just ungas läsning är något som engagerar mig mycket och det är också de inläggen som når flest läsare. I all min spretighet är det där jag hittat någon slags nisch.

Precis som Anna skrev i en kommentar till Johanna är bloggandet också ett sätt att hjälpa minnet och det är inte att förakta. Även för mig är bloggandet en hobby och en rolig sådan. I perioder har jag känt mig pressad att prestera, men jag har släppt det.

Barnboksbloggen har också skrivit ett inlägg om den förmodade dödssucken för bokbloggen och liksom henne tycker jag att det är lite tråkigt om bloggen skulle försvinna och att t.ex. Instagram ta över. Att många som bloggat länge tappar lusten är faktiskt inte så konstigt, jag har också haft tröga perioder och många av mina gamla favoritbloggare har försvunnit. Jag tror ändå att jag kommer att hänga i.

För mig är bloggandet något socialt. Jag har fått många nya vänner genom mitt bokbloggande och när det gäller Kulturkollo så är det verkligen människorna bakom som är viktigast, inte ”bara” bloggandet. Det är också roligt att veta att det alltid finns en massa trevliga bekanta att träffa på olika litteraturevenemang. Gemenskapen är otroligt viktig och förhoppningsvis behöver den inga bloggar för att fortleva. Litteraturintresset hos de som bokbloggar lär ju inte försvinna även om bloggandet skulle upphöra. Däremot är det synd att allt inom bokbloggarvärlden lätt blir stockholmsorienterat. Det där att inte gå utanför staden eller den närmaste kretsen gör kanske bloggen mer marginaliserad. Nu tänker jag främst på olika event, där representanter nästa alltid väljs bland bloggare från Stockholm.

När det gäller att läsa bloggar blir jag mer och mer selektiv. Jag läser några favoriter och tittar faktiskt hellre på Instagram än läser om böcker på en blogg som ändå bara skriver av baksidestexten. För boktips tycker jag nämligen att sociala medier fungerar ganska bra, men när jag vill ha mer tanke och analys är det bokbloggar jag läser. Egentligen har jag kommit att uppskatta texter som inte är recensioner mest. Då är det inte alltid enkelt att ge en kommentar, utan jag blir mer som en tidningsläsare som läser och sedan funderar vidare. Som Bokblomma skrev på Facebook kan bloggen fungera som en tidning och det behöver definitivt inte vara sämre. Bara annorlunda. Jag föredrar dock Instagram framför Twitter och jag kommer troligen aldrig att använda YouTube som kanal för att få boktips.

När det gäller recensionsexemplar har jag märkt en förändring hos vissa förlag, men inte hos andra. De större förlagen, som vaknade sent, är nu de som skickar oftast. Kanske har jag också lättare att få recensionsexemplar, då jag föredrar e-böcker. Det som har hänt är dock att jag mer och mer sällan ber om böcker. Jag läser mycket på Storytel och BookBeat, köper en del till min Kindle och lånar på biblioteket. Det räcker gott. Det tråkiga blir då att de stora förlagen börjar dominera min läsning mer igen. Kanske är det de små förlagen som behöver nå läsare, som förlorar på alla dessa boktjänster. Det udda blir ännu mer udda. Precis som Feministbiblioteket skriver känns det alltid ännu viktigare att skriva om de böcker man får från små förlag och kanske är det därför jag inte alltid ber om böcker från dem. Den här våren har jag t.ex. haft en hysterisk lässvacka och recex hade då bara gett mig dåligt samvete.

Så vad tror jag då, är bokbloggen död? Jag tror inte att den är på väg att dö ut, men förändras. Det går snabbare på sociala medier än i bloggar, det går inte att komma ifrån och snabbt och kort uppskattas av många. Bloggen finns dock kvar och bloggtexterna ligger och väntar på nya läsare. Just sökfunktionen gör bloggen överlägsen Instagram och Twitter. Vill jag hitta en speciell text är det omöjligt att leta där. Då vinner bloggen, med hjälp av Google.

 

 

 

Läs också:

Atomer — en märklig historia

Jag har länge tänkt läsa Sofia Nordins bok Atomer och är glad att jag äntligen fick tummen ur. Det är en välskriven, obehaglig och ytterst märklig historia om hur det förflutna påverkar nutiden.

Huvudpersonen Alma är till ytan som vilken kvinna som helst. Möjligen något smartare än de flesta. Hon är en skicklig kemist och har kunskaper om meteorologi och matematik. Atomer är hennes grej. När det kommer till mänskliga relationer är hon däremot inte lika skicklig. Visserligen träffar hon män på krogen, men några långvariga förhållanden verkar hon inte vilja ha. Någon får möjligen följa med henne hem flera gånger, men där går gränsen.

Så träffar hon en kväll Cedrik på sitt stamhak. Hon är utklädd och han verkar inte känna igen henne, men hon vet direkt vem han är. Han var hennes barndomsvän och nu finns han här. Alma tar med honom hem och hennes behandling av honom är minst sagt annorlunda. Kanske vill hon hämnas att deras tvåsamhet tilläts förstöras av en tredje person, eller så vill hon bara förstå. Oavsett har hon inte glömt och kommer troligen aldrig att glömma.

Jag tycker om Sofia Nordins bedrägligt enkla språk och hennes sätt att uttrycka känslor och tankar så direkt att de förflyttas från sidan in i mig. Även om Alma gör helt absurda saker får jag någon slags sympati för henne och jag kan till och med förstå hennes agerande. På samma gång känner jag sympati för Cedrik och den situation han hamnat i. Just det faktum att det går att relatera till båda huvudpersonerna bidrar till de obehagskänslor som läsningen väcker.

Sofia Nordin är en författare att imponeras av. Med samma självklarhet skriver hon för unga och för vuxna. Alltid skicklig. Alltid relevant. Hatten av!

 

Läs också:

Jag utan dig

Medan jag läste Jag utan dig av Kelly Rimmer hade jag ganska trevligt. Jag både fnissade och torkade mer än en tår, men framför allt njöt jag av miljön som skildrades. Jag hade gärna åkt färjan till Manly själv. Huvudpersonerna Callum och Lilah träffas på just den färjan och sina olikheter till trots går de på en väldigt spontan dejt. Vi märker tidigt att Lilah drar sig för att inleda ett förhållande och anar också att det handlar om något annat än att Callum skulle vara för korrekt och tråkig. De fortsätter ändå träffas och någon slags kärlek växer fram, trots att Callum nog aldrig trodde att han skulle kunna bli kär i någon som envisas med att spatsera runt barfota.

Karaktärerna och miljön är styrkorna i Jag utan dig. Jag tycker om att lära känna Callum och Lilah och jag tycker också väldigt mycket om platserna de besöker. Det jag har lite svårt för är att det blir lite väl sentimentalt. Nu borde jag väl insett det när jag läste att boken jämförs med En dag och Livet efter dig, så lite får jag skylla mig själv. Trots detta är Jag utan dig värd att läsa, men ladda upp med en näsduk eller två.

Läs också:

Yes, yes, yes! Or …

Veckans tema på Kulturkollo är Brittiska imperiet, med allt vad det innebär. Carolina formulerar utmaningen så här:

I veckans utmaning vill jag att du funderar kring allt detta brittiska vi på gott och ont har omkring oss, och sedan tar på dig två olika hattar:

YES! Jag läser så gärna böcker på engelska och älskar allt brittiskt. Ger mig mer afternoon tea! Låt mig flytta in på Downton Abbey!

NO! De tog för stor plats! Det brittiska tar fortfarande för stor plats! Jag hittar inte till den övriga världens kultur eftersom resterna av brittiska imperiet ligger där som en fet vall och tystar de spanska, turkiska, japanska och alla andra rösterna!

Att ett land erövrar en så stor del av världen som Storbritannien gjorde är självklart hemskt, men min inneboende anglofil kan ändå inte riktigt låta bli att gilla allt som är brittiskt. Eller, i alla fall det mesta. De flesta klassiska maträtter går bort, men idag är brittisk mat så mycket mer. Mycket tack vare de forna kolonierna.

Jag borde alltså säga nej, britterna tar för stor plats och de är för självgoda för sitt eget bästa. Det är bara det att de i jämförelse med amerikanerna är lite charmigt uppblåsta. De lever i en tro att de fortfarande äger världen och hänger fast vid alla gamla knäppa mått och sin älskade vänstertrafik. Om amerikanerna är den jobbiga och högljudda kusinen är britterna snarare den gnälliga, konservative, men ganska charmige riktigt gamla släktingen. Änklingen som är helt säker på att allt var bättre förr.

Vad är det då jag älskar? Dels är jag en sucker för tv-serier som utspelar sig kring förra sekelskiftet, som Downton Abbey och Huset Eliott. Jag är också uppvuxen med musiken som växte fram i Swinging London under 60-talet och städer som Liverpool och Manchester är viktiga för mig. Liverpool för musiken och Manchester kanske främst för fotbollen. Mycket av kärleken till det brittiska är dock mer än känsla än något som går att sätta ord på.

Den senaste tiden har jag snöat in på drottningar, något jag gör i perioder. Dels följer jag tv-serien Victoria, som jag skrev om på Kulturkollo i veckan, men också The Crown om Elizabeth II.

Sedan är det språket. Gärna en bred dialekt, eller riktigt snobbig RP. Självklart är det bekvämt att förstå ordentligt, det går inte att komma ifrån. Det är också bekvämt att böcker från länder som inte är lika bekanta för mig ges ut på engelska, då språket är så mångas förstaspråk. Det gör att jag kan läsa en varierad litteratur på originalspråk. Mycket fler böcker dessutom än de som översätts till svenska. Baksidan är självklart att engelskan konkurrerat och konkurrerar ut andra språk.

 

Läs också:

Sommarboktips för barn och unga

Jag blev kanske lite onödigt arg igår angående läsläxor på sommaren och föräldrar som protesterar mot dessa. Samtidigt är läsning något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och som faktiskt är så viktigt för hur barn och unga lyckas i skolan, att jag tycker att ilskan var och är befogad. Att läsa på sommaren må vara ett tvång, men tvång är inte alltid dåligt. Däremot är det kanske inte alltid lätt att hitta bra böcker och därför har jag utökat listan från gårdagens inlägg och sammanställt en längre lista. Bibliotekarier har säkert bättre koll än jag på nyutkommet för de yngsta, då mina barn växt ifrån dessa böcker. De böcker vi läste för några år sedan borde dock hålla fortfarande. Jag använder den åldersrekommendation som förlagen gett, men dessa kan självklart diskuteras. Det beror mer på läsvana än ålder vilka böcker som funkar.

6-9 år

Klant & Kompani är en riktigt rolig serie av Ingelin Angerborn. Kalsongkatastrofen är en favorit! Hittas troligen lättast på biblioteket.

Serien Äventyr i Paradiset om kompisarna Slatten och Kakan är också riktigt rolig. Författare är Moni Nilsson. Första boken heter Bästa vänner.

Jo Salmson är en riktigt bra författare, som har skrivit massor för åldersgruppen. Vi har läst och gillat dem alla, men vill speciellt lyfta fram serien om Tam, som inleds med Tam tiggarpojken och den om Maro, som nu finns i en samlingsvolym som heter Maros resa.

Monstret i natten av Mats Strandberg om Frank som blir ett monster på sin födelsedag är en fin bok. Det finns två böcker till i serien.

Jakten på Jack av Martin Olczac, är en samlingsvolym med de fyra böckerna om Jack.

9-12 år

Böckerna om Tam av Jo Salmson följs av serien Drakarnas öde, som inleds med Stjärnstenen. Smart att låta läsaren få större utmaningar när de är inne i en serie!

Böckerna om PAX känner säkert de flesta till. Lite läskiga tyckte grabbarna O när de var nio, men strax därefter funkade de bra. Serien inleds med Nidstången och är skriven av Ingela Korsell och Åsa Larsson, men coola, skrämmande illustrationer av Henrik Jonsson.

Mebeltrilogin av Ingelin Angerborn inleds med filmatiserade Rum 213. Lagom läskig! Angerborn har skrivit mycket annat för åldersgruppen, t.ex. Sorgfjäril.

Serien om Gregor från Ovanjord av Suzanne Collins var den serie som gjorde mina ungar till läsare ”på riktigt”. Spännande och rolig.

Johanna Lindbäck har skrivit tre bra böcker för den här åldern. Två om Majken som heter Lite ihop och Kanske ihop, samt charmiga Jan Svensson om just Jan Svensson.

Warriors av Erin Hunters, som inleds med Ut i det vilda. Fantasy med katter i huvudrollerna.

Författaren Kristina Ohlsson har skrivit en rad böcker för den så kallade mellanåldern. Serien som inleds med Glasbarnen är lite småläskiga, men mest realistiska, medan serien som inleds med Zombiefeber är mer fantastifull skräck.

Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld handlar om vänskap och att åka skateboard.

Percy Jackson är halvgud och huvudperson i Rick Riordans serie som inleds med Född till hjälte. Här står de grekiska gudarna i centrum. I serien Olympens hjältar är det istället de romerska gudarna som porträtteras och i serien om Magnus Chase de nordiska. De rekommenderas för 12-15.

 

Tonår

Spejarns lärling av John Flanagan, en lång serie som inleds med Gorlans ruiner. Flanagan har skrivit fler serier, bland annat en som utspelar sig före Spejarens lärling, som heter De första åren. Första boken heter Tornerspelen i Gorlan. (12-15)

Som eld av Sara Lövestam om Lollo och Anna som är väldigt olika, men ändå blir vänner under ett sommarlov. (12-15)

Legendtrilogin av Marie Lu. Första boken heter logiskt nog Legend. Läses ofta på högstadiet.

Serien om Emanuel Kent av Åsa Asptjärn som inleds med Konsten att ha sjukt låga förväntningar är riktigt rolig.

Johanna Lindbäck skriver bra och vardagsnära böcker om ”vanliga” tonåringar. Två av mina favoriter är Som om jag frågat och Tänk om det där är jag.

Sofia Nordins dystopiserie om ett Sverige där nästan alla dött i en mystisk sjukdom är mycket bra. Första boken heter En sekund i taget. (12-15)

Sarah Dessen skriver perfekta sommarböcker. Några av mina favoriter är Blunda och hoppa, Du glömde säga hejdå och I dina ögon. (12-15)

Grisha-trilogin av Leigh Bardugo, som inleds med I ljusets makt är fantasy med magiska inslag. (13+)

Serien Half bad av Sally Green är riktigt spännande. Jag läser första delen Ondskans son just nu. Ganska obehaglig, men bra. (12-15)

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius handlar om Maja som bor i Kiruna, staden som ska flyttas. (12-15)

Jack av Christina Lindström om att våga vara sig själv och ta ansvar för sina handlingar. (12-15)

 

Fler boktips för ungdomar hittar du här.

 

 

 

 

 

Läs också:

Ursäkta att jag blir lite förbannad

Två gånger har jag mailat rektorn på mina barns skola med frågor som skulle kunna ses som klagomål. Ingen av gångerna har jag tagit upp saken med mina barn. Som lärare vet jag nämligen att det dummaste du kan göra som förälder är att öppet kritisera skolan dina barn går på. Ännu värre blir det om du väljer att alltid tro på dina barn istället för att tro på skolan. Med detta menar jag inte att du som förälder aldrig får kritisera skolan, för det får du, men var medveten om att ingen tjänar på att du motarbetar de lärare som ditt barn träffar varje dag.

Det kan hända att jag blev lite förbannad idag, men det finns gränser för vad föräldrar borde göra. Jag är skeptisk till läxor. Faktiskt väldigt skeptisk. Ibland ger jag läxor, men då ska de vara befogade och eleverna ska kunna fixa dem utan hjälp av vuxna. Som till exempel att läsa en bok. Att som förälder ifrågasätta en sådan läxa är minst sagt kontraproduktivt.

För två somrar sedan fick en av mina söner ett läsbingo att göra under sommaren. Andre sonen ville ha en kopia och de tävlade hela sommaren. Det var den sommaren de blev läsare. När jag ser att föräldrar i sociala medier klagar på att lärare ”tvingar” deras barn att läsa en bok under sommaren undrar jag helt ärligt hur de är funtade. Möjligen blir jag oproportionerligt förbannad, men det här provocerar mig något vansinnigt.

Det handlar inte bara om att föräldrar inte respekterar sina barns lärare. Vid närmare eftertanke handlar det ganska lite om det. Istället handlar det om vikten av läsning och hur ett barns hela skoltid påverkas av huruvida hen är en läsare eller inte. Det finns inget som säger att det måste vara skönlitteratur ett barn läser. Faktaböcker går utmärkt, men det är viktigt att ditt barn läser och att hen läser sammanhängande längre texter. Läsning handlar nämligen inte bara om förståelse, utan om uthållighet. För att klara sig bra i skolan behöver ditt barn orka läsa längre texter. Att då ”tvingas” läsa böcker är utmärkt. Faktiskt avgörande.

Grabbarna O har några boktips till lässugna och läsovilliga ungar. Kom igen nu alla föräldrar, utmana ungarna att läsa minst en bok i sommar oavsett vad läraren har sagt. Läs dem gärna själv också, så har ni något trevligt att diskutera kring middagsbordet.

 

Serien om Gregor från Ovanjord av Suzanne Collins.

Böckerna om Tam av Jo Salmson, som inleds med Tam tiggarpojken.

Dessa böcker följs av serien Drakarnas öde, som inleds med Stjärnstenen.

Serien om Percy Jackson av Rick Riordan, som inleds med Född till hjälte.

Spejarns lärling av John Flanagan, en lång serie som inleds med Gorlans ruiner.

Legendtrilogin av Marie Lu. Första boken heter logiskt nog Legend.

Warriors av Erin Hunters, som inleds med Ut i det vilda.

 

Fler boktips för barn och unga hittar du här.

PS. Bibliotek är fantastiska. De gör att alla barn kan läsa böcker. Ta med dina barn dit och låna, helt gratis! DS.

Läs också:

« Older Entries