Monthly Archives: maj 2017

Legend

Legend är en fantastisk serie skriven av Marie Lu. Legend är även namnet på den första boken i denna trilogi om Day och hans liv. Denna bok handlar om en kille som går under namnet Day. Han är en helt vanlig pojke fram tills den dagen då han får göra provet som alla tioåringar gör provet som bestämmer om han kommer sitta på ett tåg på väg till et av republiken ”arbetsläger” eller leva rikt och jobba för militären. Arbetslägret är egentligen inte det dom flesta tror att det är, utan det är ett tåg rakt in till ett av republiken laboratorium. Där dom undersöker alla dina defekter. Day får underkänt och får därför åka och ta prover och lämnas sen att dö i en av republikens källare. Som ni säkert förstår så kommer han på något sätt ut därifrån. Nu har han lämnats själv att försörja både sin familj och sin bästa kompis. Kommer han verkligen att klara av det här eller kommer något gå väldigt fel?

Den här boken handlar dock inte bara om Day utan också om flickan June, den enda person som någonsin har fått full pott på provet, provet som du får utföra när du blir 10 år gammal. En dag några år senare kommer hennes brorsa Metias får att hämta henne på drake universitet. Hon hade försökt klättra upp på ett nitton våningar högt hus med en xm-62 på ryggen och satt därför på dekanens kontor. Junes föräldrar är döda så Metias får ta hand om henne helt själv det är inte så lätt. Hennes brorsa lämnar av henne hemma och åker sedan för att vakta ett laboratorium och övervaka en leverans av prover med muterade virus.Han säger hejdå till June och sätter sid sedan i jeepen bredvid sin kolega och bästa ven Thomas. Klockan ett kommer Thomas tillbaka till huset men Metias är inte med June fattar direkt att någonting är fel. June öppnar dörren för Thomas och direkt när han kommer in säger han att han har order att ta med June till sjukhuset. Vad är det egentligen som har hänt? Går verkligen Thomas att lita på och är Day verkligen lika hemska som alla säger att han är? Och är June verkligen den ända som har fot full pott?

Legend är väldigt lik Hungerspelen men enligt mig bättre lite bättre.

Läs också:

Sorgen bär fjäderdräkt

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter är en liten bok med stort innehåll. På ett annorlunda sätt får vi uppleva en mans sorg efter att ha mist sin fru. Han försöker att fortsätta leva trots den fruktansvärda förändring som han och hans barn utsatts för. Att oväntat mista en älskad gör livet svårt att hantera. En dag ringer det på dörren och sorgen, i form av en fjäderklädd fågel, träder in i deras liv. Kråkan finns där i det så kallade livets upp- och nedgångar och hur irriterande den än må vara ger den någon slags styrka. Vi får höra faderns röst, pojkarnas och även kråkans. Tillsammans bildar de någon slags helhet. Så mycket helhet som sorgeprocessen kan vara.

Jag känner mig lite obildad, men jag visste inte att även Ted Hughes skrivit en bok om sorg och döpt den till Crow. Det gör Porters bok ännu mer imponerande och fascinerande. Att det dessutom är en debut gör att jag förväntar mig storverk i framtiden.

Max Porters Sorgen bär fjäderdräkt liknar inget annat jag läst. Ibland får jag läsa den som poesi och njuta av orden, snarare än att försöka förstå allt. Det gör läsupplevelsen annorlunda, men också väldigt fin. Det finns något meditativt i Porters ord och jag imponeras mycket av hur Marianne Tufvesson översatt dem.

 

Läs också:

Älgbarnet – en underbar bok

Mitt första lyckade möte med Meg Rosoff blev den lättlästa boken Älgbarnet. Sällan har jag skrattat så mycket åt en bok, men samtidigt fått så mycket att fundera över. Boken handlar om Jess, som är 17 år och nybliven mamma. Hennes son, en tio kilo tung älgkalv, har förlösts med kejsarsnitt. Överläkaren menar att det inte är helt ovanligt att det sker förändringar under den sena delen av graviditeten och barnet som föds istället visar sig vara en djurunge. Självklart är det en chock för både henne, pojkvännen och deras familjer, men älgbarnet är det de fått och det är liksom bara att gilla läget.

Boken innehåller hur många absurda situationer som helst, som när Jess besöker en föräldragrupp med andra djurungeföräldrar. Där umgås sonen med en annan älgunge med gul volangklänning och en struts som heter Viktor. Vissa problem uppstår då han, som ofta kallas Älgis, blir brunstig och vill dra av den gula klänningen.

Över huvud taget är det ganska svårt för älgbarnet att anpassa sig i umgänget med andra barn. Jess och pojkvännen Nick vill så gärna att sonen ska få gå i skolan, men det är inte helt lätt. Hur ska han till exempel kunna rita och skriva med sina hovar?

Det går självklart att se älgbarnet som en symbol för ett barn som är annorlunda på annat sätt, men det går också att läsa boken som en rolig skröna. Det är just det dubbelbottnade som gör Älgbarnet så himla intressant. Det här är verkligen en riktig pärla!

Läs också:

Olikhetsutmaningen: trött och pigg

Maj skulle kunna vara en underbar tid, men än så länge är jag helt begravd i rättningshögar och bedömning, vilket gör mig galet trött. Det är vad som inspirerar veckans motsatspar trött och pigg. Berätta om några kulturella verk som du kopplar till just dessa ord.

Någon som alltid är pigg och om än inte glad, så i alla fall känslosam, är Anne på Grönkulla. Just nu ser jag den nya Netflixserien baserad på böckerna och jag gillar den faktiskt.

Trött är däremot Eva i boken Kvinnan som gick till sängs i ett år av Sue Townsend. Lite sugen är jag själv på att sova om inte ett år, så i alla fall i några veckor.

Nu ser jag fram emot att läsa om era associationer. Svara i en kommentar, i er blogg eller kanske i sociala medier. Lämna gärna en rad här också så att jag och andra kan läsa.

 

Läs också:

Några norska favoriter

Idag är det Norges nationaldag, vilket brukar betyda en orgie i folkdräkter och flaggviftande. Jag bidrar till firandet genom att lista fem norska författarfavoriter.

Erlend Loe är en stor favorit. Senast idag tipsade jag en elev om hans böcker. Visst är det så att den gode Loe är lite ojämn, men när han är bra är han väldans bra. Bland mina favoriter finns Naiv. Super., Fakta om Finland, Doppler och Fvonk. Du kan läsa mer om böckerna på Alfabetas hemsida.

Jag har tröttnat lite på Jo Nesbø, det har jag, men han har länge varit en favorit i deckargenren med sina böcker om Harry Hole. Bäst är helt klart Snömannen. Läs mer om serien här.

En annan deckarfavorit som jag nästan tappat bort är Unni Lindell. Jag har inte läst någon vuxenbok av henne sedan 2011 då jag läste Sockerdöden, men med grabbarna O läste jag hennes böcker om spöket Mystiska Milla, med illustrationer av Fredrik Skavlan.

Merethe Lindstrøm skriver vackert och finstämt. Än så länge har jag bara läst hennes Dagar i tystnadens historia, men jag skulle gärna läsa fler.

Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap är en av de mest obehagliga böcker jag läst. På ett bra sätt. Rekommenderas!

Läs också:

Sin ensamma kropp

Sin ensamma kropp är mitt första möte med Elsie Johansson. Måhända var det ett olyckligt val, då författaren jag hört mycket gott om inte alls föll mig i smaken. Nu var det inte så att jag inte tyckte om den alls, men jag var långt ifrån överväldigad.

Huvudpersonen Marie-Louise Parre, kallad Maliss, är änka och till åren kommen. Hon lever fortfarande ett ganska bra liv på många sätt, men tomheten finns där. Det är inte så att hennes man var hennes allt och att hon efter hans död slutat leva. Faktiskt inte alls. Han var visserligen snäll och gifte sig med henne för att hon skulle slippa bli en ensamstående och ogift mor, men frågan är om hon någonsin älskade honom. Men snäll var han, speciellt med tanke på att barnet inte ens var hans.

Något barn blev det dock inte för Maliss. Kanske hade hennes liv fått mer mening då. Nu är hon över sjuttio och efter att underhållit en rejäl fasad under många år verkar hon knappt veta vem hon är längre. Jag tyckte om skildringen av åldrandet och hur Maliss lever med en kropp som hon inte längre är ett med. Jag tycker också om hur kroppen väx till liv genom en ordlös och hemlig kärlek till en hantverkare. Kanske kan det bli något. Annars är Sin ensamma kropp ganska intetsägande och inte en bok som jag kommer att minnas eller återvända till.

 

Läs också:

Att bära på en bok

Efter att ha lyssnat på Anne-Marie Körling i Lund har även jag börjat bära omkring på böcker. Inte en hel hög, som läsambassadören, men i alla fall en bok. Förra veckan var det Älgbarnet av Meg Rosoff som var med mig i korridorer och klassrum. Jag fick en del nyfikna frågor och om jag inte fick det så berättade jag lite om boken ändå. Någon slags ”attackboktips” så att säga och någon gång lika spontan högläsning.

Någon elev kopplade boken till ”den där boken om han som blir typ en insekt eller något” och vi fick skäl att prata om Kafka och hans Förvandlingen. Någon annan kopplade den till barndomsfavoriten Gittan och älgbrorsorna av Pija Lindenbaum, vilket ledde till ett samtal om barnboksfavoriter.

Tänk förresten vilket intressant tema att läsa dessa tre böcker och leta gemensamma drag. Det skulle jag vilja testa någon gång.

Veckans under-armen-bok är Grejen med substantiv och pronomen av Sara Lövestam. En helt fantastisk liten bok om grammatik. Kommentarerna under dagen har mest handlat om att jag är lite knäpp, men planen är att hitta skäl till högläsning under morgondagen eller senare i veckan.

Jag gillar det där med att bära böcker. Det ska jag fortsätta med!

 

Läs också:

Efter Eurovison

Så var spektaklet över för den här gången. Som alltid var kvällen en plåga och njutning på samma gång. Rätt många tråkiga låtar i år faktiskt och riktigt irriterande programledare.

Då jurygrupperna sagt sitt var Salvador Sobral i ledningen och trots att han bara fick näst mest röster av de svenska tittarna (men flest totalt) blev han kvällens vinnare. Typ rätt låt vann alltså. Vinnarlåten blev ännu bättre som duett med systern och låtskrivaren Luísa.

Den låten tittarna gillade bäst var Belgiens Blanche, som också var min favorit. Den kan jag tänka mig att lyssna på även efter tävlingen. Det är en låt som är bra på riktigt. Inte bara en låt som funkar i tävlingen. Det är nämligen inte riktigt samma sak.

Rubriken ”Fel låt vann” pryder alltså tidningarna idag igen. Som vanligt. Det hade å andra sidan inte spelat någon roll om den svenska juryns och tittarnas vinnare varit densamma. Rubriken hade likt förbannat skrivits ändå. Några gnällspikar med behov av att basunera ut sina åsikter kommer alltid att finnas. Tur i alla fall att Europa med diverse bihang tyckte att rätt låt vann. Eller ja, de som röstat på den i alla fall.

Några av mina tio favoriter hade jag gemensamt med de som röstade, men jag kan konstatera att jag är typ den enda i hela Europa som gillade Spaniens bidrag. Stackaren fick noll poäng från jurygrupperna och fem från tittarna.

 

 

 

Läs också:

Mina favoriter inför kvällens final

Ikväll är det dags för final i Eurovision och nästan alla kulturkollare är i Stockholm. Självklart ingår tävlingen i redaktionshelgen, då majoriteten får bestämma i vårt mycket demokratiska bloggkollektiv.

Nu har jag inte lyssnat så många gånger på låtarna, men det här är mina tio favoriter just nu.

Spanien var som vanligt direktkvalificerade och jag gillar Manel Navarros låt skarpt.

Även Italien tillhör de ”stora fem” som går direkt till final. En stor favorit och en låt som växer. Det behövs balans till alla ballader. Inget fan av gorillan dock och jag lyssnar hellre än ser uppträdandet. Dessutom är jag glad att jag inte förstår italienska. Undertitlarna visar en riktigt dålig text.


Moldavien sticker ut rejält och jag gillar den, trots att risken för att jag ska bli vansinnig när det spelas på radio är stor. Just idag går det dock bra.

Det är något speciellt med Salvador Sobral från Portugal. En personlig röst och en vacker låt. Jag tycker verkligen om den.

Australien har bara varit med i Eurovision tre gånger, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att landet ligger väldans långt från Europa. I år tävlar Isaiah med en charmig låt. Kanske min största favorit.

Tävlingens klart bästa låt är Belgiens bidrag med Blanche. Det är bara det att hon är helt stel och skräckslagen på scenen. På radion blir den perfekt. Rösten är mäktig.

Tysklands nya brittiska wannabee Levina kommer att få en riktig radiohit med sin Perfect Life. Jag gillar hennes lite raspiga popröst och den glada låten som fastnar.

Det finns väldigt många som Kristian Kostov, men jag tror ändå (kanske just därför) att han har en stor chans att vinna.

Och så Österrike, som bjuder på en ganska så trevlig låt, som jag gillar trots att den är ganska slätstruken. Det känns som en låt som kan växa och kanske bli en radiohit.

Frankrike är alltid Frankrike. Trots en ganska så tråkig refräng på engelska tror jag på Alma.

 

Vilka är dina favoriter?

Läs också:

Dags för Kulturkollo-kollo

Jaha, vad ska du göra i Stockholm då?, undrar receptionisten på hotellet. Jag ska träffa några vänner, svarar jag, några av dem har nog redan kommit. Jaha, är du med i den där klubben som ska ha möte? Eh, klubb?

Men jo, tydligen var jag med i en klubb, en som heter Kulturkollo. Vi har redaktionshelg i Stockholm. Visst låter det flådigt. Egentligen handlar det om att få hänga med några av de trevligaste människorna jag vet. Bloggen är kul, oftast, men människorna bakom den är bättre. Kulturtantskollo kanske är ett mer passande namn.

Just nu vilar jag mig i form tillsammans med Memorys bok av Petina Gappah. Den verkar lovande! Påminner lite om Elin Boardys Mary Jones historia i stilen.

Läs också:

« Older Entries Recent Entries »