Monthly Archives: maj 2017

Juniböcker att se fram emot

På fredag tar treorna studenten. Nästa fredag slutar resten av eleverna. Fredagen därefter slutar jag. Sedan ska jag läsa, läsa och läsa.

Det släpps en hel del nytt i juni som jag ser fram emot:

Celanire, Maryse Condé, Leopard förlag, juni

I djupt vatten, Paula Hawkins, Massolit förlag, juni

Rasism för nybörjare, Ernst Billgren, Albert Bonniers förlag 1 juni.

Flickan på hotellet, Katarina Wennstam, Rabén & Sjögren, 3 juni.

Strandcaféet, Lucy Diamond, Printz Publishing, 7 juni.

Tors hammare, Rick Riordan, Bonnier Carlsen, 9 juni.

Älska VingåkerMia Ajvide, Albert Bonniers förlag, 9 juni.

Minnet av vatten, Emmi Itäranta, Modernista, 10 juni.

Vi ses i Disneyland, Erika Scott, Norstedts, 12 juni.

Idag är allt, Nicola Yoon, Bonnier Carlsen, 15 juni.

De vackra dödaBelinda Bauer, Modernista, 16 juni.

Väntar tills natten kommer, Christoffer Holst, Rabén & Sjögren, 17 juni.

Vargarnas historia, Emily Fridlund, Albert Bonniers förlag, 20 juni.

Kidnappningen, Anna Schulze, Wahlström & Widstrand, 22 juni.

Du känner mig så väl, Nina LaCour & David LevithanModernista, 30 juni.

 

Och så några titlar på engelska:

Once and for all, Sarah Dessen, 6 juni

He said/she said, Erin Kelly, 6 juni.

We come apart, Sarah Crossan och Brian Conaghan, 13 juni.

Rich people problems, Kevin Kwan, 13 juni.

It’s always the husband, Michele Campbell, 13 juni.

Läs också:

Hemmet är skräck i min smak

Det är verkligen fruktansvärt när någon närstående drabbas av demens. Att hen finns kvar, men ändå är försvunnen. Joel, som är huvudperson i Mats Strandbergs nya bok Hemmet, ser sin mamma Monika förändras rejält. Det är som att hon blivit en helt annan person, i alla fall ibland. Arg och elak vissa stunder, men som vanligt andra. Att demens kan göra den drabbade aggessiv är dock inte ovanligt och allt verkar ha en naturlig förklaring.

Joel är den som får ta ansvar för modern. Hans bror lever sitt eget liv och orkar inte mer än att spela den perfekte sonen ibland. Själv är Joel långt ifrån perfekt och hans missbrukshistoria påverkar honom fortfarande. Det handlar dels om hur andra i samhället ser på honom, men också hur han hanterar situationen med sin mamma.

Monika har fått plats på demensboendet Tallskuggan, där Joels barndomskompis Nina visaar sig vara en av de anställda. Monika var viktig för henne då och även Nina påverkas därför av den äldre kvinnans förändring. Demensen gör Monika onödigt ärlig och hon säger en hel del fruktansvärda saker både till Nina och till andra i sin omgivning.

Hemmet Tallstugan befolkas av en rad mer eller mindre märkliga karaktärer. Att de är dementa och inte riktigt vet vad de säger eller gör, skapar en känsla av osäkerhet över vad som egentligen händer på riktigt och vad som bara händer i deras inre. Det gör läsningen obehaglig och jag blir egentligen mer skrämd av den klaustrofobiska stämningen och den lågmälda skräcken än jag blev av splatterorgien i Färjan (som jag mot alla odds gillade skarpt). Strandberg har nämligen i båda sina senaste böcker lyckats med att skriva skräck som också fokuserar på relationer och det gör det till böcker som passar mig som skräckskeptiker väldigt bra. Karaktärerna är människor av kött och blod, faktiskt också då de inte är det. Hemmet är inte en bok som bara är till för att skrämmas, utan också för att beskriva relationer mellan människor. Det är något jag verkligen uppskattar.

Många av mina elever kommer att sommarjobba på boenden för äldre eller inom hemtjänsten. Jag har självklart tipsat dem om Hemmet och hoppas att de läser och blir lite lagom skrämda. För mig räcker det dock att ha besökt farmor på boende för flera år sedan för att drabbas av miljön i boken. Jag tror att många kan känna så och det är därför jag tror och hoppas att Strandbergs bok ska nå många läsare.

Läs också:

Att organisera läsning i skolan

Jag var inte riktigt färdigtänkt efter gårdagens inlägg om läsfrämjande och tänkte skriva lite om hur jag arbetar med litteratur i mina klassrum. Självklart är det så att jag inte alltid lyckas, det hade varit väldigt märkligt, men fokus i min undervisning ligger mycket på litteratur och jag arbetar ständigt på att göra den till en än större del. Troligen för att böcker och läsning är så viktigt för mig, men också för att jag vet att god läsförmåga och läsvana är nödvändigt för att klara sina studier oavsett ämne.

För länge sedan hade jag en grupp elever där ingen läste. Det var en liten grupp och jag hade tid att verkligen ägna mig åt varje elev och därför hade jag personliga ”bokcirklar” med flera elever, som ett sätt att stötta dem i läsningen. Då fick eleverna bestämma böcker och jag läste dem samtidigt som dem. Vi delade alltså en läsupplevelse. Jag fick läsa böcker som Snabba cash, Ego girl, Flickan med de röda skorna och Huset vid vägens slut. Inte böcker jag nödvändigtvis hade läst själv, men i alla böcker fanns viktiga och spännande saker att diskutera.

Så här går det självklart inte att arbeta om man har 32 elever, men om du är en läsande lärare (och det borde alla vara, det ska alla vara) har du förhoppningsvis läst så många böcker att du kan tipsa eleverna om passande litteratur för just dem. När jag för några veckor sedan lyckades hitta de perfekta böckerna till ett par elever som i princip aldrig läst tidigare kändes det riktigt bra. Mycket handlar om just att skapa lyckade möten mellan böcker och läsare.

Jag varierar läsningen i klassrummet på så sätt att jag ibland väljer en gemensam bok för hela klassen, ibland får de välja böcker efter tema eller genre och ganska ofta blir den gemensamma läsningen högläsning av noveller eller dikter. Gemensamma läsupplevelser är viktiga även på gymnasiet.

Att låta eleverna välja mellan kanske 10 olika titlar och skapa läsgrupper av 4-5 personer är också ett bra sätt att skapa en social lässituation. Då har du en chans att stötta eleverna, men grupperna gör också att de kan stötta varandra.

Förutom gymnasiekurser fick jag i januari en grupp sva-elever på IM, som tidigare ”bara” haft svenska tillsammans med resten av klassen. Målet är att de ska nå betyg för år nio, vilket flera av dem kommer att göra. Kort tid i Sverige gör dock att vissa av dem behöver lite mer tid. Inför Nationella provet läste vi främst kortare texter och jobbade med läsförståelse. De var alla duktiga på att hitta svaren på raderna, medan svar som krävde analys var svårare. Efter provet har vi tillsammans läst Ann-Helén Laestadius Sms från Soppero, en bok som jag använt flera gånger med andraspråkselever. Den här gången märktes det tyvärr att boken hunnit bli några år, då vardagsspråket är lite daterat. Trots detta är det en bra bok att jobba med, då frågor om identitet, kultur och språk lätt går att överföra från Agnes situation som same och mina elevers liv i en ny kultur.

När jag gick igenom kraven för E i svenska som andraspråk år 9 stod det klart att ett läsprojekt som innefattar ordkunskap, läsförståelsefrågor, analysfrågor, diskussioner och efterföljande skrivuppgifter täcker en stor del av kursen. Eleverna har dessutom gjort kopplingar mellan sig själva och boken, vilket gett många väldigt intressanta samtal. Vi har också läst faktatexter om samer och om författaren, för att få in olika texttyper.

Även i gymnasiets svenskkurser går mycket av det centrala innehållet att täcka med hjälp av läsning av skönlitteratur. Det här läsåret har mina ettor läst När hundarna kommer av Jessica Schiefauer, en bok många gillade, men inte alla. Alla hade dock något de fastnade för, vilket syntes i det de skrev om boken. Anledningen till att vi läste just den här boken var att författaren kom på besök och det var lyckat.

Tyvärr hann jag bara med två längre läsprojekt i Svenska 1 i år och det är alldeles för lite. De har läst dikter och noveller också, men nästa år vill jag verkligen få in tre böcker. Dt andra projektet utgick från det väldigt breda temat identitet, där eleverna själva fick välja böcker. Vi läste också några noveller tillsammans och slutuppgiften var att diskutera och jämföra temat identitet i grupper där eleverna läst olika böcker, samt koppla böckerna till novellerna. Det senare gjorde eleverna också skriftligt. Fördelen med att eleverna ibland får välja böcker själv är att de också måste ta ansvaret för valet själva. Det är annars lätt att skylla på den som valt (den elaka svenskläraren) och därmed ge upp. Nackdelen är att de ibland, men inte jätteofta, väljer böcker jag inte läst eller ens vill läsa. Annars läser jag ibland strategiskt valda böcker samtidigt som eleverna för att kunna ”ha koll” och ställa bra frågor. Lite som i de personliga bokcirklarna jag skrev om ovan. Några fick också speciellt riktade boktips och några blev riktiga fullträffar. Läs mer om det här.

I år två har eleverna läst tre böcker. Eller snart tre böcker. Projekt ett var att läsa klassiker och det är ett arbetsområde jag kommer att förändra nästa år. Eleverna fick, efter tips och mig och skolbibliotekarien, välja valfri klassiker och det funkade i många fall, men inte alla. Istället planerar jag att välja ut ett mindre antal klassiker och låta eleverna läsa i grupp för att kunna stötta varandra. Här finns en lista med klassiker som brukar funka bra att läsa.

Ett annat alternativ är att byta plats på detta läsprojekt och det som pågår just nu. Det är ett projekt med fokus på Selma Lagerlöf och nittiotalet. Det många elever hade svårt med i höstas var att koppla verk, författare, samhälle och litteraturepok. Genom att tala mycket om nittiotalets litteratur och om Selma Lagerlöf, samt göra en mycket strukturerad mall för hur en text som kopplar samman just detta kan se ut, hoppas jag på bättre resultat.

Eftersom tiden är knapp i slutet av terminen har eleverna valt mellan några kortare verk: En herrgårdssägen, Körkarlen, Herr Arnes penningar och Kejsaren av Portugallien. En elev ville verkligen läsa Gösta Berlings saga och det kunde svenskfröken inte förbjuda hen att göra. När det gäller äldre verk märks dock läsovana mycket och frustrationen kan bli stor hos vissa elever. Hur detta kan lösas med annat än mer läsning har jag svårt att se. Jag får helt enkelt stå ut med suckande elever och se till att ge dem ännu mer stöttning under läsningens gång. Imorgon ska de som läser samma bok sitta i smågrupper och gemensamt göra en analys. Det kan förhoppningsvis hjälpa några.

I såväl Svenska 2 som Svenska 3 har eleverna läst sakprosa. Utifrån den vidaste benämningen (jfr engelskans non-fiction). Allt från självbiografiska böcker som skulle kunna kallas BOATS till faktaböcker om historiska personer och händelsen. Syftet var att källkritiskt granska trovärdigheten och det funkade överlag bra. Kanske bäst i Svenska 3, så det är där jag kommer att använda det framöver. Inte nästa år dock av förklarliga skäl. I höst ska jag för första gången undervisa i kursen Historia 1b, så möjligen skulle ett omarbetat sakprosaprojekt med fokus på just historiska böcker vara något. Jag är inte färdigtänkt. Det här är exempel på böcker som gick hem.

I Svenska 3 läste eleverna också dystopier och det var som vanligt lyckat. Många valde klassiska dystopier, som 1984 och Kallocain, vilket är de böcker jag vill behålla i undervisningen. Att elever läser nutida dystopier som främst vänder sig till unga läsare känns lite onödigt i just kursen Svenska 3. Nästa år blir det inget dystopitema, då eleverna som går i trean då har haft ett liknande projekt i Engelska 6 i år. Min plan är istället att fokusera på ”världslitteratur” och resa världen runt med hjälp av böcker, noveller och dikter. Dystopierna funderar jag på att inkludera i klassikerläsningen i Svenska 2 istället.

Min sommarläsning kommer att innehålla böcker från många olika länder och en och annan klassiker. Det handlar om att fullfölja mina läsmål för 2017. Sedan har jag svårt för att släppa läsvalen till eleverna. Det handlar inte (bara) om mitt kontrollbehov, utan också om att det är mitt ansvar som lärare att föra samman rätt bok med rätt läsare.

Läs också:

Om vikten av läsning och läsande förebilder

Det pratas mycket om läsfrämjande och inte sällan handlar det om att ungdomar ska läsa och fokus brukar ofta ligga på pojkarna. Varför läser de inte?

Enkelt skulle jag säga att det handlar om att få vuxna läser, kanske framför allt män och läsning är ingenting som anses vara av allmänintresse. De senaste dagarna har Svt:s nya morgonsatsning diskuterats och det faktum att den korta stund som tidigare ägnats åt boktips nu tagits bort. Karin Olsson skriver bra i Expressen om hur det finns risk att läsning blir en sysselsättning för några få och jämför med kalligrafi. Riktigt så illa hoppas jag verkligen att det inte blir, men vi behöver satsa mer på att få in läsningen i vardagen, inte marginalisera den ännu mer.

För några år sedan var jag på ett seminarium på Bokmässan med titeln ”Män med makt – varför läser de inte?”. Stefan Eklund var en av deltagarna och han sa ”Det ingår inte i den nutida bilden av en man med makt att han läser skönlitteratur. Kanske handlar bilden till och med om att han inte gör det.” och det verkar vara så. Han hänvisade också till en undersökning som visar att ju oftare män går till bibliotek och lånar böcker, desto mer positiva till invandring är de. Skönlitteratur bidrar till empati och tolerans. Egenskaper vi gärna vill att män med makt ska ha. Chansen är då större att de fattar beslut som är bra även för andra. Utan tillgång till skönlitteratur har du svårt att leva dig in i andras tankar och känslor. Nu påpekade visserligen Horace Engdahl att det är svårt att bevisa att man blir god av att läsa skönlitteratur, då Goebbels till exempel var fil dr i tysk litteratur. Litteratur är ingen garanti för godhet alltså, men kan förhoppningsvis ge en bild av verkligheten som inte är svart-vit.

Min övertygelse är ändå att den som läser också blir en bättre människa och det är därför jag tycker att frågan om läsning och läsfrämjande är så viktig. Faktiskt borde den vara central i samhällsdebatten. Sven Hagströmer, som också deltog i seminariet menar att män med makt inte läser för att det går att klara sig i Sverige utan att läsa skönlitteratur. Det går inte i t.ex. Frankrike. Vi behöver uppdatera litteraturens status och kanske är det män (och kvinnor) med makt som måste börja.

Under Litteralund lyssnade jag på ett seminarium om Läsfrämjande med Katti Hoflin, Anne-Marie Körling, Åsa Storck, Anna Hällgren, Nick Jones och Agneta Edwards som jag inser att jag glömt skriva om. Där talades bland annat om baksidan med läsfrämjande och hur lätt läsning blir ett tvång, när det borde vara (och är) något fantastiskt.

Anne-Marie Körling talade om vikten av att litteratur och läsning syns i oväntade sammanhang och berättade att hon uppmanat en företagsledare att högläsa på ett styrelsemöte. Det blev så tyst och koncentrerat som det aldrig varit förr. Högläsning kan verkligen fånga människor. Vem minns inte hur Tommy Svensson tog med sig Karin Boye in i omklädningsrummet under VM-94? Det är just de oväntade mötena med litteratur som är viktiga att värna om.

Kulturen behöver spridas och det är därför jag håller en extra tumme för Östersunds Fotbollsklubb i Allsvenskan. De arbetar sedan 2012 med Östersunds Kulturakademi och ser kulturen som ett viktigt komplement till fotbollen. På hemsidan står följande ”Genom att även erbjuda ett kulturellt kapital ger också Östersund FK sina spelare och ungdomar redskapen och självförtroendet och (sic!) röra sig i den kulturella sfären.” För visst handlar det i mångt och mycket om redskap och självförtroende. Kultur i allmänhet och kanske litteratur i synnerhet blir något för andra, inte för en själv, när det borde vara något för alla.

Ett annat bra exempel på hur kultur och sport möts är i bandylaget Edsbyns möte med biblioteket, där spelarna bland annat genomfört sagostunder. Mer sådant! Problemet med den bristande läsningen är nämligen inte skolans. Det är ett samhällsproblem. Det gäller då att komma ut till dem som kanske inte går till bibliotek eller besöker andra kulturella samlingsplatser. Läsfrämjandet riskerar annars att bli för de redan frälsta.

Katti Hoflin, stadsbibliotekarie i Stockholm och ordförande i Läsdelegationen talade under seminariet på Litteralund om vikten av att nå dem som inte identifierar sig som läsare, icke-läsarna. Hon poängterar också att det inte bara är litteraturen, utan all kultur som behöver ta mer plats i vårt samhälle. Halvt på skämt och halvt på allvar säger hon att allt kan lösas om alla skolor blir kulturskolor. Hon har onekligen en poäng. Den skola som Björklund skapade, där kulturen satts på undantag och på gymnasiet endast är till för några få, är ingen skola som skapar kulturella människor.

I skolan har läsning blivit något som ska bedömas. Läsning ska vara nyttigt och träning av lässtrategier är viktigare än lustläsningen. Sådant ska göras hemma, men tänk om det inte sker. Körling berättar om barn som inte kan läsa och gör allt för att dölja det. Så får det inte vara. En standardfråga när barn kommer till elevhälsan för att de inte mår bra borde vara ”hur går det med läsningen”.

Man kan vara en läsare på olika sätt. Det är återigen något som är en krock mellan skolans krav och olika vägar in i läsning. Även den som läser serier är en läsare. Det gäller både att komma in i läsningen och att komma vidare. Är det så att de ”måste gå vidare” från t.ex. fantasy. Kanske. Någon gång kan det vara bra. Om inte annat för att få en allmänbildning och här har skolan ett ansvar. Det handlar inte om att värdera, utan att bredda.

Att värdera andras läsning är inte något vi ska syssla med, det påpekar Åsa Storck under seminariet. Hur ska någon se sig som läsare om de tror att de läser fel sorts böcker. Jag påminns om hur viktigt det är att jag kanske tipsar ännu mer om böcker jag läst och visar att jag läser olika sorters böcker. Både ”fina” och ”fula”. För visst värderar vi. Härom veckan hamnade jag till exempel i en diskussion i en lärargrupp på Facebook, där någon fnös åt att jag hade med ”en bok av någon bloggare” på min lista över sakprosa. Underförstått, litteratur som var sämre och därmed inte borde läsas i skolan. Jag håller inte med. Även en bok av en bloggare kan vara en bra bok som verkligen är läsfrämjande. I höstas läste många av mina elever Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren och var helt fast. Att låta dem läsa och upptäcka den var verkligen läsfrämjande.

Slutsatsen? Vi borde prata mer om böcker och läsning i många fler sammanhang än nu. Inte trycka bort den lilla uppmärksamhet böcker får. Vi borde flytta ut högläsningen i samhället, fråga alla som intervjuas i sportnytt om vad de läser just nu, låta artisterna i Melodifestivalens löjliga introfilmer prata böcker istället för nonsens. Politiker borde citera litteratur, något som enligt seminariet om mäns läsning inte skett sedan Olof Palme var statsminister.

 

Läs också:

Åtta litterära mammor på Mors dag

I dag är det mors dag och dagen till äran bjuder jag på en lista med åtta litterära mammor från böcker jag tyckt om.

Caroline Ingalls, gift med Charles, mamma till Laura, Mary, Carrie och Grace är en mamma som funnits på riktigt och som i böckerna är en cool sådan. Den alldeles för blida tv-serieversionen gör henne inte rättvisa. Tänk bara att ge sig ut i ingenstans på prärien och börja ett nytt liv. Läs om henne i serien som inleds med Det lilla huset i stora skogen.

Lotten Nilsson, gift med Henning Nilsson och mamma till August, Emelie, Gertrud och Olof. Arbetar hårt som tvätterska och gör verkligen allt för att försörja sin familj och ge sina barn ett bra liv. Läs om henne i serien som inleds med Mina drömmars stad.

Åkes mamma, ja vad hon heter vet jag faktiskt inte, men hon glömmer bort och blir en drake. Det är konstigt. Klart är att hon är just Åkes mamma och att hon troligen inte är gift, men har ett väldigt viktigt och krävande jobb. På ett lustigt sätt beskriver Pija Lindenbaum en stor kris och gör det så att det känns. Läs om henne i boken När Åkes mamma glömde bort.

Lovis, gift med Mattis och mamma till Ronja. Hon är mamman som uppfostrar sin dotter till en stark individ och som får kämpa mot en och annan mansgris. Egentligen är det ett klockrent budskap Astrid Lindgren sänder oss om vilket som egentligen är det andra könet. Läs om henne i Ronja Rövardotter.

Maj, gift med Tomas, mamma till Anita och Lasse. En hemmafru som verkligen inte hittat sin plats i livet. En mamma och fru som bara vill vara Maj. I alla fall inte i den första boken i serien som är den enda jag ännu läst. Jag fick ångest av den, men vill läsa vidare. Läs om henne i serien som inleds med Att föda ett barn.

Ruth Galloway, mamma till Kate, lyckas nästan kombinera moderskap med karriär. I alla fall är det inte ett problem som längre ältas och det är skönt. Ruth är arkeolog och hjälper den lokala polisen med vissa fall. Läs om henne i serien som inleds med Flickan under jorden.

Jane, mamma till Ziggy och nyinflyttad i ett ganska så flashigt område. Hennes kvaliteter som mamma ifrågasätts av många och Ziggy får skulden för saker han inte gjort. Läs om henne i boken Stora små lögner.

Mrs Bennet, gift med Mr Bennet, mamma till Jane, Elizabeth, Mary, Catherine och Lydia. Hon är mamma som gör allt för att gifta bort sina döttrar, för vad ska de annars göra med sina liv. Lika anonym som superviktig. Läs om henne i Stolthet och fördom.

 

 

Läs också:

Om grannfejd i Sydafrika

Jag hörde talas om The Woman next door av Yewande Omotoso när det återfanns på långa listan till Baileys Women’s Prize for Fiction. Berättelsen om de två äldre damerna i Sydafrika och deras konflikt lockade mig. Så läste jag och lärde känna Hortensia och Marion. Lika arga, men i övrigt olika. Hortensia är svart och har varit något av en udda fågel i den fina förorten till Kapstaden. Att Marion inte gillar henne verkar dock mest handla om det hus hon bor i. Hortensia och hennes dödssjuke man bor nämligen i det första hus Marion ritade som arkitekt och det är ett hus hon själv vill bo i. Istället bor hon i grannhuset och det är en av väldigt många saker hon är missnöjd med.

Inledningsvis har jag svårt för dessa bittra och gnälliga damer, men de växer och jag inser att de har sin charm. Deras ovilja att umgås är drivkraften i berättelsen, men självklart tvingas de närma sig varandra. The Woman next door är dock långt ifrån någon sockersöt historia om oväntad vänskap, det är mycket mer än så. Svärtan finns där hela tiden och historien bakom varför de befinner sig där de gör just nu är intressant att följa. Jag gillar också hur Omotoso väver in Sydafrikas politik i sin bok på ett naturligt och bra sätt.

Jag kan tycka att det är synd att Yewande Omotosos bok inte kom med på den korta listan, men jag är glad att jag upptäckte hennes författarskap. Det är kanske det bästa med alla långa och korta listor till diverse priser, att många nya författare blir upptäckta. Omotoso har också skrivit Bom boy, som även den utspelar sig i Kapstaden och jag tycker verkligen att något förlag borde översätta och ge ut hennes böcker.

Läs också:

På spaning efter den hobby som flytt

Hur hinner du läsa så mycket?, är en fråga jag ofta får. Svaret blir att det är en sak jag prioriterar. Det finns massor av saker som jag inte hinner. Veckans tema på Kulturkollo hobbyer (som tydligen är den rekommenderade pluralformen framför hobbies som jag brukat använda) och jag inser att den hobby jag har kvar är just läsning och så att blogga då, det får väl också räknas som en hobby.

Förr hade jag fler hobbyer. Under ganska många år gick jag keramikkurser och jag fotograferade en del. Just fotograferingen kan jag sakna väldigt mycket. Vi gick till och med en fotokurs tillsammans maken och jag, på den gamla goda tiden då foton inte var digitala och då mörkrum var platsen för framkallning. Vi reste en hel del och fotograferade mycket. Under en långresa postade vi paket med filmer hem och ibland tänker jag på hur många fler bilder vi hade kunnat ta om digitalkameran funnits.

Under några år gick jag också en hel del på fotboll. Det var när Gamla Ullevi verkligen var den äldsta av de två arenorna och då det gick att köpa säsongskort på ståplats. Det var tider det. Sedan ungarna kom kan jag nästan räknade antalet matcher jag sett på mina fingrar. Jag har definitivt inte prioriterat det och ibland känns det lite sorgligt. Samtidigt tycker jag att fotbollskulturen har ändrats så mycket till det sämre att jag inte riktigt vill vara med längre. Det är kanske ännu mer synd.

När vi flyttade till hus höll jag på en del med trädgården. Aldrig så mycket att det på riktigt blev en hobby, men nu när vi ska anlägga en ny trädgård vid vårt hyfsat nya hus känns det ändå ganska kul. Mest jobbigt, men i alla fall lite roligt.

Om jag måste välja och det måste jag, så blir det böckerna som vinner. Upplevelsen av dem, texterna om dem, människorna kring dem och alla roliga saker som bloggarna om böcker har gett mig. Det räcker fint.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: arbete och fritid

Åtta timmars arbete, åtta timmars fritid och åtta timmars vila brukar det heta. Förra veckan ägnade vi oss åt sömn eller brist därpå, nu blir det de två andra delarna av dygnet. Efter att ha ägnat alldeles för mycket tid åt arbete det senare är det nu dags för några dagars fritid. Planen är att läsa mycket, städa lite och ägna mig åt familjen. Veckans olikhetsutmaning handlar därför om arbete och fritid.

En bok om arbete är diktsamlingen Utvecklingssamtal av Daniel Blixt. Han ger oss ögonblicksbilder som skapar någon slags bild av en skola någonstans i Sverige. Stor igenkänning för mig som lärare, men säkert också läsvärd för den med annat yrke. Alla har ju gått i skolan som det brukar heta. Läs en intervju med Daniel Blixt här.

Och så fritid då. I Tisdagsklubben av Anna Fredriksson fyller huvudpersonen Karin sin fritid med en matlagningskurs. Kursen ger henne inte bara kunskaper i hur man lagar asiatisk mat, utan också nya vänner. En av dem vill till och med bli mer än en vän.

Nu är det er tur. Vilka böcker om arbete och fritid vill ni lyfta fram?

 

Läs också:

Just-nu-enkät inför långhelgen

Som alltid när jag har för mycket att göra påbörjar jag böcker, tröttnar på dem eller glömmer bort dem, sprider dem halvlästa över huset och inte sällan också på mitt två skrivbord på jobbet. Nu är det snart några dagar ledigt (som uppvärmning inför sommarledigheten) och då vill jag hinna läsa. Jag strukturerar, eller försöker strukturera, med en just-nu-enkät. Det har funkat (hyfsat) förr.

Vid sängen: Där ligger en stor hög, men överst finns Idag ska allt bli annorlunda av Maria Semple, som jag egentligen tror är bra, men som jag inte riktigt fastnat i ändå.

På soffbordet: Där ligger ännu en ganska så stor hög, som även spridit sig till armstöden på min läsfåtölj. Den bok jag läser i mest är Per Anders Fogelströms tidigare outgivna ungdomsverk Den okuvliga friheten. Även det är en bok som kräver mer energi än vad jag har just nu.

I handväskan: Där ligger Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George, som också får följa med till klassrummet när mina elever läser.

I öronen: Just nu lyssnar jag inte på någon bok, utan på mina elevers språkspaningar. Det är nästan roligare.

På läsplattan: På min Kindle är det Halfbad — Ondskans son av Sally Green som gäller. Riktigt spännande faktiskt. På iPaden är det istället Memorys bok av Petina Gappah som jag läser. Också den riktigt bra, men den kräver lite mer fokus än jag har just nu. 

Borde jag påbörja: Borde är egentligen ett ord jag vill undvika när det kommer till läsning, men jag har ett gäng kursböcker i en väldigt bortglömd kurs som jag verkligen borde ta tag i. Om det ens går så här sent på terminen.

Borde jag läsa ut: Jag har läst 1984 av George Orwell i mer än ett halvår nu. Egentligen förstår jag inte varför jag inte bara läser ut den, då jag gillar den och ligger sjukt efter i min klassikerutmaning.

Bokklubbsbok: Nu börjar det bli hög tid att börja läsa nästa Bokbubblarbok som är Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout. Den ser jag fram emot.

Längtar jag efter att få läsa: När min hjärna har vaknat till liv efter terminens härdsmälta ska jag äntligen ge mig på Ett litet liv av Hanya Yanagihara, som hyllats av alla. 

3 andra böcker i min TBR-hög:  De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, av Johannes Anyuru, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl och Den som går på tigerstigar av Helena Thorfinn är böcker jag verkligen vill läsa.

 

Hur står det till med din läsning? Är du lika splittrad som jag?

Läs också:

Åter till Brighton och Roy Grace

Förra sommaren botade jag en lässvacka genom att läsa tre böcker av Peter James på kort tid. Hans polis Roy Grace är en favorit och därför försökte jag bota även årets lässvacka med hjälp av honom. Att läsa en del av en serie och inte behöva lära känna så många nya karaktärer är ofta så himla skönt. Det hjälpte även denna gång, i alla fall tillfälligt och att lässvackan snabbt kom tillbaka kan jag inte skylla på James.

Tills döden för oss samman är Peter James tionde bok om kriminalintendent Roy Grace, verksam i Brighton-Hove. En serie brukar tappa fart efter så många böcker och därför är det extra roligt att det här faktiskt är en av de bästa James skrivit. Egentligen borde det inte vara så spännande, då vi från början vet vem som jagar vem, men spännande är just vad det är. Det handlar dels om fallet Grace och hans kollegor försöker lösa, men också om det som händer i polisernas liv.

I fokus står Red Cameron, en kvinna som träffade sin drömman, men nu gör allt för att komma undan honom. Han heter Bryce Laurent och var den perfekte mannen, tills han blev sjukligt besatt av Red. Namnen stör mig lite ska erkännas, men jag köper det. Jag köper också Bryce Laurents fixering, som beskrivs på ett mycket obehagligt sätt. Det är när Red försöker gå vidare med en annan man som det börjar bli riktigt otrevligt.

Peter James skriver ofta ganska klassiska pusseldeckare, men här är det jakten och polisarbetet som står i centrum. Som läsare vet jag vad som ska hända innan poliserna gör det, vilket bidrar till den klaustrofobiska stämningen. Red försöker leva så normalt det bara går, men det står klart att Bryce minst sagt begränsar henne. Lägenheten hon bor innehåller ett panikrum och hon står under ständig bevakning.

Som vanligt avslutar Peter James med att lösa fallet och därefter bjuda på en riktig cliffhanger. Den här gången är jag ganska säker på att Roy Graces liv kommer att förändras totalt. Mycket sker redan i den här boken, då han gifter sig med sin nya kärlek, men det finns en dödsförklarad fru som smyger omkring i kulisserna och gör spänningen olidlig. De senaste böckerna har jag trott att hennes öde ska avslöjas, men vi får vänta ännu lite till. Kanske, kanske i nästa bok. En bok jag nästan måste läsa på stört, då den tillfälligt återvunna läslusten försvunnit igen.

 

Läs också:

« Older Entries