Monthly Archives: april 2017

När tiden tar slut

Att försöka jonglera familjeliv och heltidsjobb går ofta sådär, i alla fall för mig. När Kulturkollo har tema tiden den här veckan är det faktiskt bristen på tid jag tänker på mest. Jag bjuder därför på en trio böcker om just detta.

Mamma är bara lite trött av Sara Beicher handlar om Minna, som är mamma och lärare. En kombination som jag vet är svår. Det handlar säkert om att ingen av dessa uppgifter någonsin tar slut. Det finns ingen chans att bli färdig, då det alltid är någon som vill ha mer av dig. Minna brakar ihop fullständigt och det är en krasch som är smärtsam att läsa om.

Inte gå under av Malin Hedin handlar också om en lärare som tvingas jobba för mycket. I Mirjams fall handlar det om dålig ledning och total brist på resurser på den friskola där hon arbetar. Det finns ingen möjlighet att göra ett bra jobb och kampen för att trots allt lyckas är omänsklig.

I don’t know how she does it av Allison Pearson handlar om en mamma som verkligen strävar efter att vara perfekt, men inser att tiden inte finns. Det går inte att jobba och samtidigt vara hemmafru på heltid. Stressen gör att nätterna fylls av ångest och jag önskar så att hon bara skulle kunna slappna av. Det är dock lättare att säga än att göra.

När jag tänker på stressen och hur tiden liksom försvinner in i en dimma hör jag en sång i huvudet. ”I hope you had the time of your life”, har vi det verkligen, eller är det så att vi aldrig hinner stanna upp och verkligen njuta av livet?

 

Det måste vara här

I sin senaste bok Det måste vara här låter Maggie O’Farrell oss lära känna ett gäng ganska udda personer. Den som ändå måste räknas som huvudperson är Daniel Sullivan, lingvist och språknörd. Han är amerikanen som av något som kan definieras som en slump, träffar en annorlunda, nästan skrämmande kvinna mitt i ingenstans och bosätter sig hos henne. Han flyr en familj i USA, skapar en ny och verkar inte se tillbaka.

Hans nya fru är Claudette, före detta firad filmstjärna, som gömt sig undan på den irländska landsbygden. Den svenska regissör hon levde tillsammans med innan är nu på intet sätt någon del av hennes liv. Förutom genom sonen då, men även han befinner sig ganska så långt bort.

Jag tycker om Claudette och avsnittet om hur hon hamnade i filmens värld är en av de finaste delarna i boken. Någonstans lär jag mig att tycka om Daniel också, men han är svårare att ta till sig. Hans möte med barnen han övergav är starkt, men i övrigt tar det lång tid innan han kommer under huden på riktigt. Men det sker till slut.

O’Farrell är en modig författare. Hon låter berättelsen vecklas ut väldigt långsamt och litar på att läsaren hänger med. Jag hade säkert gjort det bättre om jag läst Det måste vara här under en period med en mindre sönderstressad hjärna. Nu fick jag kämpa lite, men som alltid när det gäller O’Farrells böcker så var det värt det. Inte hennes bästa bok, men en bra sådan.