Monthly Archives: februari 2017

Ett citat om människovärde

Det är roligt att ha lärarstudenter, speciellt när de letar fram texter som är nya för mig och som jag (och eleverna) tycker om. Idag har mina elever läst ”Stjärnklart” av Chiep Kim Héang ur Kambodja berättar – Bladen faller långt från stammen. En novell om ett hur en munk dyker upp på en soptipp där en fattig pojke bor.

I år 3 diskuterade eleverna utifrån litteraturvetenskapliga begrepp och hamnade mycket kring motiv och teman. I år 1 handlade det om den dramaturgiska kurvan, men också om karma, öde, slump, förändring och människovärde.

Följande citat var riktigt fint:

”Guld som faller ner i gyttjan är ju fortfarande guld. Ingen törs röra vid honom. I deras ögon är han inte längre guld. Så är det med människovärde, det bestäms av omständigheterna”

 

Det får mig att tänka på krig som gör guld till gyttja och att människor som flyr ofta ses som något sämre. Läkaren blir bidragsberoende och får kanske köra taxi. Den begåvade studenten behöver börja om på ett nytt språk.

Läs också:

Böcker jag ser fram emot i mars

Det kommer ut en massa böcker i mars och av de jag valt ut kommer jag självklart bara hinna läsa ett fåtal. De här böckerna ser jag dock fram emot:

Den sista kvinnan, Audur Ava Òlafsdóttir, Weyler förlag, mars.

En engelsk gentleman, Jane Gardam, Weyler förlag, mars.

Grejen med substantiv (och pronomen), Sara Lövestam, Piratförlaget, mars.

Mocka, Tatiana de Rosnay, Sekwa förlag, mars.

Mörkrummet, Susan Faludi, Leopard förlag, mars.

Syndafloder, Kristina Ohlsson, Piratförlaget, mars.

Vita tigern, Christin Ljungqvist, Lilla Piratförlaget, mars.

Ännu ett liv, Theodor Kallifatides, Albert Bonniers förlag, 10 mars.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru, Norstedts, 20 mars

Tre saker du inte vet om mig, Julie Buxbaum, Lavender Lit, 21 mars.

Törst, Jo Nesbø, Albert Bonniers förlag, 21 mars

Avanti!, Christer Hermansson, Bokförlaget Mormor, 22 mars.

Så här upphör världen, Philip Teir, Natur & Kultur, 23 mars.

Gå, gick, gått, Jenny Erpenbeck, Albert Bonniers förklag, 28 mars.

Blybröllop, Sara Paborn, Brombergs Bokförlag, 29 mars.

Läs också:

O läser Huxley del 3

Vi måste tala om vilden. Den som får rollen som sanningssägaren och är den som protesterar. Vilden John har en riktigt mamma som heter Linda. Han är inte gjord i ett laboratorium, utan på det sätt som är det naturliga för oss, men som för människorna i Du sköna nya värld är obehagligt och hemskt. Vilden kommer ihåg tiden före Ford. Tiden före den nya tideräkningen. Då det fanns en gud som inte var Ford och då människorna läste litteratur av till exempel Shakespeare. Vilden tror att han ska komma till det gamla London när han lämnar reservatet, men han märker att det London han känner till inte finns mer. Just diskussionen kring bildning och vad en god människa är gör den sista tredjedelen av Huxleys dystopi väldigt intressant.

Att bildning ses som farlig är ganska typiskt för ett samhälle utan demokrati. När det som invånarna får läsa eller se styrs av de som bestämmer försvinner mycket av bildningen, men också av protesterna. När staten skapar en sanning och förnekar allt annat, blir det självklart så att invånarna slutar ifrågasätta. I just Huxleys samhälle har alla dessutom gjorts beroende av drogen soma, vilket gör att de är ständigt smålulliga. Ett passivt kollektiv som slutat tänka. Det enda de behöver är soma och sex.

Johns mamma Linda ligger döende på Park Lanes sjukhus och han tar sig dit. Där försöker han få de andra människorna att sluta ta den soma som delas ut. Skildringen av sjukhuset och de passiva skapelserna som inte riktigt förstår eller vill förstå det Vilden berättar för dem är på många sätt tragisk. Befolkningen i den nya sköna världen har helt slutat ifrågasätta de styrande. Aldous Huxleys bok skrevs redan i början av 30-talet. Före Hitler och de kommunistiska diktaturerna. Han ifrågasätter ett totalitärt samhälle, som tyvärr är aktuellt än idag. Ett samhälle där ingen längre vill, kan eller vågar protestera är inget fritt samhälle.

I slutet av boken först Vilden och Bernhard till Kontrollörens arbetsrum. Där följer ett intressant samtal om den gamla världen och de ideal som gällde då. De talar om gud och om litteratur. Det blir en slags bekräftelse på att Vilden och de andra som stått emot Ford och hans i provrör skapade befolkning, är de som faktiskt är mest civiliserade.

Därmed är årets första klassiker utläst. Min utmaning till mig själv är att läsa tio klassiker i år. Nio kvar alltså. Jag är glad att jag läste Du sköna nya värld, men det är tyvärr en dyrtopi som jag kan tänka mig är lite för svår för de flesta av mina elever. Kanske utmanar jag ändå några av dem att läsa den när jag kör dystopitema nästa gång.

De två tidigare inläggen om Huxleys klassiker hittar du här och här.

Läs också:

Duktiga flickors revansch

Birgitta Ohlsson har alltid tillhört den lilla grupp politiker som jag har stor respekt för, trots att jag aldrig kommer att lägga min röst på hennes parti. I den självbiografiska och feministiska boken Duktiga flickorna revansch skriver hon om sin, ibland tuffa, väg till den position hon har idag, men också om varför vi behöver uppskatta de duktiga flickorna mer. Nu tycker jag riktigt illa om begreppet duktiga flickor, men jag förstår varför hon använder det då det blivit ett skällsord istället för ett ord som faktiskt lyfter fram det positiva som ingår i begreppet.

Vi diskuterade på Facebook huruvida Birgitta Ohlssons politiska hemvist visades tydligt i boken och faktiskt tycker jag att den syns oväntat lite. Självklart skiner det igenom att hon är liberal och suttit i en borgerlig regering, det märks om inte annat på hennes hyllande av hushållsnära tjänster, men hon för väldigt tydligt fram önskan om en individualiserad föräldraförsäkring och annat som inte känns typiskt blått. Jag är också glad över att hon sågar vårdnadsbidraget som en kvinnofälla, inte minst för kvinnor med rötter i kulturer där kvinnor har mindre rättigheter. Vissa saker provocerar dock, som synen att alla kan spara pengar om de bara vill och att Anne Vibbles tips om ”en årslön på banken” är något alla kan nå om de bara kämpar tillräckligt mycket.

Jag ska också erkänna att jag gick igång lite på att hon använder typiska Björklundbegrepp som ”flumskola” och ”kunskapsskola” för att beskriva skolan. Samtidigt säger hon tydligt att flickornas försprång beygsmässigt fanns redan tidigt. Hon tar upp exempel om hur pojkar/män kvoterades in på lärarutbildningen i början av 60-talet då hälften av platserna var vikta till varje kön. Det betydde att pojkar/män med sämre betyg kom in på utbildningen på bekostnad av flickor/kvinnor som hade högre betyg. En kvotering som vi sällan talar om. Aldrig faktiskt.

Ohlsson påpekar också att skillnaden mellan flickor och pojkar är global och finns i alla skolsystem. Jag minns när vi besökte en skola på Zanzibar 2004 och namnen på eleverna i den bästa klassen nästan alla tillhörde flickor. Mannen som visade oss runt var väldigt klar med att detta berodde på att de var mest ambitiösa och helt enkelt bättre än pojkarna. Om nu flickor var bättre även förr innan den av Björklund så hatade ”flumskolan” och är bättre i länder som har den traditionella utbildning han älskar, förstår jag inte varför orden måste användas. Jag förstår inte heller varför Ohlsson behöver ta politiska omvägar och tala om vikten av återinförande av tidigare betyg och betyg i ordning. Det är onödigt. Istället borde hon tryckt ännu mer på det hon också säger, att problemet inte är flickornas. Det är pojkarna som ska ändra sig, eller få hjälp att göra det. Att det handlar om strukturer som gör att vi har olika förväntningar på flickor och pojkar och att det tyvärr leder till att vi letar fel hos de duktiga flickorna, istället för att försöka förändra mansrollen. Att Ohlsson som liberal feminist talar så mycket om samhällsstrukturer är en del av den positiva överraskningen. Ofta saknas det när allt för individälskande allianspolitiker ska diskutera jämställdhet. Jag kan dock reagera på hennes något naiva syn på klass och klassresor, men inser att det handlar om hennes politiska fostran.

Däremot har jag svårt att provoceras av att Ohlsson inte skrivit en bok om klasskamp, då det inte är hennes historia. Inte heller att hon har ett heterosexuellt perspektiv och flera gånger påpekar hur viktigt det är att bo med, gift sig med och skaffa barn med en vettig man. Inte sällan blir feminister anklagade för att inte föra alla svaga gruppers kamp och jag vill inte sälla mig till den skara som anser att det inte går att var feminist utan att samtidigt vara skyldig att bekämpa alla orättvisor som finns i världen. Det kan andra göra.

Meriokrati är viktigt för Ohlsson och det återkommer hon ständigt till. Egentligen är det väldigt enkelt. Den som är mest lämpad för ett jobb eller en position ska väljas. Kön, klass eller ursprung ska inte spela någon roll. Ohlsson är riktigt förbannad på hur en medioker man ofta går förbi en mer meriterad kvinna. Att vi inte utnyttjar de meriter och de kunskaper som finns är så väldigt dumt och ja, väldigt provocerande. Däremot tycker jag inte att lösningen är att kvinnor ska välja andra yrken. Alla ska kunna välja det yrke de vill, oavsett om de ses som kvinnoyrken eller mansyrken. Problemet kan inte vara kvinnor val, utan samhällets värdering av olika yrken. Att de som arbetar inom vården, eller som jag inom skolan inte värderas högre är riktigt illa. Det är lönerna och arbetsvillkoren för dessa yrken som ska förbättras, inget annat. Att mandominerade yrken, till exempel hantverksyrken, värderas högre än kvinnodominerade yrken som kräver universitetsutbildning är helt galet. Att lägga skulden på kvinnor som väljer att arbeta i vården är inte rätt väg att gå. Det tycker jag att Ohlsson ibland gör. Jag håller med om att vi kvinnor inte ska nöja oss med dålig lön och kassa arbetsvillkor, men ingenting i samhället blir bättre av att färre väljer att utbilda sig till t.ex. vårdyrken.

Jag är glad att jag lyssnade på Duktiga flickorna revansch. Visserligen håller jag inte med om allt Ohlsson skriver och jag reagerar starkt på vissa ordval som inte sällan ger mig dåliga politiska vibbar. Det är dock en viktig pusselbit i en feministisk helhetsbild av samhället och det räcker att skriva om en pusselbit. Vi kan inte kräva av varje feminist att hen ska beskriva hela pusslet. Birgitta Ohlsson är en stark kvinna och en bra förebild.

 

Läs också:

Min bror monstret

Nöden har ingen lag brukar det heta och det stämmer verkligen i Mårten Sandéns bok Min bror monstret. Benjamin är lillebror som efter att fadern föresvunnit måste ta hand om sin storebror. Storebror är stor och stark, vilket har gett honom smeknamnet Monstet, men han klarar sig definitivt inte själv. Mest tycker han om att bära tungt och det får han göra på sitt jobb på Samsons stenhuggeri. På kvällen är det istället bondgården med djur i plast som gäller. Monstret får mig att tänka på Lennie i Möss och människor. Det finns egentligen inget ont i honom, men ändå lyckas han skrämma och skada andra. Så stor och så liten på samma gång.

Benjamin har fixat ett jobb till Monstret hos den lokale gangstern Snake. Monstret ska fungera som livvakt och bara genom sin uppenbarelse lyckas han skrämma upp Snakes fiender ordentligt. Jobbet innebär pengar, men också att bröderna dras in i en värld som de egentligen inte vill tillhöra. Alternativet att inte ens ha pengar till mat är dock inte direkt lockande.

Min bror monstret handlar om syskonkärlek och även om annan kärlek. Benjamin använder en del av Snakes pengar till att bjuda ut Lydia, en snäll men väldigt naiv snabbköpskassörska. Deras förhållande är rörande, men också lite oroande. Lydia litar nämligen på alla som hon tror vill henne gott, inklusive Snake. Det är en bok som jag tror passar bra på högstadiet, men som kanske inte riktigt var en bok för mig. Vad jag tycker spelar egentligen inte så stor roll, då jag inte tillhör målgruppen och jag tror att målgruppen skulle gilla boken mycket.

 

Läs också:

In i minsta detalj

In i minsta detalj är Kristin Emilssons tredje bok och också den tredje jag läser av henne. Jag skulle också säga att det är den bästa av de tre. Den börjar som många andra böcker hos ett lyckat och lyckligt par i en fin lägenhet i Stockholm, men sedan tar handlingen en oväntad vändning.

Freja och Anton är paret som bor i lägenheten där väggarna har hundra nyanser av vitt. Inflyttningsfesten är planerad in i minsta detalj, liksom livet i övrigt när Anton får ett oväntat samtal. Hans pappa har dött och begravningen är planerad till samma dag som festen. Eftersom Anton aldrig träffar sin pappa, eller kanske för att Freja är något egoistisk, tycker nog Freja att han kan vänta med att åka hem till Idemåla efter begravningen.

Så blir det inte (tack och lov), utan Anton åker och lovar vara tillbaka i tid till festen. Men han dröjer och ringer sedan för att berätta att han planerar att stanna ett tag i Idemåla. Hans mamma har alzheimers och läkarna tror att hon bara har en kort tid kvar, därför vill han vara hos henne så mycket som möjligt. Det är också sjukdomen som gjorde att Anton och hans pappa bröt med varandra. Anton hade åsikter om hur pappan behandlade hans mor.

I Idemåla bor Anton i sitt barndomshem Patrongården. Ett hus som varit en fantastisk byggnad, men nu mist en del av sin glans. Nu planerar han att ta tjänstledigt och att Freja ska komma dit också. De ska renovera huset och sedan sälja det. Själv tycker han att det är en fantastisk idé, men Freja är minst sagt tveksam. När hon varit i Idemåla ett tag börjar dock huset kännas som ett hem, trots att väggarna inte är målade i varken äggskal eller tofu.

Jag tycker verkligen om skildringen av livet i Idemåla. Freja jobbar med att designa reklambilder för ett företag och jobbar egentligen lika bra på distans. Det lokala biblioteket blir hennes nya kontor och där lär hon känna bibliotekarien Lisen. En rad andra lokala personer blir snart en viktig del i hennes liv.

In i minsta detalj är en välskriven bok med många trådar, men den här gången tycker jag att Emilsson lyckats bra med att få ihop dem alla. Möjligen går det lite snabbt i slutet, men i övrigt är det här en riktigt bra bok som jag definitivt tycker att du ska läsa.

Läs också:

Veckans ord på Ä: Mina svar

Fem ord på Ä kopplade till författare och böcker.

En riktigt äcklig bok är Granne med döden av Alex Marwood. Mycket kroppsvätskor och läbbiga detaljer. Ingen bok att äta till.

En bok att äga är 1947 av Elisabeth Åsbrink. En bok att återkomma till om och om igen. Undrar vilka andra år som skulle kunna fylla en hel bok?!

Gert Fylking ropade ett ironiskt äntligen under några år då vinnaren av Nobelpriset i litteratur delades ut. Den gång jag verkligen ropade detsamma, totalt utan ironi, var när Tomas Tranströmer tilldelades priset 2011. Mina andra favoriter har en tendens att dö innan de får priset, som t.ex. Assia Djebar.

Modig och ärlig är Therése Lindgren som skriver om sin psykiska ohälsa i boken Ibland mår jag inte så bra.

Ett riktigt äventyr är Lotus blues av Kristina Ohlsson. Egentligen inte min typ av bok, men jag gillade denna actionhistoria väldigt mycket.

Läs också:

Veckans ord på Ä

Nästa sista alfabetsveckan och jag skissar för fullt på en ny torsdagsutmaning. Fem ord som vanligt och den här veckan börjar de på Ä.

äcklig

äga

äntligen

ärlig

äventyr

Koppla dessa ord till fem böcker och/eller författare. Mina svar kommer i ett senare inlägg.

Läs också:

Inte dåligt att vara tvåa på den här listan

Bloggtopp bokbloggar 2017

 

Apropå självförtroendeboost så är jag väldigt glad och stolt över att återfinnas på andra plats då Cision rankar bok- och litteraturbloggar. Förra året nådde jag en fjärdeplats och redan det var smickrande. Då skrev jag också en hyllning till den otroligt fina gemenskapen som bokbloggarvärlden bjuder på.

Totalt återfinns tio bloggar på listan som du hittar här. Idel fina bloggar. Grattis till oss!

 

Läs också:

Det som får mig att må bra

Veckans utmaning på Kulturkollo lyder som följer:

Vilket är ditt allra mest hälsosamma tips? Vad gör du för att boosta självförtroendet? När mår du som allra bäst?

Hälsotips? Även om jag inte hatar hälsotidningar riktigt lika mycket som Lotta, så tycker jag väldigt illa om hälsotips som ofta blir hälsohets. Mitt bästa hälsotips är därför ”bry dig inte så himla mycket”. Nej, det är inte bra att väga för mycket och röra sig för lite, men jag tror inte heller att det är så himla bra att följa en massa dieter och lägga en massa energi på att tänka på hur mycket som är dåligt med ens kropp. Jag tränar för lite, det gör jag verkligen. Det hade jag kunnat ha ungefär hur dåligt samvete som helst för, men det tar alldeles för mycket energi. Dåligt samvete är en energitjuv om något. Jag vet dock att jag mår bra av yoga och jag gillar också att promenera. Hade jag fått igång det vore jag nöjd. Det krävs dock lite mer ljus och lite mindre regn för att jag ska orka ge mig ut på promenad. Men snart. Då.

Att boosta självförtroendet då? Att faktiskt våga göra saker som är lite läskiga. Det gör jag egentligen för sällan, men jag gör det. Mina böcker boostar mitt självförtroende, positiv feedback på mitt jobb gör det och faktiskt också mina bloggar. Att veta att jag kan skapa något som andra tar del av är en bra grej.

Allra bäst mår jag i en solstol med en bok. Värme och ljus är min grej. Solstolen får gärna stå på min egen altan eller på en strand i ett varmt land. Är det väldigt varmt lägger jag gärna till ett parasoll. Böcker får mig att må bra. Bokrelaterade aktiviteter även utanför solstolen får mig också att må bra. Ikväll har jag till exempel träffat bokklubben Bokbubblarna och det ger energi om något. Jag träffar helst människor som ger energi. De som tar energi finns i princip inte kvar i mitt liv.

Även om jag har varit ganska så energirik just den här veckan (hej vänd dygnsrytm under sportlovet) ger mitt jobb mig oftast energi. Igår spelade våra teatertreor sina slutproduktioner och det gav verkligen energi. Jag kan bli så löjligt stolt över deras utveckling, trots att jag verkligen inte har någonting med deras teaterprestationer att göra. Till föreställningen kom också några före detta elever och det är så himla härligt att få träffa dem. Det skrivs mycket om hur skolan är i kaos och vilka hemska och obildade elever som finns där, men i min lilla del av den svenska skolverkligheten finns det fantastiska unga vuxna. Det får mig att må bra. Visst blir jag tokig på dem ibland, men de ger helt klart mer energi än de tar. Det blir många skratt och många kramar varje dag. Det är bra för hälsan.

Så mina råd för en bättre hälsa är nog:

  1. Bry dig inte så mycket om alla krav som ställs på dig att vara perfekt.
  2. Njut av platser och aktiviteter som får dig att må bra.
  3. Umgås med människor som ger mer energi än de tar.
  4. Våga utmana dig själv.
  5. Se till att du har ett jobb som du (oftast) trivs med och som gör dig glad.

Läs också:

« Older Entries