Förtvivlade människor enligt Fox

Paula Foxs bok Förtvivlade människor utkom första gången 1970 och gavs ut i svensk nyutgåva 2014. I förordet berättar Martin Gelin att boken då var populär endast inom det han kallar kultureliten och att den sedan i princip glömdes bort. Det var David Foster Wallace och Jonathan Franzén som lyckades få till en nyutgåva 1999 och nu finns den alltså på svenska. De älskade boken och jag förstå dem. Det är en mycket annorlunda och välskriven bok om ett USA som inte längre finns. Gelin menar att boken föll i glömska för att Fox var något av en ”författares författare”, men kanske främst för att hon var kvinna. Trots att hennes verk kan jämföras med Philip Roth eller John Updike och definitivt borde räknas till klassikerna. Han menar att återupptäckten av hennes böcker blev en inledning till den renässans av realism som fortfarande pågår i USA.

Originaltiteln är Desperate Characters och jag tycker att det är en nyansskillnad mellan människor och characters, som också visas i boken. Visst är personerna i boken människor, men de är kanske än mer karaktärer eller människor med karaktär.

Förtvivlade människor utspelar sig 1969 i New York. Vi får träffa det äkta paret Sophie och Otto Bentwood, som bor i en av de finare delarna av Brooklyn. De är drygt 40 och har inga barn, något som verkar vara ett aktivt val. Deras ganska så känslokalla förhållande påminner ganska mycket om det mellan Frank och April Wheeler i Revolutionary Road av Richard Yates. Faktiskt påminner de två författarnas sätt att skriva också om varandra. I Förtvivlade människor händer det dock mindre på utsidan, men väldigt mycket på insidan. Sophie och Otto är också kvar i stan och de har inte bildat familj. Det känns egentligen ganska bra.

Egentligen är det svårt att beskriva Förtvivlade människor, för den handlar om så lite, samtidigt som det händer massor. I inledningen av boken blir Sophie biten av en hemlös katt och detta snart infekterade sår fyller en viktig funktion för att visa allt elände som existerar i parets förhållande och även på andra platser. Det är knappast något modernt liv makarna Bentwood lever och allt som pågår i samhället med alla hemska hippies och andra konstigheter verkar skrämma dem.

Jag tycker om Förtvivlade människor. Mycket faktiskt. Jag tycker om det sparsmakade språket och allt som sker mellan raderna. Det är stramt, snyggt och inte sällan oändligt sorgligt. Fox förtjänar helt klart att inkluderas i de stora, amerikanska författarna.

 

Läs också:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge