Monthly Archives: januari 2017

Tre saker jag ser fram emot i vår

Vi har väckt upp Kulturkollo från vinterdvalan och första veckotemat handlar om att blicka framåt på det som är nytt och fräscht. Veckans utmaning handlar därför om följande:

Vilka 3 kulturella upplevelser under 2017 längtar du efter?

Just nu längtar jag mest efter ljus. Det överskuggar allt annat. Men visst längtar jag efter kultur också.

I vår har Trollflöjten nypremiär på Göteborgsoperan. Jag har redan sett föreställningen många gånger och det är något av en favoritopera. Nu ska grabbarna O få se den för första gången och det ska bli roligt. Första gången jag såg den var jag inte många år och jag var helt överväldigad. Hoppas att de ska tycka om den också.

Dessutom blir ungarna medtvingade på Laleh i Trädgårdsföreningen. Svärmor ska med också och hon uppskattar det en aning mer. Jag ser fram emot att få se Laleh live för första gången och hoppas på strålande sol.

När det gäller böcker finns det en massa titlar jag ser fram emot, men om jag ska välja en får det bli De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, som ges ut av Norstedts i mars

Läs också:

Tematrio – Barn- och ungdomsböcker

Veckans tematrio handlar om barn- och ungdomsböcker. Lyran läser Ordbrodösen av Anna Arvidsson och den ser jag också fram emot att läsa. Min trio med barn- och ungdomsböcker innehåller de här tre titlarna:

Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld handlar om vänskap och att åka skateboard. En bra bok, som jag tycker har fått på tok för lite uppmärksamhet. Jag tycker att den borde läsas i skolan, gärna i år 5 eller 6.

Som hund, som katt av Per Nilsson är lågmäld rent språkligt, men känslosam rent innehållsmässigt. En bror och en syster som inte har samma föräldrar hittar en gemenskap som inte tidigare funnits.

Jag lever, tror jag av Christine Lundgren är en väldigt stark bok om en saknad vän och hur man börjar om när någon nära har dött. Finast är skildringen av vänskap mellan en gammal man och en ung kvinna.

Läs också:

Moriartys nya lämnar mig oberörd

Jag tyckte verkligen om Big little lies av Liane Moriarty och ville därför läsa hennes senaste bok Truly Madly Guilty. Då den senare blivit framröstad till Best Fiction Book in the Goodreads Choice Awards 2016 av massor av läsare var förväntningarna skyhöga. Det började också bra med att vi får veta att något har hänt som förändrat livet för många. Lite samma upplägg som i Big little lies. Tyvärr lyckas Moriarty inte väcka mitt intresse lika mycket den här gången, då alla antydningar om att det verkligen är något fruktansvärt har hänt, snart känns krystade.

Händelsen som förändrar allt skedde under en grillfest. Clementine och hennes man Sam åker och hälsar på vännerna Erika och Oliver. De går sedan över till grannarna på fest. Vi får träffa dessa tre par innan och efter själva grillfesten och visst finns det intressanta trådar, det gör det, men jag fastnar inte riktigt.Vänskapen mellan Clementine och Erika är intressant, de två vännernas äktenskap är trevliga att läsa om. Det är egentligen mycket som är bra, men upplägget funkar inte alls lika bra som det gjorde i Big little lies. Tyvärr. Faktiskt hade det varit intressantare att få höra de olika personernas syn på händelsen, mer som Cristos Tsiolkas gjorde i The Slap. Nu blir det aldrig tillräckligt gripande, då allt är så snuttifierat.

Så ja, jag är lite besviken och konstaterar igen att Moriarty är bra, men lite ojämn. Jag tyckte till exempel inte alls om hennes Tre önskningar, men då det var debuten trodde jag att det var anledningen. Den läste jag dessutom för många år sedan. Öppnas i händelse av min död var väldigt mycket bättre och Big little lies, som på svenska heter Stora små lögner, älskade jag som sagt. Truly Madly Guilty känns framtvingad på något sätt och inte alls lika välskriven som de senaste böcker jag läst av Liane Moriarty. Samtidigt kan det vara så att jag missat något, då en massa användare av Goodreads hävdar att det är 2016 års bästa bok.

Truly Madly Guily kommer på svenska i mars och heter då Andras vänner. Då kan du läsa och avgöra själv.

 

Läs också:

This is Us är klart sevärd

Just nu tittar jag på tredje avsnittet av serien This is Us, som går på tv3. Om du, som jag, har svårt att titta på serier när de sänds är viafree ett bra alternativ. Där finns nu de tre första avsnitten. Om du inte redan har sett dem tycker jag att du ska göra det. Trevliga karaktärer, lugnt och fint, men inte utan drama. Mest gillar jag kanske sättet att berätta en historia utifrån olika tider. Sedan är det extra kul att Milo Ventimiglia, en av mina största favoriter i Gilmore Girls finns med.

 

 

Läs också:

Veckans ord på X: Mina svar

Bättre sent än aldrig. Här kommer mina svar, som definitivt satt hårt inne.

En styck grälsjuk hustru, dvs xantippa är Connie i David Nicholls bok ViDet är dock väldigt enkelt att förstå varför, då hennes man Douglas verkligen är sjukt jobbig.

Jag spelar faktiskt aldrig tv-spel, trots av vi har en x-box. Möjligen hade jag kunnat tänka mig att spela något spel med kinect, som handlar om rörelse.

Många har drabbats av xenofobi i världen tyvärr. Jag började läsa Det svenska hatet av Gellert Tamas, men behöver ta ständiga pauser pga det mycket obehagliga innehållet.

Både kvinnor och män har minst en x-kromosom och de sammanvuxna tvillingarna Gracie och Tippi har fyra tillsammans, men bara en underkropp. Boken Vi är en skrev jag om tidigare i veckan och den var verkligen läsvärd.

Den som bantar väljer utan tvekan xylitol istället för socker. I Decembergatans hungriga vargar av Ulrica Lidbo blir huvudpersonen helt fixerad vid mat och gör allt för att gå ner i vikt. Ofta lever hon bara på äpplen.

Läs också:

Veckans ord på X

Jahaja, det blir några tuffa veckor helt klart. Den här veckan är det ord på X som gäller och jag har krystat fram följande fem:

 

xantippa

x-box

xenofobi

x-kromosom

xylitol

 

Lycka till! Själv klurar jag ett tag till och återkommer med ett inlägg senare idag.

Läs också:

Vi är en

Av en slump hittade jag Vi är en av Sarah Crossan och det är jag mycket glad över. Berättelsen om de siamesiska tvillingarna Grace och Tippi är känslosam och mycket vackert skriven prosalyrik. Just prosalyrik är något jag tycker väldigt mycket om och jag önskar att fler författare skrev så.

Första dikten går så här:

Systrar

Här
Är Vi.
Och vi lever.
Är det inte fantastisk?
Att vi alls
finns
till.

 

Och det är det onekligen. Grace och Tippi är nämligen 16 år och det är en hög ålder för sammanvuxna tvillingar. De är sammanvuxna från höften och ner, men har två armar var. När de sitter ner är de nästan som vilka tvillingar som helst.

Gracie och Tippi har alltid fått privatundervisning hemma, men nu har familjen inte råd med det längre och kommunen vill inte betala, istället erbjuds de en plats på privatskolan Hornbeacon High. Först var jag rädd över att berättelsen om  skulle bli en sliskig, amerikansk historia där allt blir rosenskimrande, men Crossan kan bättre än så. Självklart glor skolkamraterna när figuren med fyra armar och två ben kommer i korridoren, men de flesta håller sig på avstånd. De får två vänner Yasmeen och Jon, vilket gör dem mer normala och mindre utanför. Visst är livet kanske inte helt okomplicerat, men inte heller onödigt svart. Istället blir balansen mellan de fysiska hindren och närhetens möjligheter väldigt bra. Kärleken mellan systrarna skildras fint och jag blir väldigt berörd under läsningen.

Runt Grace och Tippi finns ett helt team. Det är föräldrarna såklart, den supande pappan, den oroliga mamman och den arga lillasystern Dragon. Dr Murphy träffar Gracie för samtal regelbundet och Tippi som inte talar får ha hörlurar på sig. Dr Netherhall i rummet bredvid pratar istället Tippi, medan Gracie lyssnar på musik. Det är dock Gracie som är berättaren och därför den som vi får veta mest om. De fysiska hälsokontrollerna står doktor Derrick från och inte sällan följs han av en drös läkarstudenter som vill observera tvillingarna.

Just känslan av att vara ett missfoster och ett utställningsobjekt tär på tvillingarna. Gracie berättar vid något tillfälle om hur rädd hon är för blickar. Samtidigt har de svårt att tänka sig att leva utan att sitta ihop med varandra. De är ett på gott och ont.

Jag tycker mycket om Vi är en och tycker att den tar upp många viktiga saker om tonår, syskonskap och rädslor av olika slag. Jag tycker om hur skildringen av Gracies och Tippis liv är på samma gång en helt vanlig tonårshistoria och en unik sådan. Det är en allvarlig berättelse, men det finns ljusglimtar och det genomarbetade språket bidrar till att göra Vi är en till en riktigt fin läsupplevelse.

Läs också:

Berättelser som förändrar

Jag läser förhållandevis många ungdomsböcker. Under förra året blev det färre än vanligt, men jag läste i alla fall tolv nya titlar skrivna direkt för ungdomar och ett par böcker som skulle kunna passa målgruppen. Totalt uppgick ungdomsböckerna till 23% av min totala läsning och med de vuxenböcker som passar kan jag tänka mig att det blir ungefär 25%. Förutom detta har jag läst runt 50 lättlästa böcker som passar Språkintroduktion.

Självklart inser jag att alla inte hinner eller vill läsa böcker för ungdomar, då det kan kännas lite som att jobba. Själv läser jag till exempel sällan ungdomsböcker på sommaren. Samtidigt tycker jag att det är helt nödvändigt att speciellt lärare i svenska och engelska faktiskt läser nya böcker för unga. Det är möjligt att tid för sådan läsning borde ingå som en del av vår fortbildning, men oavsett har jag svårt att se hur en lärare som inte läser ska kunna ge sina elever en relevant undervisning. Som det ser ut nu så dominerar böcker av män och väldigt många har många år på nacken. Igår skrev jag om Ondskan av Jan Guillou och vilka böcker du skulle kunna låta dina elever läsa istället för den. Det är dock inte bara den enskilda lärarens ansvar, utan även skolledares. Som tur är går det att få hjälp med ett första urval.

Projektet Berättelser som förändrar anordnas av Läsrörelsen och presenterades under Bokmässan 2016. Författaren David Lagercrantz har donerat pengar till projektet. och bidrag har även getts av PostkodLotteriets Kulturstiftelse.Totalt 100 högstadieskolor och lika många gymnasieskolor, från norr till söder kommer under 2017, med start nu i januari, att få ta del av tio utvalda titlar. En av dem är David Lagercrantz bok Jag är Zlatan Ibrahimovic. De andra nio är:

Med livet framför sej, Émile Ajar, Norstedts, (1977)

Förr eller senare exploderar jag, John Green, Bonnier Carlsen, (2013)

Mellan dig och dig, Katarina Kieri, Rabén & Sjögren, (2012)

Den utvaldeLois Lowry, Natur & Kultur, (1993)

Kulor i hjärtat, Cilla Naumann, Alfabeta bokförlag, (2009)

När hundarna kommer, Jessica Schiefauer, Bonnier Carlsen, (2015)

Så har jag det nu, Meg Rosoff, Brombergs, (2005)

Mitt extra liv — en serieroman, Johan Unenge, Bonnier Carlsen, (2009)

Boktjuven, Markus Zusak, B. Wahlströms, (2006)

Projektets huvudpedagog Ann Boglind var en av mina lärare under lärarutbildningen i Göteborg och hon är verkligen en inspirerande person som spontant känns som perfekt för uppdraget. Under många år var hon ordförande i Svensklärarföreningen och hon har skrivit läromedlet Magasinet, som var populär då jag tog examen i slutet av 90-talet. Tanken är att böckerna ska nå ungefär 35000 elever och att deras lärare ska få fortbildning om hur böckerna kan användas i undervisningen. En bra satsning och jag är nyfiken på flera av böckerna. Så väldigt nya tycker jag däremot inte att de är, även om flera givits ut i nyutgåva de senare åren. Jag kan tycka att det är lite synd att en satsning som ska få lärare att välja nya böcker, faktiskt innehåller ganska gamla sådana. Inte för att nyaste boken nödvändigtvis är bäst, men för att projektet presenteras som ett för nya böcker. Dessutom har flertalet filmatiserats, vilket säkert gör att många elever redan känner till dem. Visst finns det fördelar med att kunna jämföra bok och film, men det är ändå lite synd.

Det finns färskare böcker på den lista jag satt samman här. Till dem finns dock inte arbetsmaterial eller fortbildningskonferenser. Inte heller har jag några gratisböcker att skänka.

 

Läs också:

Om du tänkt läsa Ondskan

Ondskan av Jan Guillou utkom 1981 och handlar om Erik Ponti, en övermänniska som bokstavligen slår sig fram på den fiktiva internatskolan Stjärnsberg. Det är helt klart en onödigt våldsam bok med nästintill bara manliga karaktärer och faktiskt inte direkt välskriven. Fortfarande är Ondskan en av de vanligaste böckerna dagens högstadieelever får läsa. En modern klassiker förvisso, men visst finns det bättre alternativ.

Om det är internatskolan och maktkamperna du är ute efter rekommenderar jag Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart. Vi får följa Frankie som är ny på den internatskola som hennes syster just har lämnat. För första gången behöver hon klara sig själv. Först försöker hon anpassa sig och söker status genom att börja dejta Matthew Livingston, som går sista året och har hög status. Efter ett tag tröttnar hon på att ”bara” vara flickvän och att tjejer har mindre utrymme att göra som de vill än pojkar. Liksom Guillou ifrågasätter Lockhart de gamla och inte sällan mossiga traditioner som ger olika grupper olika mycket makt. Lockhart ifrågasätter också könsroller och hennes bild av en internatskola är mer välskriven och mer relevant än den i Ondskan. Dessutom saknas i princip allt våld. Tyvärr signalerar bokens omslag att det är en bok om tjejer för tjejer, men det tycker jag inte alls att det är. Lika väl som tjejer ofta läser om killar, kan killar läsa om tjejer.

Om det istället är så att porträttet av en komplicerad och lite våldsam kille som du vill åt rekommenderar jag istället Jack av Christina Lindström. Jack är en kille med ett förflutet som han helst vill glömma. Den svenska flaggan på rummet finns kvar och vi förstår att han varit ganska så insyltad i Nordiska motståndsrörelsen. Nu försöker han börja om och vara en trevligare kille. Det är denna trevliga kille som Freja träffar och blir kär i. Kärleken är viktig och bra mycket bättre skildrad än den mellan Erik och Marja i Ondskan. Här får båda karaktärerna en chans att utvecklas, inte bara den manliga huvudpersonen.

Vänskapen mellan Erik och Pierre är kanske det som var viktigast under läsningen av Ondskan. I så fall kan du istället låta dina elever stifta bekantskap med Emanuel Kent i Åsa Asptjärns serie som inleds med boken Konsten att ha sjukt låga förväntningarEmanuel och bästa vännen Tore har ett lika ojämlikt vänskapsförhållande som Erik och Pierre. Ingen av dem blir utsatt för mobbing eller våld, men i sin desperata jakt på acceptans kan Emanuel vara riktigt elak mot Tore, trots att han egentligen tycker om honom.

Vill du fokusera på idrott kan Björnstad av Fredrik Backman vara ett bra alternativ. Här har det lokala juniorhockeylaget en central roll, men det handlar om så mycket mer än sport. Förhållandet mellan spelarna och tränarna är viktigt, liksom det mellan barn och föräldrar och mellan ungdomar i olika grupper. Björnstad är dessutom bra mycket mer relevant för tonåringar än Backmans debut En man som heter Ove.

Björnstad är rätt massiv och ett kortare alternativ för lite yngre elever är Flyt som en fjäril, stick som ett bi av Elin Nilsson, som liksom Ondskan handlar om simning. Huvudpersonen heter Miranda och är fjorton år. Simning är det absolut viktigaste i hennes liv och hon är stjärna i sin klubb. Miranda tränar nio pass i veckan och siktar på att simma fjärilssträckan i stafetten på SM. När henens största konkurrent börjar träna i samma klubb blir läget ett annat.

Om Ondskan verkligen är den bok du tror att dina elever ska gilla mest ska du självklart läsa den med dem. Se dock till att det är ett medvetet val och inte ett som bottnar i bekvämlighet och gammal vana.

Läs också:

När hjärtat är med …

Igår var en oväntad stjärna på besök i Göteborg, nämligen Dawood Sarkhosh, en av de största artisterna från Afghanistan. Min kollega Rahmat Rahimi och hans fru Azada Najafi hade själva bekostat konserten, tillsammans med David Nilsson, enhetschef på Mölndals kommun. Tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med själv, men jag är säker på att många av mina elever var där och att de hade en fantasisk kväll. Alla biljettintäkter går till välgörenhet, för att stötta unga kvinnor som utbildar sig till sjuksköterskor i Afghanistan. Läs mer om konserten här och här.

 

 

Läs också:

« Older Entries