Kanonkalendern del 22

 

Alice Munro är en av de Nobelpristagare som jag tycker mest om. Detta trots att hon skriver noveller, som inte är riktigt min kopp te. Det fantastiska med Munros noveller är att de är som små romaner, men i väldigt koncentrerad form. Karaktärerna hinner utvecklas och de blir ”riktiga” på ett sätt som är ovanligt i noveller. Munros noveller är så mycket mer än ögonblicksbilder, även om även de kan vara charmiga.

Av de novellsamlingar jag läst av Alice Munro har jag valt att lyfta fram Kärlek, vänskap, hat, där vi får möta vanliga, ovanliga människor. Här är det de anonyma kvinnorna som får lov att ta plats och så gott som varje berättelse ger information nog för en hel bok. Det krävs en del fundering för att kunna smälta all information som Munro lyckas få in med så små medel och ibland krävs en paus. Det som gör att jag brukar tycka att noveller är en ganska tråkig litteraturform är just bristen på information. I Alice Munros noveller är det snarare all information och alla detaljer som gör läsningen så speciell. Jag vet ingen som kan få med så mycket ord, utan att för den delen använda något ord i onödan.

Band mina favoritnoveller finns den inledande titelnovellen som handlar om hur två flickors skämt faktiskt leder till något ganska bra, Flytande bro om en kvinna som genomgått en cancerbehandling och äntligen får lite positiv uppmärksamhet och Tröst där en annan kvinna börjar om efter sin mans död.

Läs också:

One comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge