Kanonkalendern del 3

3

Det finns en bok, eller rättare sagt en bokserie som jag återkommer till om och om igen. Det är Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad. Inledningsstycken om staden är så vackert:

I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten. Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva.[…]Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om hålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodsoffer.

Och så:

Pojken drömde. Staden väntade.

Sedan sätter berättelsen om Henning igång. I första boken är det han, hans vän Tummen och hans kärlek Lotten som stor i centrum. Senare hans barn, barnbarn och alla många andra i ett myllrande persongalleri. Ibland längtar jag efter att läsa något som berör, en bok som är som en gammal vän, då läser jag Mina drömmars stad. Varje gång upptäcker jag något nytt och återupplever det jag redan upptäckt. Jag tröttnar aldrig.

Läs också:

5 comments