Monthly Archives: december 2016

Kärlekens fyra årstider

Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt är en bok med vacker utsida och minst lika vackert innehåll. Delacourt presenterar fyra olika par, alla i olika stadier av sin kärlekssaga. Det är sommar, nationaldagen ska firas och det görs bäst på stranden i Le Touquet.

Louis är femton år och han är förälskad i Victoire, den vackraste flickan i världen. Hon är hans vän, men han vill mer. Det är svårt med vänskap och kärlek helt klart, för vänskapen prövas när Victoire börjar bli kvinna och inte ser på Louis på samma sättt längre. Istället springer Victoire  ut i världen utan Louis och han kallar henne sin första olyckliga kärlek och den sista. Vad det betyder får vi inte veta. De unga tu flimrar förbi senare, men bara som hastigast i utkanten.

Den andra berättelsen handlar om Isabelle som just har blivit lämnat. Kärlekens vinter skulle man kunna tro, men det finns hopp om vår eller kanske sommar, när hennes första kärlek Jérôme dyker upp. Hon var femton när hon älskade honom, precis som Louis är nu. Själv har hon blivit 35 och har en son som är 9, men inte längre någon man. Hon och Jérôme firar nationaldagen, men när fyrverkerierna skjuts upp springer Isabelle på någon annan på stranden.

Monique är 55 år och trött på sitt tråkiga äktenskap. Även hon tar sig till Le Toquets och planerar för ett äventyr. Hon vill träffa någon som verkligen älskar henne och uppleva den stora kärleken en gång till. När hon träffar Robert får hon precis den chans hon önskar.

Rose och Pierre har levt ett liv fyllt av kärlek och nu befinner de sig på ålderns höst. De har varit tillsammans i femtio år och älskar varandra fortfarande lika mycket som de gjorde då de just träffats. Kanske ännu mer. De har gett varandra ett löfte att de ska fortsätta älska varandra livet ut och det löftet ska de göra allt för att hålla.

Kärlekens fyra årstider är en av de absolut vackraste böcker jag läst om kärlek. Som alltid när jag läser en fransk bok inser jag hur mycket jag älskar det babbligt och samtidigt lågmälda som är så vanligt i just franska böcker. Och så stranden, sommaren och firandet av 14 juli. Precis som jag vill ha det.

Läs också:

Kanonkalendern del 31

Gott nytt år önskar jag er alla med en pjäs som har den passande titeln Lång dags färd mot natt. Författaren Eugene O’Neill tilldelades Nobelpriset i litteratur 1936, men då hade just den pjäsen inte skrivits ännu. Handlingen i Lång dags färd mot natt utspelar sig, precis som titeln antyder, under en dag i augusti 1912. Vi får lära känna familjen Tyrone, en familj i sönderfall. Jag har läst pjäsen flera gånger, sett den på Stadsteatern i Göteborg och dessutom lyssnat på radioteatern. När pjäsen hade urpremiär på Dramaten 1956 spelade Jarl Kulle den yngre sonen Edmund. 1988 spelade han istället fadern James Tyrone Sr.

Jag vet egentligen inte vad det är som fascinerar mig med just Lång dags färd mot natt, men jag brukar tycka om berättelser som utspelar sig under kort tid. Just den här följer det franskklassisistiska dramats tre enheter, med ett rum, en kort tid och en handling. Lite som händer på ytan, men mycket inom karaktärerna. Det bedrägliga lugnet fascinerar och jag skulle gärna både läsa om och se Eugene O´Neills pjäs igen.

Med detta är listan med kanonböcker i december komplett. Det har varit svåra val och självklart finns det en mängd bra böcker som inte kommit med på listan. Kanske ger jag mina kanonböcker en månad till under 2017.

 

Läs också:

En fin liten berättelse av Backman

Jag gillade en Man som heter Ove och jag gillade (gillar?) också Fredrik Backmans blogg, även om det nu var ett bra tag sedan jag läste den. Finns den ens längre? Däremot var jag inte överförtjust i de två böcker som följde. I år har jag dock återupptäckt Fredrik Backman genom den mycket fina Björnstad (som jag tror hade klarat sig bättre utan uppföljare) ett riktigt bra seminarium tillsammans med Erlend Loe på Bokmässan och nu senast den lilla kortromanen And every morning the way home gets longer and longer. En bok som bygger på en novell som tidigare publicerats på Backmans redan nämnda blogg och nu ges ut på engelska.

I den står en bänk i centrum, tillsammans med människorna som sitter på den. Inledningsvis är det en man och hans barnbarn Noah. Mannen är gammal och pojken liten. Så liten att hans fötter inte når ner till marken. Sedan dyker hon upp. Kvinnan som ser gammal ut, men som ändå är ung. Hon som han fick för lite tid med, trots att de fick både barn och barnbarn tillsammans. Mannen lever någonstans mellan dröm och verklighet och i drömmen finns hon kvar.

Sonen Ted var lik Noah. Både förtjusta i siffror och båda är små. Eller är Ted verkligen liten längre? Han som kallar mannen för pappa är en vuxen man, men på samma gång en liten pojke. Han går inte i skolan längre och kan inte prata med sin far om betyget på uppsatsen. Pojkarna, Ted och Noah är båda stora, trots att det en gång varit små och tiden gör den gamle mannen förvirrad.

På ett stillsamt sätt beskriver Fredrik Backman hur någon finns kvar, men ändå försvinner. Tiden är precis så komplicerad som den måste vara för den som är gammal och samtidigt ständigt försvinner bakåt i tiden. Den som inte längre vet om den som står framför är ett barn eller ett barnbarn. Om den som var älskad är ung eller gammal.

Jag tyckte mycket om And every morning the way home gets longer and longer. Det är en liten bok med stort innehåll och jag läser den med en klump i halsen.

Läs också:

Kanonkalendern del 30

Någon barnbok måste ändå få plats i denna lista med kanonböcker och mitt val föll på en gammal favorit, nämligen Mio min Mio av Astrid Lindgren. Anledningen till att det blev just den boken från denna gigant är att jag tycker att den är mest före sin tid, vilket gör att den håller fint än idag. Visst är Pippi charmig och visst är landsbugdsromatiken i Bullerbyn fin, det är utan tvekan så. Jag älskar också Emils bus och kanske ännu mer hans goda hjärta, som också finns hos många andra av Lindgrens karaktärer.

Boken Mio min Mio handlar om Bo Vilhelm Olsson, som försvinner från en park i Stockholm, väldigt tragiskt egentligen. Vi vet att han kommer till sin riktiga pappa, konungen i ett land långt borta, men hans fosterföräldrar, hur hemska de än må vara, vet ju inte vad han tar vägen.

Just detta bekymrar sig ingen speciellt mycket om, utan istället handlar boken om hur Mio och hans vän Jum-Jum räddar barnen som blivit förvandlade till fåglar av den onde Riddar Kato. Hans hjärta av sten verkar ha smittat av sig på många i världen 2016 och något som gör Lindgren så stor är hennes orubbliga tro på godheten.

För några veckor sedan lyftes Astrid Lindgren fram som en av Jimmie Åkessons favorit. Många blev upprörda över att han då ”tog” vår fina sagotant och gjorde henne till Sverigedemokrat. Själv är jag ganska glad över att Åkesson läser Lindgren. Jag hoppas att han tar åt sig lite av hennes budskap när han ändå håller på. Jag är nämligen helt säker på att hon hade dragit honom i örat om hon levat. Det är hennes barnbarn också säker på.

Läs också:

Läsutmaningar 2016 och 2017

Mitt mål 2016 var att läsa 125 böcker. Det gjorde jag inte, eller det gjorde jag egentligen med råge, men jag har inte räknat alla lättlästa böcker jag plöjt eller facklitteratur som endast handlar om jobb. Med detta sätt att räkna har jag läst 113 böcker, ungefär lika många som förra året då jag läste 115. Möjligen blir det någon mer utläst, men det är tveksamt.

Den geografiska spridningen var större än förra året. Jag läste böcker av författare från 25 länder och det var också mitt mål. Jag behåller samma mål nästa år, men räknar bort Sverige, så totalt 26 länder. Tanken är också att böckerna ska komma från alla världsdelar. Det lyckades jag med i år. Nu ska jag bara uppdatera min läslista med böcker från olika delar av världen.

Boktolvan som jag startade redan 2011, lägger jag ner i år. Jag har läst drygt böcker av drygt 40 författare som var nya för mig 2016 och endast tre av dem fanns med i Boktolvan. Det gör att utmaningen känns tämligen meningslös. Jag ser dock med glädje att många fortfarande kör på. Lycka till önskar jag er.

Klassiker planerar jag dock att läsa 2017 och där finns en chans att läsa flera av de författare som står på min vill-läsa-lista. Tio klassiker totalt är målet 2017 och det hoppas jag hålla.

Jag läser en del facklitteratur om skola och lärande. Då min skolblogg Ordklyverier i princip är nedlagd kan det hända att mer skoltankar dyker upp här. Det är varken ett löfte eller ett mål, men klart är att jag även fortsättningsvis kommer att lyfta bra, nya böcker som jag tror passar att läsa med ungdomar. Förhoppningsvis gör min klassikerutmaning också att listan med klassiker som passar att läsa på gymnasiet blir längre.

Jag väntar med att utvärdera 2016 mer. Först behöver jag skriva ikapp inlägg om de böcker jag läst under året. Därefter kommer de traditionsenliga diagrammen över min läsning innan det är dags att blicka framåt.

 

Läs också:

Kanonkalendern del 29

Kim Thúy är en författare som jag önskar att alla upptäckte. Böcker som kombinerar ett vackert språk, med ett både historiskt och aktuellt innehåll om flykt och identitet. Egentligen minns jag inte helt hennes första bok Ru, men jag minns känslan av att läsa den och hur golvad jag blev av läsupplevelsen. Jag kallade den för en magisk bok och det är så jag minns den. Thúy skriver alltid fragmentariskt och de små till synes separata händelserna skapar en helhet. Varje ord är precis rätt och efter att ha lyssnat till Thúy några gånger vet jag att hon verkligen funderar över varje ord mycket och länge.

Ru handlar om Nguyen som föds i Vietnam, mitt under Tet-offensiven i januari 1968. Vi får följa henne i Vietnam, Malaysia, Canada och sedan tillbaka till Vietnam. En ung flicka som först inte vågar tala i sitt nya land, men sedan försöker vara som alla andra i Quebec och som kvinna förstår att hennes arv är viktigare än hon tidigare trott. En viktig bok om att hitta sig själv och att inte förtränga sidor som inte känns lika viktiga. Helheten är viktig och det går att vara en del av flera länder samtidigt om än på olika sätt.

 

Läs också:

Tio klassiker 2017

 

Egentligen hade jag inte tänkt köra någon utmaning i år, men jag bestämde mig för en lite lagom utmanande sådan. Som svensklärare har jag läst en del klassiker och utdrag ur ännu fler. Självklart finns det ändå en mängd klassiker kvar att läsa. Det är därför jag utmanar mig själv att läsa tio klassiker under nästa år. Valfria sådana. De enda kraven är att de är skrivna före 1950 och att jag inte läst dem tidigare.

Jag har valt ut tio böcker som skulle kunna bli de jag väljer, mest för att ha en lista som inspiration. Flera av böckerna är sådana som jag planerat läsa länge, länge.

 

Victoria Benedictsson, Pengar

Karin Boye, Kris

William Faulkner, Stormen och vreden

Nikolaj Gogol, Döda själar

Ernest Hemingway, En fest för livet

Herman Hesse, Siddhartha

George Orwell, 1984

Jean-Paul Sartre, Äcklet

Sigrid Undset, Jenny

Virginia Woolf, Mot fyren

 

Hur är det med dig, planerar du att läsa klassiker under nästa år?

Läs också:

Kanonkalendern del 28

Att få med alla favoriter under en månad är självklart omöjligt och idag fuskar jag för att i alla fall få med några fler. Jag vill lyfta fram två titlar med en strand i titeln och som båda blinkar åt andra världskriget på ett annorlunda sätt.

På stranden av Nevil Shute utspelar sig efter andra världskriget och faktiskt också efter det tredje, då vätebomber förstört hela norra halvklotet. Strålningen sprider sig och i del efter del av världen dör alla. Melbourne är en sista stora staden som kommer att drabbas och det är här handlingen utspelar sig. Då all olja funnits på norra halvklotet finns det ingen bensin att tillgå och människor lever en slags mix av ett modernt och ett väldigt gammaldags liv.

Vi får träffa paret Peter och Mary Holmes som bor med sin lilla dotter utanför staden. Peter arbetar i flottan och får som sista uppdrag att åka med en ubåt till USA:s östra kust för att bland annat undersöka radiosignaler som kommer därifrån. Operationen leds av den amerikanske befälhavaren Dwight Lionel Towers. En man som förlorat sin familj, men vägrar inse det. Som fortfarande vill tro att världen är oförstörd. Det är hans sätt att hantera situationen.

Yrvädret Moira Davidson, som försöker dränka sina sorger i allt för mycket konjak, blir ett stort stöd för Dwight. Hon är djupt förälskad, men respekterar hans inställning till den familj han fortfarande vill ska finnas. Tillsammans hittar de ändå ett sätt att överleva.

Alla hanterar situationen olika. Många väljer att totalt ignorera den. In i det sista vill till exempel Mary Holmes inte tro att katastrofen ska nå dem. Hon vill köpa lökar till trädgården, en gräsklippare och annat som de kan komma att behöva i framtiden. Att hon om några veckor ska behöva ta livet av sig själv och sin dotter är absolut ingenting hon vill tänka på.

Jag tycker att På stranden är en av de bästa dystopier som skrivits. Det är en kraftfull roman, som i sin skenbara enkelhet försöker få oss att tänka på hur skört livet är.

Kafka på stranden av Haruki Murakami är en historia som egentligen är för knäpp för min smak med skolungdomar som kollektivt mister medvetandet, kråkpojkar och en man som kan prata med katter.

Huvudpersonen Kafka Tamura är 15 år och rymmer hemifrån. Fadern verkar vara en frånvarande figur och modern lämnade familjen för länge sedan och tog då med sig Kafkas adopterade syster. Han tar bussen från Tokyo till Takamatsu och träffar då Sakura en ung hårfrisörska som också verkar fly bort från något.

Kopplingen till andra världskriget sker genom bokens andra huvudperson Nakata, mannen som kan tala med katter och som också var ett av barnen som tappade medvetandet under en skolutflykt under andra världskriget. Han är definitivt min favorit då han visserligen är väldigt annorlunda, men lätt att tycka om. Jag gillar hans sätt att tala om sig själv i tredje person och hans tro på att allt kommer att lösa sig med tiden. Hans del av historien är skriven i preteritum och utvecklas till en helt fantastisk litterär roadtrip. Nakata var det barn som drabbades mest av den underliga händelsen under kriget då han var medvetslös i flera veckor. När han slutligen vaknade upp hade han inga minnen av sitt tidigare liv och han kunde inte längre läsa eller skriva. Jobbat har han gjort och klarat sig rätt bra trots, eller tack vare, sin annorlunda personlighet.

Egentligen är Kafka på stranden inte min favorit av Haruki Murakami, eller den var det inte då jag läste den, men faktiskt är det den bok av den kände japanen som jag tänker på oftast. Det är därför den får vara med bland kanonböckerna.

Läs också:

Kanonkalendern del 27

Nina Bouraoui måste finnas med i min kalender. Hon är en av de författare jag beundrar mest och jag skulle troligen svimma om jag såg henne i verkligheten. När det kommer till bokval är det svårt, då hennes böcker på många sätt bildar en helhet. Jag ska dock inte fuska idag, utan har valt den bok jag först läste av henne i en solstol i Spanien.

Kärlekens geografi knockade mig totalt och sedan den stunden har jag älskat Nina Bouraoui. Det finns ingen som kan skriva som hon. På ytan handlar boken om en kvinna som blir uppvaktad av en man som läst hennes bok, men det som gör boken och faktiskt alla böcker av Bouraoui, är hur huvudpersonens tankar får plats på sidorna. Det händer lite och mycket på samma gång.

Jag fuskar lite idag också och berättar om den favorit som kanske är mest lättillgänglig, nämligen Pojkflickan. Också den är självbiografisk och handlar om att växa upp mellan två länder och mellan olika identiteter. Fadern står för det algeriska och modern för det franska. I Frankrike hör hon inte hemma, då stör hennes arabiska uttryck. I Algeriet hör hon inte heller hemma. Där är hon fransyska. Som om det inte vore nog är hon inte heller säker på om hon vill vara den franska flickan. Kanske ska hon istället bli de algeriska pojken.

 

 

Läs också:

Uppföljare som var okej

Ibland behövs bara en bok, trots att den blivit en succé och trots att karaktärerna (och förlaget) kanske pockar på en fortsättning. Jag tyckte mycket om både Projekt Rosie av Graeme Simsion och Äta kakan och ha den kvar av Kristin Emilsson. Det var därför självklart att läsa fortsättningarna, men i båda fallen blev jag lite besviken. Mer på Simsion än Emilsson ska sägas.

I Projekt Rosie var Dan annorlunda, men lätt att tycka om. I uppföljaren Rosieeffekten blir han och hans liv alldeles för galet och charmen försvinner. Det blir mer lyteskomik och mindre feelgood. Det ska sägas att det är ganska trevligt att få följa Dan och Rosie under graviditeten, men det blir tyvärr inte den bok det skulle ha kunnat bli. Vissa delar är underhållande, som undersökningen med lesbiska föräldrar som Dan blandar sig i på ett något okänsligt sätt, men det är för mycket annat som stör. Tyvärr.

Emilssons uppföljare heter Den som väntar och här får vi följa Amanda och Erik som nu är småbarnsföräldar igen. Ingen Erik valt, men Amanda vill ändå att han ska vara pappaledig. En hel del roligt och charmigt innehåll är det helt klart, men jag blir nästan lite trött på karaktärerna. Det är ganska roligt att följa Eriks oväntade förändring av ett stressigt liv, men helt ärligt läser jag hellre Emilssons nya bok In i minsta detalj om helt andra karaktärer. Det är alltså inte författaren jag har något emot, hon skriver bra, men det hade räckt med en bok om Amanda och Erik. Samtidigt finns det säkert många som verkligen älskar att få läsa mer om dem.

Läs också:

« Older Entries