1947 om då och nu

9789127143708-1

Elisabeth Åsbrinks bok 1947 har följt mig under några höstveckor och jag har läst den i små portioner för att hinna fundera över det jag läst. Ett par år efter andra världskriget formades mycket som påverkar oss än idag. Forna nazister flydde till Sydamerika och fick hjälp av bland andra svenske fascistledaren Per Engdahl. 1947 börjar Per Engdahl arbetet med att knyta samman nazister och fascister i Europa och mycket av källorna har försökt döljas. Det handlade inte om nynazism, utan om nazister och fascister som varit i högsta grad aktiva under kriget. Kopplingen till Sydamerika blev bland annat en tidning där en rad skribenter spred propaganda som för tankarna till dagens högerpopulistiska rörelser som SD tillhör.

Under 1947 försöker nystartade Förenta Nationerna att hitta en lösning på den judiska stat som ska skapas. Palestina är en naturlig plats tycker många, men att placera en ny stat där en annan är inte okomplicerat. Åsbrink har en personlig koppling till 1947 och just den här frågan. Hennes pappa sattes i ett läger för föräldralösa judiska barn som skulle få inresetillstånd i Israel. Det var ett socialistisk, sionistiskt läger och många av barnen placerades sedermera på båten Exodus. Där hamnade inte Åsbrinks pappa, då hans mamma kom och hämtade honom. Han var nämligen inte alls föräldralös.

Själv fastnade jag för de litterära delarna i Åsbrinks bok. De som handlar om George Orwell som skapar sin bok 1984 på Jura och de som handlar om Simone de Beauvoir och hennes kärlek till Nelson Algren. Även Nelly Sachs tar plats i händelserna som finns med i 1947.

Jag fascineras också för hur Muslimska brödraskapet tar ett rejält kliv in i historien och hur det kopplas till annat som sker samtidigt. Visserligen skapade Hassan al-Banna rörelsen redan 1928, men 1947 händer det mycket. Bland annat återinförs begreppet jihad. Mycket extremism har sina rötter i åren under och efter andra världskriget.

En annan man, som jag faktiskt inte hört talas om, men som påverkat vår värld mycket är Raphaël Lemkin, som stred för att folkmord skulle ses som ett brott och då definieras av FN. Tidigare kunde enskilda mord ge straff, men inte mord av ett helt folk.

Jag tyckte mycket om att läsa 1947 och jag lärde mig mycket. Greppet att i korta avsnitt göra nedslag från januari till december är snyggt och jag blir verkligen sugen på att lära mig mer om de händelser som Åsbrink skriver om i sin bok. Kopplingarna till vår tid är nämligen många och skrämmande. Att förstå dem är att förstå vår samtid. Jag håller tummarna för att hon tilldelas ännu ett Augustpris.

Läs min intervju med Elisabeth Åsbrink på Kulturkollo här och upplevelserna i Sigtuna här och här.

Läs också: