Monthly Archives: november 2016

Ett trevligt samtal

Ibland måste man göra saker som känns lite småläskiga. För ett par veckor sedan föreläste jag inför en massa engelsklärare och var sjukt nervös. I förrgår fick jag både återkoppling från deltagarnas utvärdering och ett mail med frågor från en av dem. Resultatet var över förväntan, även om jag själv redan precis efter föreläsningen kände att vissa saker kunde förbättras.

Idag var det dags igen, inte för någon föreläsning, men för något jag inte gjort förut. Jessica Schiefauer gästade skolan och hon ville ha en samtalspartner. Eftersom jag läst hennes böcker blev jag tillfrågad och den spontana tanken ”inte ska väl jag” blev istället ett lika spontant ”men självklart”. Det är jag glad för. Inför fler elever än jag är van vid samtalade vi om böcker och skrivande i ett samtal som blev både naturligt och trevligt. Väldigt roligt.

Ofta när jag sitter och lyssnar på samtal eller seminarier haar jag tänkt på att faktiskt vara den som samtalar med olika författare, men slagit bort det för det där dumma ”inte ska väl jag”. Idag gjorde jag det och faktiskt kände jag att det är något jag gärna gör igen. I alla fall med författare som är lika trevliga och generösa som Jessica Schiefauer. Det var riktigt roligt att själv få ställa frågorna och putta samtalet i den riktning som kändes givande för mig, istället för att vara en passiv (om än bloggande) åskådare.

Ikväll är det Elin Boardy som samtalar med Jessica Schiefauer på Lerums Bibliotek kl 19.00. Det blir säkert minst lika bra och trevligt.

Läs också:

31 kanonböcker i december

kanon

Årets decembertema blir kanonböcker. Det kan läsas som kanOnböcker eller kAnonböcker. Oavsett är det böcker jag tycker att ”alla” borde läsa. Några är riktiga klassiker, medan andra är personliga favoriter från de senaste åren. Gemensamt för dem är att de verkligen berört mig. Riktigt bra böcker helt enkelt. Gamla, nya, tjocka och tunna. Imorgon är det dags för första boken.

Läs också:

En egenbyggd kulturman

Vem kan motstå frestelsen att bygga en egen kulturman, som är veckans umaning på Kulturkollo? Eller kulturkvinna för den delen, men den mytomspunna kulturmannen lockar mer. En egen människa skapad av filmer, böcker, spel och sångtitlar. Tio delar fick just min kulturman:

Huvud: Ser mitt huvud tjockt ut i den här? av Randa Abdel-Fattah (bok)

Panna: Galenpanna (spel)

Öron: Busters öron av Maria Ernestam (bok)

Ögon: I dina ögon av Sarah Dessen (bok)

Hjärta: Gå dit hjärtat leder dig av Susanna Tamaro (bok)

Nacke: The thing around your neck av Chimamanda Ngozi Adichie (bok)

Rygg: Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall (bok)

Mage: Atlantens mage av Fatou Diome (bok)

Hand: I want to hold your hand av The Beatles (sång)

Fötter: Kalla fötter (tv-serie)

 

Läs också:

Årets vinnare av Augustpriset

Fyra vinnare i fyra kategorier av Augustpriset presenterades idag. Först ut var Lilla Augustpriset, som gick till Sigrid Nikka för Då rallarrosen blommar, som beskrivs som en finstämd och lågmäld berättelse. Vinnaren i den här kategorin dyker ibland upp senare som ”riktig” författare. Bland de tidigare vinnarna märks till exempel Lyra Ekström Lindbäck, som fick Lilla Augustpriset 2008 och som nominerades till ”stora” Augustpriset 2014 för sin debutbok Ett så starkt ljus, samt Ester Roxberg som vann 2004 (samma år som Amanda Svensson nominerades), men ännu inte nominerats för det ”stora” priset, trots att jag tycker att hon förtjänade nomineringar för såväl Antiloper, som Min pappa Ann-Christin.

Årets svenska fackbok blev Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, som inte alls lockar mig måste jag erkänna. Varken Gutenberg eller Erasmus är personer jag är så nyfiken på och jag kommer mest troligt inte läsa Burtons bok om inte väldigt många börjar hylla den.

Årets svenska barn- och ungdomsbok gick däremot till en personlig favorit som jag följt länge, nämligen Ann-Helén Laestadius. Hennes Tio över ett utspelar sig i ett Kiruna som håller på att flyttas. Tidigare har hon skrivit flera böcker om Agnes som har en samisk mamma och funderar mycket över sitt samiska arv. Första boken Sms från Soppero har jag läst med många elever och kanske uppskattades den allra mest på språkintroduktion, där tankarna kring språk och identitet kändes igen.

Årets svenska skönlitterära bok blev Lina Wolffs De polyglotta älskarna, som verkar udda, men som jag (nog) kommer att läsa. Jag är tillräckligt nyfiken på Wolffs författarskap för att läsa den, trots att den på pappret inte riktigt låter som en Linda-bok. Jag skyller på Ulrika Dahls introduktion och det faktum att en bok som vunnit såväl Augustpriset som SvD:s litteraturpris borde vara läsvärd.

Fyrtal i kvinnor alltså, så i år kanske jag kan drista mig att tro på den gamla klyschan att könet inte har någon betydelse.

 

Läs också:

Välkommen till Amerika

bostrom_knausgard_valkommen_till_amerika_omslag_inb_0

Imorgon avslöjas årets vinnare av Augustpriset och i kategorin Årets svenska skönlitterära bok är Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård nominerad. Det var flera veckor sedan vi diskuterade den i bokklubben Bokbubblarna, men av någon anledning har jag inte skrivit om den förrän nu. Klart var att vi tyckte väldigt olika om den, allt från kärlek till en ganska stor skepsis uttrycktes under samtalet.

Välkommen till Amerika är en fragmentarisk bok som tar oss med till en familj där livet levs parallellt. Huvudpersonen är en flicka som slutat prata. På så sätt utövar hon makt mot sin mamma och bror, men det tycks också vara ett sätt att hantera faderns död. En pappa vi inte vet mycket om.

Skådeplatsen är familjens lägenhet. Där flickans bror isolerar sig på sitt rum och fyller flaska efter flaska med kiss för att slippa gå ut och där flickan tyst iakttar hur mamman lämnar dem för ett annat liv på scen. Det liv där hon verkar trivas bättre. Kanske är de roller hon spelar där mindre komplicerade än den hon får hemma. Helt klart får hon i alla fall mer kärlek som skådespelare.

Fadern finns där också som en skugga, ett spöke eller ett minne som gör ont. Flickan uttalade de förbjudna orden. Hon önskade bort honom. Kanske är det därför hon nu valt tystnaden, för att inte riskera att skada någon annan. Tystnaden ger henne makt, men förhindrar också den makt som orden trots allt har.

Jag tycker mycket om Linda Boström Knausgårds språk. Formuleringarna är inte sällan vackra och precisa. Jag tycker också om hålen i berättelsen, men jag har svårt för distansen. Jag vill vara där hos familjen, inte bara iaktta dem i smyg från utsidan. De förblir skuggfigurer och jag har svårt att ta dem till mig på riktigt. Just det faktum att vi på ett sätt tjuvlyssnar var något som andra i bokklubben såg som ett intressant grepp. Jag kan till viss del hålla med, men för mig skapar det väldigt mycket frustration. Det är förvisso ett gott betyg till Välkommen till Amerika, för trots att jag inte älskar den är jag fascinerad.

Om den tilldelas Augustpriset? Mycket möjligt. Faktiskt ganska troligt. Boström Knuasgård har en egen stil och det brukar premieras. Inte min favorit bland de nominerade, men inget dumt val.

Läs också:

En av årets bästa

img_4386

Det kan vara så att jag tog en bok med mig att läsa i badet och sedan inte kunde gå upp. Det kan vara så att jag låg kvar tills boken var utläst och vattnet var kallare än det bör vara för att ett bad ska anses vara trevligt. Ett längre inlägg kommer när jag samlat mig. Tills dess vill jag bara meddela att Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt är en av de bästa böcker jag läst på länge. Franskt, känslosamt och svinbra.

Läs också:

Äta kakan och ha den kvar

a%cc%88ta-kakan

Jag har just haft ett projekt om Shakespeare med mina tvåor och igår såg vi färdigt Much Ado About Nothing, fantastisk film för övrigt. Slutdiskussionen kom att handla om teman och motiv som Shakespeare gillade, bland annat lögner och förväxlingar. Vad skulle alla tv-serier vara utan Shakespeare undrade någon och det finns en poäng där. Faktiskt märks hans idéer också en hel del även inom litteraturen.

I Kristin Emilssons debut Äta kakan och ha den kvar svävar hans ande helt klart. Huvudpersonen Amanda Berger lever ett ganska vanligt liv, med en vanlig man, två vanliga ungar och ett vanligt, ganska tråkigt jobb. Faktiskt så tråkigt att även hennes man Erik tycker att hon har för lite ambitioner. När hon blir uppsagd slumpar det sig så att hon inte berättar det för honom. Istället ljuger hon ihop en historia om att hon fått ett nytt jobb, som kräver att hon är i Tyskland under veckorna och flyttar ifrån son familj. Det nya hemmet är en ganska sliten, men central hyreslägenhet och hon får ett extrajobb i en affär med begagnade kläder och en excentrisk ägare. Snart läggs en ung pojkvän till det nya livet. En som är dokusåpakändis, eller i alla fall typ. Tala om rejäl 40-årskris.

Hemligheter och lögner alltså, kanske lite väl många i slutet, men på det stora hela är Äta kakan och ha den kvar en charmig bok. Faktiskt så charmig att jag läser vidare i uppföljaren Den som väntar. Lättsamt och välskrivet. Precis vad jag behöver i november.

Läs också:

Tillfälligt avbrott

Nej, ingen bloggpaus, men en släng av influensa. Det blir ett alfabetsuppehåll resten av året, då det blir någon form av bloggkalender under december.

Nu ska jag fortsätta att ligga i soffan och titta på Gilmore Girls.

Läs också:

Lunch with Mussolini

mussolini

I veckans utmaningsinlägg på Kulturkollo skriver Viktoria bland annat om filmen Tea with Mussolini, som jag har ett svagt minne av att jag sett och tyckt om. Inte så konstigt att jag då kom att tänka på en riktigt bra bok som jag läste för 16 år sedan, som heter Lunch with Mussolini. 

Jag och maken hittade den i en affär med begagnade böcker under en resa. Det är mycket troligt att det var i Australien, då författaren Derek Hansen kommer därifrån, men det kan också ha varit i Nya Zealand. Hur som helst så pratar vi ofta om den ibland, trots att det gått så många år sedan vi läste den. Jag minns den egentligen bara väldigt svagt, men jag minns känslan av den. Boken handlar om en avrättning i en italiensk by under andra världskriget och hur en dotter till en av offren söker upp en av de skyldiga femtio år senare.

Faktiskt har jag inte läst fler böcker av Derek Hansen, men han verkar ha skrivit ett gäng. Bland annat är Lunch with Mussolini inte den enda lunchboken. Han har också gett ut Lunch with the Generals och Lunch with the Stationmaster, men de verkar inte höra ihop mer än att den senare också utspelar sig under andra världskriget.

 

Läs också:

Uppgång och fall

uppgangochfall

Liv Strömquists senaste bok heter Uppgång och fall och sätter på många sätt ord på den uppgivenhet och frustration som jag ofta känner. Just första kapitlet, som handlar om mindfulness, är kanske mest roligt. Jag fnissar lite åt en del knepigt, men inser också hur färgad jag är av min samtid. Jag försöker också leva i nuet och misslyckas nästan hela tiden. Vidare funderar Strömquist över varför så många tycker att Och världen skälvde av Ayn Rand är så mångas favoritbok. Det har jag också undrat ska erkännas, men jag har inte läst boken i fråga och självklart är det så att sammanfattningar inte ger en rättvis bild av en bok. Det står dock klart att det jag läst inte alls går ihop med mina värderingar. Annie Lööf gillar den däremot och jag kan tänka mig att Alice Teodorescu säkert älskar den. Bland moderaterna verkar den också vara populär enligt Strömquist, som ger en hel rad exempel på politiker från just M som lyfter fram Ayn Rand som en favorit.

Så till det som upprör mig mer, som vår tids totala oförmåga att se klass som en förklaringsmodell till vissa samhällsproblem. Arbetarklassen, om den ens definieras eller faktiskt finns, får bara medieutrymme i reality-TV där vi andra ska få se hur kassa och obildade de är. Hur de röker och inte kan hålla i sina pengar. Hur vi andra måste uppfostra dem. Är det inte rätt vidrigt när man tänker på det?

Klass är liksom ute. Istället tror allt för många på invandring som roten till precis allt som går fel i Sverige, Europa och USA. Det är när den så kallade goda vänstern ska uppfostra de här okunniga människorna som det lätt går fel. När en grupp definierar sig själva som goda och andra grupper som onda blir resultatet inte så bra. Det handlar om vi mot dom oavsett om de grupper som ställs mot varandra är ”svenskar” och ”invandrare” (eller ”asylanter” som just dessa grupper gillar att använda) eller den goda vänstern, som vet hur världen ska bli bättre, mot de ignoranta och obildade rasisterna. Det här, menar Strömquist, är en anledning till att det går så dåligt för vänstern. Nu menar hon säkert inte det SD-väljare definierar som vänstern, förlåt extremvänstern, som är alla partier utan det egna och möjligen KD och en och annan moderat, utan den goda vänstern. Den som inte riktigt finns representerad i något direkt parti, undantaget möjligen V och som ibland blir lite väl självgod. De största problemen i samhället handlar kanske inte om hur vi korrekt ska benämna den som städar, utan om klassklyftor som hela tiden ökar. Jag håller med och jag skäms lite. Det är lätt att hamna i en visserligen viktig representationsdiskussion, men det finns större saker att kämpa för som t.ex. en mer inkluderande politik som inte är främlingsfientlig. Det är så himla lätt att bli en del av högerpopulismen. För att accepteras av SD krävs egentligen bara att du definierar dig som svensk, eller knappt det förresten, det räcker att vara arg på invandringspolitiken och hata muslimer.

Att utrota extrem rikedom är också en del av Strömquists agenda. Hon ägnar ett kapitel åt det och dessutom ett kapitel om Chris och hur det kommer sig att han föll för prinsessan Madeleine. Det finns hur många skäl som helst till det självklart och en hel del av dem handlar, enligt Strömquist, om pengar.

Uppgång och fall är på samma gång ett ganska spretigt seriealbum, som en helt logisk samling iakttagelser som bildar en helhet. Strömquist är seriös och rolig på samma gång, men den här gången gapskrattar jag inte som jag brukar. En del småfniss blir det, speciellt i kapitlet om Chris, men mest blir jag förbannad. Det är ett gott betyg.

 

 

 

Läs också:

« Older Entries