Jamaica Kincaid och Kristina Sandberg


Dags för sista dagen på Stockholm Literature, som inleds med ett samtal mellan Jamaica Kincaid, Kristina Sandberg och Mats Kempe. 

På Bokmässan knallade jag fram till Tranans monter och frågade vilken bok jag skulle läsa av Jamaica Kincaid inför Stockholm Literature. Jag gick därifrån med ett exemplar av Min mors självbiografi, som Kristina Sandberg skrivit förordet till. Nu har jag tyvärr inte hunnit läsa, men samtalet ska ändå bli mycket intressant att lyssna till. 

Mats Kempe och Kristina Sandberg är gifta. Med varandra, vilket Kincaid förtydligar. De inleder med att berätta om hur de först kom i kontakt med Kincaids författarskap. Författarskapet knockade dem båda och Sandberg menar att läsningen av Kincaid fick henne att förstå hur hon själv skulle skriva. Novellen Girl med alla röster som finns inom och runt oss alla inspirerade henne mycket. Ett citat från novellen finns till och med i en av böckerna om Maj och hon fick tillåtelse av Kincaid, som nu inte alls minns det. Kincaid menar dock att hon alltid tillåter författarkollegor att låna citat från henne. Det är en självklarhet. 

Kincaid berättar om sig själv som läsare och hur hennes tidiga upplevelser av litteratur helt handlade om romaner skrivna på 1800-talet. Hon lärde sig läsa tidigt, inte genom att lära sig alfabetet, utan genom ordbilder. Det var som att orden flyttade in i henne och när hon var 3,5 år hade hon läst allt och ville börja skolan. Hennes mor lät henne börja och påminde henne att hon måste säga att hon var fem, för det var den åldern man skulle vara i för att få börja skolan. Att ljuga om sin ålder för att få börja skolan var väl min första ”act of fiction” säger hon. Böckerna de läste i skolan var barnsliga, men vissa meningar fastnade ändå. 

När hon fyllde sju fick hon en ordbok Concise Oxford English Dictionary och hon läste den som om hon läste en skönlitterär bok. Det har påverkat hennes språk mycket. En annan sak som påverkade henne var ett straff i skolan, där hon tvingades kopiera delar av Paradise Lost och fastnade för karaktären Lucifer. En annan stor läsupplevelse var när en lärare gav henne Jane Eyre för att hon skulle läsa istället för att störa sina klasskamrater. Därefter började hon drömma om att vara Charlotte Brontë. Hon låtsade skriva och frysa.

När Jamaica Kincaid berättar om sitt skrivande och det är tydligt allusioner spelar en stor roll, liksom hur dessa passar in i boken. Hon berättar hur det kom sig att en familj bor i Shirley Jacksons hus, inte i Robert Frosts. Bland annat passar en sång in i det hela, I’m sorry Mrs Jackson, en sång av Outkast. Då skrattade hon åt sig själv och hon gillar att vara rolig, även om hon inte tycker att hon är det. Själv tycker jag att hon är vansinnigt rolig, som när hon berättar om amerikanernas besatthet av lyckliga slut och ett ”Oprah-moment”. När livet avslutas med döden, finns ju inga lyckliga slut, säger hon. Hon tror gärna på lyckliga slut, men vet inte vad ett sådant är. Kanske kräver vi lyckliga slut av kvinnliga författare, säger Kincaid, för vem klagar på att Dostojevskij inte skriver böcker med lyckliga slut. När du vill avfärda en svart kvinna kallar du henne ”angry black woman” även om hon bara säger ”åh, vilken vacker blomma”. När män är arga är det däremot konst.kincaid berättar också att hon får kritik för att hon inte skriver tillräckligt mycket om ras och hon menar att för henne är normen att vara svart och därför har hon svårt att problematisera det. Problemet är i så fall makt och diskriminering, inte själva utseendet. Det handlar om människor och mänskliga problem och borde få definieras så. Det hade varit smidigast om européerna bara rest i världen som turister och inte erövrat en massa. Då hade världen sett annorlunda ut. Visst är det konstigt, säger hon, att ni nu är överraskade över att människor flyr till Europa. Ni frågar ”Why are you here?”, när vi istället borde fråga ”Why were you here?”.

En annan slags kolonialisering handlar om hur vissa saker beskrivits så vackert det är, när saker inte alls är vackra. Som Dovers vita klippor eller Wordsworts påskliljor. Nu har hon planerat en massa påskliljor för att hylla Wordsworth trots allt. De är döda, vita män, men det är faktisk inte deras fel att de är just vita, döda män, som dessutom bara råkade vara en del av kolonisationen.

Vilken fantastisk kvinna Jamaica Kincaid är. Jag är helt golvad.

Läs också: