Hèléne Cixous och Mats Ek


Innan samtalet mellan Hèléne Cixous och Mats Ek får vi ta del av två prologer, som Magnus Florin kallar dem. En del av dansföreställningen Gammal och dörr av Mats Ek och pjäsen Bilder av Dora av Hèléne Cixous. 

I Gammal och dörr är en åldrande Berit Cullberg med. En vacker film, sorglig och stark. Den gjorde dock inte att Ek lärde känna henne bättre. Hon var hans mor, men försvann mer och mer. Cixous berättar att hon grät när hon såg Gammal och dörr, då den påminde henne om hennes mamma som gammal. Hon följde sin mamma och förde anteckningar över den värld som mamman steg in i. Demensen, där just dörren är en viktig symbol. Anteckningarna blev en bok som heter ungefär Homerus är död, där Homer låter som åh mor på franska. 

Dörren som finns i Gammal och dörr, finns också i Bilder av Dora. Hon vet inte hur hon ska använda den. Hur hon ska komma till andra sidan. Livet handlad om art hitta vägen ut, säger Cixous. Nu har dörrarna många gånger ersatts av murar och de är ännu svårare, då de inte går att öppna. För henne var litteratur som en stege som gav henne en möjlighet att klättra och fly. 

Florin frågar om scenens betydelse. Ek menar att scenen fungerar som ett vitt papper för en författare eller en tom duk för en konstnär. Där ska det kända saker, i en tredimensionell form. Scenen har sina begränsningar och dessa måste utnyttjas. Scenen kräver att man glömmer sig själv. 

Hela världen är en scen, sa Shakespeare och Cixous menar att scenen är summan av alla scener. Dora försöker fly från scenen och söker efter en väg ut. Att hitta vägen ut är drömmen för alla revolutionärer, de som inte vill leva i fångenskap. På scenen går skådespelarna in och ut, vilket kan tyckas enkelt, men farkost är väldigt komplicerat. Hur man går in och ut förändrar allt. Du kan förstöra allt genom att lämna scenen på fel sätt. Det är en metafor för hur vi gör i livet, säger Cixous. Vi måste ta beslut hel tidern om hur vi ska röra oss. 

Om samtalet mellan Martina Montelius och Hiromi Ito var galet, är det här samtalet ett som pågår i ett parallellt universum, där jag inte riktigt tar plats. Jag står på tå och kikar in, men mycket är utom syn- och räckhåll. Spännande, men också en aning frustrerande. Kanske handlar det om att det inte är ett klassiskt samtal, utan lösryckta ögonblicksbilder som jag inte riktigt får grepp om. Kanske handlar det helt enkelt om att jag inte vet så mycket om fans eller teater. Mer troligt handlar det om att min koncentrion försvunnit efter två mycket intensiva dagar. 

Läs också: