Ngugi wa Thiong’o invigningstalar


Idag invigs Stockholm Literature för min del. Vi anlände till Stockholm lite för sent igår för att hinna till den officiella invigningen. Jag tycker mycket om att festivalen inleds med ett tal. Bland tidigare talare finns Chimamanda Ngozi Adichie och nu är det alltså dags för Ngugi wa Thiong’o. Han inleder med att konstatera att vi kan se honom, men att han inte kunde se oss. 

Thiong’o har bott i Stockholm några år under 80-talet, då han studerade film på Dramatiska institutet. Det blev inga filmer, men en lång rad böcker. Han berättar om hur han brukar ge historier som gåvor vid till exempel födelsedagar. 

En berättelse skrev han till sin dotter. Den handlar om hur armar och ben slåss om makten över kroppen. Hur vi går upprätta, men att en rivalitet existerar. Som det blir när ett jag blir viktigare än ett vi. När det blir så har vi problem, menar Thiong’o. Dottern läste den som en saga, men det är också en berättelse om politik och filosofi. 

Thiong’o berättar om hur hans son skrev till honom om hur en ung författare Moses Kilolo, önskade att Thiong’o skulle skriva en text på sitt språk, som skulle handla om översättning. Målet var att skriva en fantastisk text, men fick skrivkramp. Frustrationen var stor, dö han verkligen ville skriva något bra. Det slutade med att han skickade texten han gett till sin dotter, The Upright Revolution. Den har sedan översatts till över 50 språk, afrikanska liksom europeiska och nu även till svenska. 

Thiong’o talar om vikten av att böcker skrivs på afrikanska språk, inte bara europeiska. Att tanken att berättelser om Afrika ska skrivas på europeiska språk är provocerande. Som om de som byggde pyramiderna gick omkring och pratade engelska, franska eller portugisiska med varandra.

Språket som makt är intressant. Förr var det kolonialmakterna, de vita, som lärde ut de europeiska språken och gjorde dem till maktspråk. Nu fortsätter människor i Afrika att tvinga dessa språk på varandra. Afrika blir därför en kontinent som är gigantisk, men på ett sätt utan språk. Att språken på den afrikanska kontinenten blir en del av den språkliga världen och existerar vid sidan om andra språk är en del av avkolonialiseringen, menar Thiong’o. Troligen var det därför det var så provocerande när han började skriva på kikuyu, istället för på engelska. Det provokativa innehållet nådde då fler och han fängslades utan rättegång. 

När ett folk erövrar ett annat, tvingar de alltid på dem sitt språk. Språket blir alltså en del av kolonialiseringen och så länge det finns kvar fortgår kolonialiseringen även om landet, på pappret, blivit självständigt. Thiong’o tar upp många exempel, inklusive samerna. Kopplingen mellan dem och de afrikanska folken är stark säger han. Nu finns ett statligt stöd för att deras språk ska få finnas och det behövs överallt för att stoppa imperialism. Även översättningar är mycket viktiga för att språk ska kunna närma sig varandra. Det blir då möjligt att skriva på fler språk än de största, men också att nå fler oavsett originalspråk. Även borde översättningar ske till minoritetsspråk, för att fler ska kunna läsa på sina förstaspråk. Översättning hjälper oss att få en gemensam symbolvärld. Ingen nationell kanon, utan en global. Fler röster och fler perspektiv. Dessutom blir det tydligt att inte bara de stora språken kan användas av intellektuella. Alla språk är riktiga, inte bara de som används av kolonialmakterna. 

Läs också: