Don Delillo och Daniel Birnbaum

Sista samtalet för dagen är mellan Don Delillo, ständig Nobelpriskandidat (som troligen aldrig får priset pga Dylan) och Moderna Museets överintendent. Den senare har tidigare år varit en superb samtalsledare, vilket gör att jag ser lite extra mycket fram emot just det här samtalet. 

På grund av fotoförbud får ni klara er utan någon suddig mobilbild den här gången. Det är väl inte direkt svårt kan jag tänka. 

Vitt brus var Don Delillos genombrottsroman. Själv har jag påbörjat, men inte avslutat Falling man. Det är inte det att jag inte tyckte om den, för det gjorde jag, men jag läste den vid helt fel tillfälle. 

Tydligen finns det en hel del modern konst i sina romaner och samtalet ska handla om just konsten som katalysator för Delillos skrivande. Birnbaum talar om hur Delillo ofta citeras i just det här auditoriet, kanske för att Musses har mycket amerikansk popkonst i sina samlingar. En gammal kollega till honom finns också med som karaktär i en av Delillos böcker, som för övrigt är fyllda av ord som hör hemma mer på ett konstmuseum än i en skönlitterär bok. 

Delillo talar om hur han kom i kontakt med europeisk film, till exempel Ingemar Bergman. Underbara filmer, som hade en influens på hans skrivande. Kopplingen är svår att sätta ord på, men den finns. När han skriver tänker han tredimensionellt och placerar därför sina karaktärer på en plats som han kan se. Rummet är viktigt, liksom att se sina karaktärer röra sig i det. Däremot har hans tidigare jobb som copywriter ingenting med skrivandet att göra. 

Hade det kunnat bli någon annan konstform som du kände verkat inom, undrar Birnbaum, men Delillo är helt klar med att det alltid varit litteraturen som varit hans kall. Han berättar om hur han bodde i en lite. Lägenhet med kylskåpet i badrummet, eller duschen i köket, beroende på hur du ser det. Det vad allt han behövde när han fick skriva.

Senast boken Noll K utspelar sig under jorden i södra Asien, någonstans nära Pakistan och Kirgistan i den uzbekiska ödemarken. Där finns ett kryoniskt center där bokens huvudperson befinner sig. När Delillo berättar om sin bok låter den helt ärligt mycket märklig. Människor som blir nedfrysta för att få evigt liv. Det finns dock verkliga sådana center, men den plats han skriver om finns inte på riktigt. I detta center möter huvudpersonen bland annat ett tvillingpar som han döper till Stenmark. 

Funderingar kring hur människor redesignas, om det är värt att undvika döden låter riktigt intressant och jag blir faktiskt lite sugen på att läsa Noll K. Delillo ger en annorlunda bild av baksidan av vetenskapen. Baksidan av en värld där vissa renoverad kök och andra svälter. Där vissa kan leva för alltid och andra dö. Om döden inte är undviker, vilken funktion har dö krig? Kommer de att försvinna, eller kommer konflikterna bara att förändras? Vetenskapen har i Noll K ersatt religionen, då vi nu kan få evigt liv utan att dö. När människan vägrar att dö, vägrar hon också att låta religionen styra. 

Delillo talar mer om hur konst och filmer påverkat hans hans skrivande. Bland annat en 24-timmar lång version av filmen Psycho. Denna visning blev en del av boken Point Omega. Stenen som finns med i Noll K skapade han dock utan att inspireras av det konstverk som han sedan fick reda på fanns. Delillo är väldigt noga med att påpeka att det fiktiva ibland är just fiktivt, medan det i många fall finns en verklighet i romaner. Återigen handlar det om att romaner inte uppstår i ett vakuum, utan behöver ett rum att utspela sig i. 

Helt klart är Don Delillo en gubbe som imponerar och som kanske kommer att läggas till min lista av favoritgubbar. Jag måste verkligen läsa något. Kanske Noll K. Hur som helst är han en fascinerande man med mycket intressanta tankar, som han hinner dela med sig av i alla fall en aning under detta samtal. Jag älskar hans mycket torra och konstaterande humor. Mycket fascinerande. Dessutom en tillräckligt oamerikansk amerikan för att få ett Nobelpris till och av Svenska Akademien med Horace Engdahl som en av de aderton. 

Läs också: