Hair på Göteborgsoperan

img_4230

I våras såg jag Hair på Bio Roy tillsammans med några bokklubbs- och tillika bokbloggarvänner. Då var det sing-a-long till Milos Formans film från 1979 som gällde. Idag gjorde grabbarna O sitt premiärbesök på Göteborgsoperan och deras uppsättning av Hair i regi av Rikard Bergqvist. Jag har sett musikalen förr, men då i London på originalspråk och var en aning orolig över översättningen och huruvida texterna skulle funka på svenska. Svaret är att det gick bättre än förväntat. Vissa låtar tappade en del, som titellåten Hair, medan andra blev minst lika vackra, som den svenska versionen av Easy to be hard. I musikalen är det verkligen musiken som står i centrum och handlingen är ganska tunn. I just den här versionen upplever jag att den är ännu mer fragmentarisk än de brukar vara, eller så handlar det bara om att jag har filmen i för färskt minne.

Här tar en grupp ungdomar över en galleria och det är en hel del fokus på droger och sex, men mindre på krig än i andra versioner jag sett. Möjligen är det så att rädslan för att faktiskt bli inkallad i krig är minimal för oss här och nu. Istället blir kriget som något diffust skrämmande. Mer fokus läggs på det normbrytande, men det fanns å andra sidan redan i originalet, mer ur ett klassperspektiv än som nu i en lek med sexualitet och könsroller. Det är en gigantisk, brokig och färgsprakande ensemble som tar plats på scen och alla är riktigt bra, både på sång och dans. Musiken har fått en modern edge, bandet är tajt och speciellt blåsarna tillför ett skönt gung. Vi satt väldigt nära scenen och såg dem dessutom på nära håll. En fördel när det gällde just att se, men ljudet hade säkert varit bättre en bit längre bort. Nu blev det väl mycket bas och det var ibland svårt att höra vad sångarna sjöng.

Göteborgsoperans uppsättning av Hair har moderniserats rent musikaliskt och fonden är en annan än i 60-talets versionen. Handlingen har minimerats och egentligen skulle jag säga att det är mer av en konsert än en musikal. En väldigt bra konsert förvisso, men jag saknade filmens mer utvecklade dramaturgi.

Läs också:

One comment