Vad var det som hände?

nobelpriset

Min spontana reaktion på att Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur var minst sagt stark. Jag blev riktigt förbannad. När det nu gått ett tag tänkte jag försöka sätta ord på vad det egentligen var som provocerade mig så mycket. Det är ju inte så att jag hyser en ilska mot Dylan i sig, eller ens hans texter. Inte heller är jag sur för att någon som skrivit låttexter får ett litteraturpris, jo lite, men det är inte det primära.

Låt mig försöka förklara.

Språket är engelska. Det är en man. Han är från väst. Alla känner till honom. Hur kul är det på en skala?

Dessutom känns det som att Dylan får priset och samtidigt tar det från andra poeter och andra amerikaner. Det senare är troligen medvetet. Det är svårt att inte se valet som ett finger åt andra amerikanska gubbar som setts som självklara pristagare. Inte för att just gubbar och faktiskt också amerikanska sådana inte prisats nog i år. Elva av elva pristagare i år är män. Som om kön inte skulle spela någon roll. ”Det är en idiotidé att att den yttersta kompetensen kommer i gubbform”, säger Ebba Witt-Brattström och jag kunde inte sagt det bättre själv.

Nobelpriset är på många sätt ett pris för litteratursnobbar. De som läst pristagaren och gillar att lyfta fram det. De som ännu inte läst, men absolut vill göra det för att bilda sig ytterligare. Det blir en slags bekräftelse på att de befinner sig i litteraturens centrum. Lite är det som Elin Lucassi skämtar om i serien ovan från 2012. Jag är helt klart den politiskt korrekte och ju mer jag tänker på det, desto tråkigare är det att ännu en vit, medelålders man får Nobelpriset. Möjligen kände sig de aderton lite småbusiga när de valde en textförfattare som för ett gäng år sedan var väldigt politisk, men resultatet blir egentligen ganska förutsägbart. Som jag skrev på Kulturkollo i ett visserligen minst sagt spontant inlägg, får jag ganska absurda bilder i huvudet av en rödvinspimplande Horace Engdahl med gitarren i högsta hugg och en färsk skilsmässoålderskris. Men Svenska Akademien menar att valet var enhälligt. Känns inte det beklagligt?!

Den som muttrar negativt om Dylan som pristagare är en tråkmåns, skriver DN:s kulturchef Björn Wiman och det må så vara. Är det definitionen av en tråkmåns definierar jag mig med glädje som det. På twitter skapades hashtaggen  och även om den inte fick någon större spridning står det klart att jag inte är ensam. I gruppen kulturtanter kring 40 är glädjen över Dylands pris i princip obefintlig. Allmänmänsklig och universell säger gubbarna, men jag håller inte alls med. Varför är det alltid mannen som anses vara allmänmänsklig?

För mig är de tråkiga inte de som protesterar, utan de som inte kan se problematiken i valet. Som Karin Olsson skriver i Expressen är Dylan ett dåligt val av flera anledningar. Det största är kanske att han redan nått en bred publik. Det finns en lång rad författare som skriver angelägna texter och kämpar i motvind. Det finns också författare utanför västvärlden. De ger en röst åt de som själva inte har någon och ger oss med sina texter nya perspektiv på världen. Visst är det ett sätt att bredda litteraturbegreppet att ge en låtskrivare Nobelpriset i litteratur, men är det verkligen den väg vi vill ta?

Om inte ens Svenska Akademien har vett att lyfta fram litteraturen och värna om det skrivna ordet, vem ska då göra det? Årets Lucassi-serie påpekar att det borde finnas någon gräns för hur mycket vår syn på litteratur får påverkas av vår hysteriska vilja att få pojkar att läsa någonting alls. Ljudböcker och låtskrivare som inte bara får Polarpriset, utan det största vi kan dela ut till en författare som visar litterära kvaliteter. Nu har jag lovat en kollega, kanske den enda som är glad över valet, att läsa mer av Dylan innan jag helt ger upp honom. Med betoning på läsningen, för vad karln sjunger är ju stört omöjligt att höra.

Det positiva, för ja, jag ska försöka vara positiv, är att Dylans texter i den bästa av världar kan göra fler läsare nyfikna på Nobelpriset i litteratur. Jag tror inte riktigt det, men det skulle kunna bli så. Jag får väl ta med några texter av Dylan i min engelskundervisning och återkoppla här efter läsningen.

 

 

 

Läs också:

18 comments

  • alla känner… kan inte vara hinder; Oates skulle ha varit känd för många, Lessing var läst av många osv. Bellman skulle ha fått priset för sina sångtexter om man levt…
    Hanneles bokparadis recently posted..veckans ord på PMy Profile

    • Sant, även Tranströmer var en poet som många kände till. Jag är nog mest sur för att valet är så ointressant.

  • Lotta

    Även jag blev arg, och jag är det nog fortfarande. Och väldigt besviken. Som du skriver, om inte ens Svenska Akademien värnar det skrivna ordet, vem gör det då?

    Här är en som jag tyckte uttryckte det väl: http://www.nytimes.com/2016/10/13/opinion/why-bob-dylan-shouldnt-have-gotten-a-nobel.html

    • Slutklämmen är det som gör mig ledsen, att de prisar en musiker och att litteraturen inte får något pris i år. Det är inte bara det att Dylan inte behöver priset. Litteraturen behöver det mer.

    • Tack för att du delade med dig av länken, Lotta. Jag läste din kommentar och även artikeln. Det var riktigt väl uttryckt. Alltför få läser. Musik har så mycket mer bredd redan. Språk utarmas och försvinner (se bara vad som håller på att hända med svenskan, med tanke på kompetensen hos lärare (och elever för den delen) av i dag). Litteraturen får så lite utrymme ändå i folks liv. Det behövs ett pris som lyfter upp minioriteter, smala genrer, de som verkligen har språket och förstår att nyttja det skrivna ordet, med betoning på ”skrivna”.
      Jenny H recently posted..TBR för Fall into FantasyMy Profile

  • Pingback: Dagen efter-reflektioner kring Nobelpriset – bylined

  • Jag vill hävda att litteraturpriset inte behöver vara intressant för den breda allmänheten. Nobelpriset ska handla om litterär kvalitet, om författarskap med tyngd, som förmedlar bestående värden bortanför topplistor och bokklubbar. Jag tänker också att om nu akademien vill bredda litteraturbegreppet till låttexter, är Dylan då de främste i världen? Har man dammsugit arabvärlden på låttexter? Afrika? Övriga Asien? Jag är tveksam till det och kan inte låta bli att tänka att valet är baserat på att det i akademien sitter för många personer med en viss preferens och en viss kulturell kontext i en viss ålder och nostalgiskt vurmar för Dylan.
    bloggbohemen recently posted..inget äntligen i årMy Profile

    • Jag håller med dig. Det som är så skönt med Nobelpriset är att det ofta går till någon som borde vara mer känd än hen är. En chans att hitta en ny favorit. Nu har de misslyckats med det en rad gånger, men det handlar om smak för min del. Att litteraturbegreppet vidgas är kanske bra, men jag ställer mig också frågan om det inte är smak och en rejäl dos etnocentrism som står i fokus här, snarare än snille. Text skriven av vita, medelålders män från väst är bara universell för att de som väljer dem befinner sig i samma kontext.

  • Visst kan jag hålla med om mycket av det du skriver, exempelvis att det är beklagligt att alla Nobelpristagare i år är män. Samtidigt har jag i min yrkesroll så många gånger befunnit mig i situationen att jag inkvoterats, vilket har utvecklats till en härskarteknik (vi tog dig för att du är kvinna – underförstått, skit i din kompetens).
    Ang. strippen ovan så sätter det lite av fingret på problematiken för mig. Jag hade inte hört talas om Mo Yan innan, jag kände inte den minsta lockelse att läsa något av honom och kommer nog inte att göra det. Jag tycker det är intressant att man plockar en person som så många har en ”relation” till, det plockar fram något nytt som det var länge sedan priset gjorde. Men det allra intressantaste är att jag ser så många som aldrig brukar diskutera litteratur ge sig in i debatten om det här verkligen är ”litteratur”. Själv har jag aldrig läst något av Bob Dylan, men har lyssnat en del på honom under årens lopp. Som så många andra…
    Lotten recently posted..TV-serie: Castle, säsong 1My Profile

    • Att debatten kring litteratur varit intensiv är helt klart en fördel. Jag skulle dock hävda att det finns tillräckligt många riktigt skickliga författare av båda kön för att kunna välja en kvinna eller i alla fall en författare utanför västvärlden, utan att det på något sätt skulle vara en inkvotering. När det handlar om forskning kanske läget är ett annat, då de som prisat ofta varit stora för väldigt många år sedan, men när det handlar om att skriva böcker ser det inte ut så längre. Då blir det bara ett ganska inskränkt val.

  • Eli

    Jag älskar det vidgade textbegreppet och dit har ju akademin redan gett sig när de gett priset till exempel till dramatikförfattare. Samtidigt är det en lång väg att gå från att erkänna låtförfattande som litteratur och att faktiskt ge det nobelpriset i litteratur – jag håller med om att valet av Dylan är väldigt dumt, av precis de anledningar som du säger. När de väl öppnade dörren till låtförfattande borde de kanske sett åt ett annat håll än till den vite gamle mannen, igen… Jag är mycket tveksam till det här.
    Eli recently posted..Våra indiehjärtan slår och slår och slårMy Profile

    • Det vidgade textbegreppet är helt klart en bra utveckling, men visst ska texterna kunna stå för sig själva? Dramatik går ju utmärkt att läsa och visst gör bra låttexter kanske det med. Jag är dock skeptisk som sagt, av väldigt många skäl.
      enligt O recently posted..Veckans ord på P: Mina svarMy Profile

      • Eli

        Ja, det är det som är så svårt, att det är nästintill omöjligt att separera musiken och texterna. Hade Dylan fått nobelpriset som poet om texterna aldrig tonsatts? Även om de kanske går utmärkt att läsa för sig själva så kanske många ändå hör musiken i huvudet. Jag vet inte. Jag har aldrig lyssnat på Dylan, men det går helt klart att fundera över.
        Eli recently posted..Våra indiehjärtan slår och slår och slårMy Profile

  • Jag tycker också att valet av pristagare kunde ha varit intressantare.

    Kanske betraktar Akademin sig själva som människosonen som stiger ner till jorden. Kanske är sammetsluggen på stolarna så medhårs kammad, att det inte går att värna sig mot grandiosa kulturimperiedrömmar när väl man slagit sig ner. Kanske är Dylan Akademins sätt att demonstrera sin ovilja att låta sig mästras.

    Vi har väl alla arbetsuppgifter som vi inte längtar efter. De flesta gör sitt jobb ändå. Men den här gången verkar Akademin ha maskat bort sin arbetstid med spellistor på Spotify.

    • Saîd

      Jag tycker att SA allt för ofta uttalar sig på ett väldigt grandiost sätt, vilket ofta känns pinsamt. Mystiken kring den är det ledamöterna själva som bygger upp och här kan en förstås åt sig själva rikta självkritik om en villigt dansar efter denna pipa.

      Sedan tror jag att vi behöver sluta se på SA som en slags statlig myndighet eller som någon annan klubb som vi alla på något sätt är medlemmar av. Det här är ju en privat institution som ju faktiskt inte behöver bry sig om någon annan än sig själva och sin egen smak. Blir det 95% män som får priset så får det väl vara så, har om inte annat jag själv börjat fundera på. De företräder ju faktiskt inget annat intresse än sitt eget.

  • Pingback: Eli läser och skriver | Åh, vad är väl ett Nobelpris?