Robert Smith 24 år senare

När The Cure spelade i Göteborg senaste, i september 1992, missade jag konserten trots att jag hade biljetter. Syrran hade någon viktig handbollsturnering och jag ville inte gå själv. Igår lyckades vi så få till en dejt med Robert Smith, 24 år senare.

Jag lyssnade massor på The Cure under högstadiet och gymnasiet. Någonstans efter Bloodflowers tappade jag bort dem lite, men jag återvänder med jämna mellanrum. Bäst tycker jag om The head in the doorKiss me, kiss me, kiss me och Disintegration, som kom precis under den tid jag älskade dem som mest. När håret var svart och jag frossade i deppig musik. Just de suggestiva i de mer melankololiska låtarna funkade kanske sådär live, medan de gladare fick i alla fall mig att vakna. De riktiga svåra fansen framför oss rörde däremot inte en min när alldeles för kända låtar som ”In between days” spelades, medan de var helt i (ett ganska introvert och lugnt) extas när gitarrerna malde på som bäst. Själv tyckte jag kanske att det blev väl långdraget då, men var väldigt nöjd med att få höra många favoriter.

Konserten startade 1984 med ”Shake dog shake” och drog sedan till 1989 och ”Fascination Street” från Disintegration. Första höjdpunkten för mig var ”A night like this” från The head in the door, ett av de första album av The Cure jag lyssnade sönder. Det var efter jag fått koll på hitsen på samlingsskivan Standing on a beach, en dubbel-LP som jag spelade sönder och senare ersatte med CD-versionen Staring at the sea. Just här lyfter konserten för mig och det håller i sig ett bra tag med låtar som ”Push”, ”Friday I’m in love” (då ser gubbarna framför helt oberörda ut), ”Boys don’t cry” (jag håller inte med GP:s recensent om att den skulle vara oinspirerad), ”Pictures of you”, underbara ”Love song” och en av mina största favoriter ”Just like heaven”. Därefter kommer de oändliga gitarrmaratonen, där drivet verkligen finns, men bandet mest verkar stå och spela för sig själva (och gubbarna framför). Men ja, det handlar väl om att ge alla vad de vill ha och det gör de verkligen. Många av låtarna är från de album som jag ser som en mellanperiod, men för vissa är de uppenbarligen höjdpunkten.

När bandet kommer in på scenen för den första av tre extranummerrundor med låtar från andra albumen Seventeen seconds, fortsätter det lite på samma sätt, fram till fantastiska ”A Forest” från . Då är i alla fall jag på banan igen.

Andra omgången extranummer innehåller två favoriter: ”Lullaby” och ”Never enough”, men det är sedan det händer. När the Cure kommer ut på scenen för sista gången denna kväll spelar de (mycket oväntat) ”The Lovecats” från Japanese Whispers.  Dags att dansa loss alltså och när den följs av ”Hot! Hot! Hot!”, ”The Caterpuillar” (total älsk på den), ”Let’s go to bed” (fantastisk!), ”Close to me” (ännu mer fantastisk) och slutligen ”Why can’t I be you?” (eufori).

Ungefär så. 

Kanske hade The Cure 24 år tidigare haft lite mer energi, men jag tyckte de visade rejäl spelglädje under större delen av denna monsterkonsert. Robert Smiths röst håller och jag är riktigt glad att jag äntligen fått höra honom och resten av bandet live.

 

 

Läs också: