Monthly Archives: oktober 2016

Om USA och Nobelpriset

ska%cc%88rmklipp-2016-10-11-21-15-04

Jag måste bara börja med att ifrågasätta bildvalet till artikeln USA har slutat tro på Nobelpriset i DN, ett montage med bilder av de amerikanska författarna Don DeLillo, Richard Ford, Joyce Carol Oates, Joan Didion och så Les Murray, poet från Australien. I övrigt är artikeln intressant och av de som finns på bild är det Les Murray jag kanske mest önskar ska få priset. Förutom honom hoppas jag på Philip Roth, som nämns i artikeln, men inte förärats med en bild.

Är det dags för en amerikansk författare att få Nobelpriset? Kanske det. Själv är jag inget fan av den stora amerikanska romanen, som ofta är för mångordig och svepande för min smak. Richard Ford har till exempel inte orkat mig igenom. Hans böcker låter ointressanta och jag blev matt efter bara några sidor av Kanada. Det gäller också vissa tegelstenar av Joyce Carol Oates, men när hon är bra är hon verkligen mycket bra. Jag tror dock, som många andra, att hon är för spretig för att belönas med ett Nobelpris. Dessutom tror jag inte att en författare som också skrivit ungdomsböcker anses tillräckligt fin. Felaktigt förvisso, men jag skulle bli förvånad om det inte ligger henne i fatet.

Handlar det om att Engdahls aversion mot amerikansk litteratur fungerar som ett veto mot författare från det stora landet i väster? Är det därför Svenska Akademien behövt en extra vecka i år? Eller handlar det om det stundande valet, där författarens hemland kan få en minst sagt obehaglig ledare? Eller handlar det helt enkelt om att amerikanska författare inte håller så hög klass som de själva tycks tro?

Som det påpekas i artikeln ges väldigt lite översatt litteratur ut i USA. Det betyder att de flesta troligen läser amerikanska författare, eller möjligen författare från andra engelskspråkiga länder. Det ger bilden av att de största författarna kommer från just USA. Kanske har Svenska Akademien en orättvis bild av kvaliteten i den amerikanska litteraturen, eller så är det amerikanska kulturjournalister som är hemmablinda. Jag tror att det är en kombination.

 

Uppdatering: Nu är bilden av Les Murray ersatt av en på Philip Roth.

 

Läs också:

Ett anspråkslöst förslag

Igår läste jag Ett anspråkslöst förslag av Jonathan Swift för mina elever. En text som börjar ganska sansat, kanske känns den till och med seriös på grund av sitt vetenskapliga språk. Det här verkar vara en person som vet vad han talar om. Och sedan börjar det spåra ur mer och mer. En elev rycker till, en annan verkar fundera över vad hen egentligen lyssnar till, någon utbrister ett ”men vad är det här”. Det Swift föreslår i sin text är en lösning på problemet med fattiga barn och faktiskt också med aborter och skam. Samtidigt kommer också köttbristen i Storbritannien att lösas. En win-win-situation alltså. Det är bara det att hans anspråkslösa förslag går ut på att slakta spädbarnen och anvädna dem som söndagsstek hos de rika.

Vi slaktar inga barn bokstavligen i Sverige idag, men vår ovilja att hjälpa barn som behöver vår hjälp är en indirekt slakt. Inte papister, som i Swifts text, men texten är skrämmande aktuell. Det är ingenting att vara stolt över.

Läs också: