Äntligen Abdellah Taïa

Att sitta på ett seminarium med en författare som för mig är superstor är en upplevelse. Jag beundrar Abdellah Taïa nästan löjligt mycket och när det visar sig att han dessutom verkar vara en mycket ödmjuk och trevlig person blir det självklart ännu bättre. Han menar att han inte ser sig själv som en författare, utan påstår att han inte är tillräckligt begåvad eller i alla fall språkbegåvad för att skriva på riktigt. Behöver jag säga att jag inte håller med? Hilton menar att det finns en stil och att koncentrationen och det drömlika är centralt i hans sätt att skriva. Det håller jag däremot med om.

Taïa säger dock att det egentligen inte spelar någon roll om han ses som en stor författare eller inte. Han är 43 år och har skrivit mycket. Det räcker för honom. Hans dröm var att flytta till Paris, bli filmskapare och en riktig fransk intellektuell person. Dessutom fantiserade han om att bli något annat än en fattig, homosexuell marockan. Nu har han uppfyllt många av sina drömmar.

Taïa beskriver sig som ganska pragmatisk och han är fokuserad på att lösa problem. Han kom från en fattig familj och vägen till Paris var lång. kanske var det därför han bestämde sig för att läsa fransk litteratur på universitetet och bli riktigt bra på att vara fransk. Han bestämde sig också för att bli bättre än de rika, priviligierade marockaner som läst på franska skolor och tillhörde eliten. Kanske var det också därför han började skriva. Han ville inte nödvändigtvis bli författare, men känd och ansedd. Det blev en slags hämnd. Som författare manipulerar och ljuger han. Han tar saker från andra, förändrar det och utnyttjar deras liv för att skriva.  Det gör honom på ett sätt till en dålig person, men samtidigt en bra författare.

I senaste boken undersöker Taïa människor som är ingenting. Dubbelt utanför, dubbelt skambelagda. Det finns många som är utanför i Paris. De är utan frihet i ett land som säger sig ha uppfunnit friheten. Han tar sig innanför deras yta och letar efter något mer. Det som döljs, men som ändå finns där. Det var också viktigt att få skriva om annat än sig själv, även om han finns med, då det är han som har tolkat och beskrivit andra människor som han har inom sig. Det handlar om multipla lager och personligheter inom sig själv, menar han. Att inte skämmas över de olika delarna av jaget.

Taïa menar också att en homosexuell person dessutom kanske är mer medveten om det som trängs tillbaka och göms, än en heterosexuell. Som homosexuell tvingas du in i ett hörn och att hela tiden tvingas behöva försvara sig och slåss för sin plats, att vara där man är och den man är tar väldigt mycket energi. Någonstans måste vissa lager bli synliga, även om de inte varit det tidigare. En sådant exempel var när han kom ut som homosexuell i sitt hemland.  Då var det viktigt för honom att det inte blev en kliché och ”vår lille gay-writer”, utan faktiskt accepterad på riktigt. Inte bara accepterad, utan också respekterad. Ordet som användes för att beskriva honom inledningsvis betydde onormal, men nu används ett annat ord som bara betyder just homosexuell. Det är en viktig skillnad.

Samtidigt kommer sorgen över en svår uppväxt aldrig försvinna helt, även om han nu bor i Paris och faktiskt kan vara den han är. Han hör hemma i Marocko, men han kan inte riktigt acceptera allt där. Nu kan han se på landet som en utomstående. Det är som att komma hem till sin familj, där man hör hemma, men ändå kan se brister med. Det finns också krav från omgivningen att vara på ett speciellt sätt. Taïa själv delade länge rum med sina sex systrar, men han ansågs snart vara för feminin. Han talar om våldtäkter som skulle uppfostra och förändra honom. Och det var inte de homosexuella som våldtog honom. Till slut var han tvungen att bli osynlig. Nu kan han analysera det, men inte förstå. Inte heller kan han förstå hur någon kan vilja sätta ett barn till världen.

Är du en politisk författare? frågar Hilton och Taïa svarar att det är politiskt att skriva. Så fort du börjar skriva något, så kan du lätt definiera de fiender som skulle vilja stoppa dig från att skriva just det. Som muslim är det svårt att få definiera sig själv, då det finns en mycket förenklad syn på de muslimer som bor i Frankrike. De har slutat vara franska och blir nu bara muslimer. På samma sätt som han själv bara blev homosexuell i Marocko blir han nu bara muslim. I en ny bok, som kommer i januari, skriver han om vilka det är som förtjänas att älskas av Frankrike. Den handlar om postkolonialism och hur kolonialismen fortsätter då vi försöker definiera de andra och samtidigt distansera oss från varandra.

Taïa älskar Paris och att leva där, hade han stannat i Marocko hade han varit ingenting. Han är tacksam mot staden och det är hans stad. Om franskhet handlar om värderingar, så är han fransk. Han lever där, betalar skatt där och skriver på franska. Men är hans fransk, eller bara muslim, eller kanske bara homosexuell. Samhället tenderar att marginalisera de som bryter normen. Vad som händer med Taïa själv är att han blir mer och mer kontroversiell och måste kanske vara det.

Läs också:

One comment