enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 24 september, 2016

Äntligen Abdellah Taïa

Att sitta på ett seminarium med en författare som för mig är superstor är en upplevelse. Jag beundrar Abdellah Taïa nästan löjligt mycket och när det visar sig att han dessutom verkar vara en mycket ödmjuk och trevlig person blir det självklart ännu bättre. Han menar att han inte ser sig själv som en författare, utan påstår att han inte är tillräckligt begåvad eller i alla fall språkbegåvad för att skriva på riktigt. Behöver jag säga att jag inte håller med? Hilton menar att det finns en stil och att koncentrationen och det drömlika är centralt i hans sätt att skriva. Det håller jag däremot med om.

Taïa säger dock att det egentligen inte spelar någon roll om han ses som en stor författare eller inte. Han är 43 år och har skrivit mycket. Det räcker för honom. Hans dröm var att flytta till Paris, bli filmskapare och en riktig fransk intellektuell person. Dessutom fantiserade han om att bli något annat än en fattig, homosexuell marockan. Nu har han uppfyllt många av sina drömmar.

Taïa beskriver sig som ganska pragmatisk och han är fokuserad på att lösa problem. Han kom från en fattig familj och vägen till Paris var lång. kanske var det därför han bestämde sig för att läsa fransk litteratur på universitetet och bli riktigt bra på att vara fransk. Han bestämde sig också för att bli bättre än de rika, priviligierade marockaner som läst på franska skolor och tillhörde eliten. Kanske var det också därför han började skriva. Han ville inte nödvändigtvis bli författare, men känd och ansedd. Det blev en slags hämnd. Som författare manipulerar och ljuger han. Han tar saker från andra, förändrar det och utnyttjar deras liv för att skriva.  Det gör honom på ett sätt till en dålig person, men samtidigt en bra författare.

I senaste boken undersöker Taïa människor som är ingenting. Dubbelt utanför, dubbelt skambelagda. Det finns många som är utanför i Paris. De är utan frihet i ett land som säger sig ha uppfunnit friheten. Han tar sig innanför deras yta och letar efter något mer. Det som döljs, men som ändå finns där. Det var också viktigt att få skriva om annat än sig själv, även om han finns med, då det är han som har tolkat och beskrivit andra människor som han har inom sig. Det handlar om multipla lager och personligheter inom sig själv, menar han. Att inte skämmas över de olika delarna av jaget.

Taïa menar också att en homosexuell person dessutom kanske är mer medveten om det som trängs tillbaka och göms, än en heterosexuell. Som homosexuell tvingas du in i ett hörn och att hela tiden tvingas behöva försvara sig och slåss för sin plats, att vara där man är och den man är tar väldigt mycket energi. Någonstans måste vissa lager bli synliga, även om de inte varit det tidigare. En sådant exempel var när han kom ut som homosexuell i sitt hemland.  Då var det viktigt för honom att det inte blev en kliché och ”vår lille gay-writer”, utan faktiskt accepterad på riktigt. Inte bara accepterad, utan också respekterad. Ordet som användes för att beskriva honom inledningsvis betydde onormal, men nu används ett annat ord som bara betyder just homosexuell. Det är en viktig skillnad.

Samtidigt kommer sorgen över en svår uppväxt aldrig försvinna helt, även om han nu bor i Paris och faktiskt kan vara den han är. Han hör hemma i Marocko, men han kan inte riktigt acceptera allt där. Nu kan han se på landet som en utomstående. Det är som att komma hem till sin familj, där man hör hemma, men ändå kan se brister med. Det finns också krav från omgivningen att vara på ett speciellt sätt. Taïa själv delade länge rum med sina sex systrar, men han ansågs snart vara för feminin. Han talar om våldtäkter som skulle uppfostra och förändra honom. Och det var inte de homosexuella som våldtog honom. Till slut var han tvungen att bli osynlig. Nu kan han analysera det, men inte förstå. Inte heller kan han förstå hur någon kan vilja sätta ett barn till världen.

Är du en politisk författare? frågar Hilton och Taïa svarar att det är politiskt att skriva. Så fort du börjar skriva något, så kan du lätt definiera de fiender som skulle vilja stoppa dig från att skriva just det. Som muslim är det svårt att få definiera sig själv, då det finns en mycket förenklad syn på de muslimer som bor i Frankrike. De har slutat vara franska och blir nu bara muslimer. På samma sätt som han själv bara blev homosexuell i Marocko blir han nu bara muslim. I en ny bok, som kommer i januari, skriver han om vilka det är som förtjänas att älskas av Frankrike. Den handlar om postkolonialism och hur kolonialismen fortsätter då vi försöker definiera de andra och samtidigt distansera oss från varandra.

Taïa älskar Paris och att leva där, hade han stannat i Marocko hade han varit ingenting. Han är tacksam mot staden och det är hans stad. Om franskhet handlar om värderingar, så är han fransk. Han lever där, betalar skatt där och skriver på franska. Men är hans fransk, eller bara muslim, eller kanske bara homosexuell. Samhället tenderar att marginalisera de som bryter normen. Vad som händer med Taïa själv är att han blir mer och mer kontroversiell och måste kanske vara det.

Uppmanar islam till våld? 

Adonis och Houria Abdelouahed samtalar kring denna väldigt provocerande titel, som kopplas till Adonis nya bok Våld och islam. Samtalet tolkas av Akho Ioussef.

Adonis menar att alla monoteistiska religioner bygger på våld, även i Bibeln finns våldet närvarande och under Medeltiden byggdes kyrkan med våld. Islam är en variation av Judendom och vilar också på våld. Med våld syftar han inte bara på fysiskt våld, utan också verbalt våld. Tungans våld är likställt med händers våld, säger han och citerar en arabisk poet. Varje monoteistisk religion eliminerar det som funnits innan och säger att deras centrala profet är den sista och ger därmed den sista sanningen. Den som inte tror på det, tror inte heller på sanningen. Alla monoteistiska religioner har utövat våld mot de som inte är med dem. Därför har samhällen som byggs på monoteistiska religioner stött ut de tänkare som inte tillhör majoriteten. Det gäller alla tre religioner, men i olika tider. 

Just nu är det de samhällen som styrs av islam som står i centrum, men Adonis påpekar att han egentligen inte säger något nytt. Det började redan renässansen, då kristendomen, eller egentligen protestantismen, började skilja mellan kyrka och stat och byggde ett civilt samhälle. Staten, inte religionen stod i centrum. Den industriella revolutionen bidrog också. Inom islam finns ännu ingen motsvarighet. Alla samhällen i arabvärlden genomsyras fortfarande av religion. Kristna medborgare har inte alltid samma rättigheter som de muslimska och kvinnor har över huvud taget inga rättigheter. Förväntningen och förhoppningen var att Arabiska våren skulle ha som mål att bygga ett civilt samhälle, men istället blev resultatet precis tvärtom och religionens kontroll över samhället blev istället större. 

Just nu mördas barn, kvinnor och män och det är viktigt att komma ihåg att alla muslimer inte deltar i detta. Det är inte heller alla muslimer som förstör kulturarvet. Tvärtom hävdar Adonis att en majoritet av invånarna i Syrien skulle föredra ett civilt samhälle om de fick bestämma. Den tolkning av islam som är i maktposition och att hävda att individer inom islam uppmanar till våld är alltså inte korrekt. Det handlar om religiös makt. Adonis är besviken på att Europa och väst inte stödjer befolkningen i kampen för ett civilt samhälle. Olja och gas prioriterades framför människor.

Houria Abdelouahed hälsar alla kvinnor och även män välkomna och vill lyfta fram just kvinnor och män som kämpar för kvinnor. Hon talar om en berättelse om Balkis och Suleiman, som i Koranen blivit en helt annat, där fokus ligger på mannens makt över kvinnan. Den är orättvis mot kvinnan, menar hon. Koranen begränsar kvinnan till en plats, något som inte gällde innan den skrevs. 

Det gula pensionatet

Jag hade inte planerat att lyssna på det här seminariet, men jag orkade inte vandra genom hela mässan, gick förbi H1 och såg att mina stora idol Per Wästberg hade ett kort seminarium om senaste boken Det gula pensionatet. Den har jag inte läst, men Wästberg är alltid Wästberg. Mina favoriter är hans dikter, men även romanerna om Johan Fredrik Victorin är fina. 

Huvudpersonen i senaste boken, som är dem första romanen på åtta år, är just pensionatet, menar Wästberg. Det gamla huset med saker som gäster lämnat kvar. Lite bedagat och den svunna storhetstiden anas, men existerar inte längre. De fina familjerna åker inte längre dit på skollovet. Nu åker man på spa eller andra finare ställen där man kan spela golf. 

Det gula pensionatet kallas för ”ett bitskt kammarspel” där det gamla Sverige anas. Wästberg menar att han hade roligt under skrivandet och tycker själv att det roliga finns även i boken. Det är också en samhällssatir, kanske en allegori om ett Sverige i nedgång och förfall. Underrubriken är ”en händelselös roman”, trots att det självklart inte går att skriva en tjock bok utan att det händer någonting alls. 

Jag-berättaren är en av gästerna, men vi vet inte så mycket om honom och det är inte heller meningen. Det är inte Wästberg, även om de har några gemensamma drag.

Kaj Agaton är antagonisten, den andre gästen och en egen person, inte en del av jag-personen som vissa spekulerat i. Mellan dessa herrar pågår en kamp. Jag-personen vill förgifta Agaton med svamp och det är tydligt att han inte tycker om honom. 

Det är en otäck bok, säger Wästberg och flera recensenter har påpekat just det. Någon jämförde den till och med med Anteckningar från ett källarhål (numera En underjordisk dagbok), vilket gjorde Wästberg mycket glad. Andra som inspirerat honom är Samuel Beckett och Franz Kafka.

Ett samtal om skrivande, humor och manlighet


Första seminariet på lördagen var ett med två favorithundar, nämligen Fredrik Backman och Erlend Loe, modererat av Tara Moshizi, som jag också tycker mycket om. Backmans bok om Ove 

Backman pratar om sitt första möte med Loe, där han lärde sig att man inte behöver lämna en bok till förlaget om man inte vill. Vet inte om hans redaktör håller med om det.

Vi tas med till Björnstad, som också är Backmans nya bok. En bok om en liten stad, där hockeylaget är hur betydelsefullt som helst. Backman lyfter också fram det faktum att vi ofta ursäktar kända människor om samhället behöver dem.

Erlend Loe är aktuell med en ny bok om Doppler Slutet på världen som vi känner den, som jag ännu inte läst men absolut ska läsa. Doppler är en trevlig typ. Att han fick ännu en bok skriven om sig handlar om att den bästsäljande ungdomsboken som han skulle skriva, inte blev något av. Istället bestämde han sig för att Doppler skulle få flytta från skogen till ett träd i trädgården. Där spionerar han på sin fru och hur hon lever med sin nya man. Han är helt säker på att världen kommer att gå under och förbereder för det. Dessutom förbereder han en hämnd. 

Ett genomgående tema i båda böcker är att samhället spelar huvudrollen. Moshizi frågar om vad man kan lära sig om samhället genom att läsa Backmans och Loes böcker, vilket faktiskt får dem helt tysta. Backman väljer att tala om Doppler och hur självklart det är för honom att han har rätt och de som inte tycker som honom är vansinniga. Lika självklart är livet för män som håller på med idrott, menar Backman. I Björnstad finns det gott om självupptagna män, som absorberar samhället runt omkring sig och tar för givet att de och deras hockey ska få stå i centrum. 

Är Doppler bara självupptagen?, frågar Moshini. Loe menar att hans flytt från Trondheim till Oslo och ett område där de absolut duktigaste människorna i Norge bor. De tjänar mer än andra och gör allt rätt. I skolan ska alla barn ha höga betyg, även om det betyder att eleverna kanske pressas till sammanbrott. Det fascinerande, menar Loe, är att det handla om fina människor och en duktigheten som är så bra, fin och svår att kritisera. Det ger honom mycket material, men också ett komplicerat förhållande till sina grannar. 

Samhället överlag har gått från att vara ett gruppsamhälle, till att bli ett individualistiskt samhälle där duktighet och egoism är fantastiskt stor, säger Loe. Visst är även Doppler egoistisk och självupptagen, men han bryter samtidigt om det samhälle där han och Loe befinner sig. 

När Backman skriver börjar han med människorna och även hans personer drivs av en norm och en duktighet. Men mindre pengar och status förvisso, men kraven på att smälta in finns i alla samhällen. Man får inte avvika från normen för mycket. I varje persons lilla universum finns en mall för vad som är normalt. 

I Björnstad finns också en norm. Där behöver man självklart älska hockey, absolut inte vara från Stockholm eller nyinflyttad. Du ska inte tro att du är något, men ändå vara någonting. Duktigheten är komplicerad, då den kan vara rätt och helt fel. När ungdomars duktighet sätts i centrum blir det en annan duktighet än det kanske skulle blivit om de vuxna definierat den. Samtidigt blir de duktiga juniorspelarna stora för alla, inte bara i skolan, utan också i samhället i stort. 

Moshizi frågar var karaktärerna tar vägen när boken är färdig. Finns de kvar? Loe menar att de finns där långt innan han skriver om dem, men däremot släpper han dem precis när boken är färdig. Nu kom Doppler visserligen tillbaka, men idag finns hans inte. För Backman är det likadant, att han släpper taget om sina karaktärer. För andra kan de bli verkliga och de kan leva vidare i läsarna, men inte hos honom. Att släppa en bok är på ett sätt att låta dem gå. 

Hur hittade Backman tonåringarnas röst?, undrar Moshini och Backman tänker länge innan han citerar Jack Nicholsons mycket irriterande karaktär i Livet från den ljusa sidan och menar att det handlar om att ta bort alla filter. Dessutom kunde han använda sin egen tonårstid, då han försökte att kombinera idrott och sin önskan att skriva.

Är humor ett bra sätt att få fram det svarta?, undrar Moshizi. Loe håller helt med. Hans böcker är mörka och cyniska på många sätt, men också roliga. Han hänvisar till en artikel om Soran Ismail där komikern menar att humor kommer från det svartaste och egentligen inte har med något roligt att göra. Backman har skrivit sin kanske svartaste bok och även om det finns humor i den är det inte huvudsyftet. Han har skrivit den historia han ville skriva och hoppas att andra människor ska gilla det. Något alternativ fanns inte, något som han faktiskt lärt av Loe. Att sedan får sitt författarskap sågat under ett helt poddavsnitt av Sigge Eklund. Där säger ha bland annat att Backman skriver ”känsloporr”, något som egentligen inte behöver vara en förolämpning, säger Backman. På en känsloskala mellan 1 och 10 lever han konstant på en 11:a. Så är det bara och så får det vara. Han ältar känslorna, medan Loe är ganska fåordig, konkret och konstaterande. 

Seminariet avslutas med en fråga som Moshizi menar att de aldrig fått. Vilket är författarnas favoritbakverk? Napoleonbakelse, säger Loe och Backman, som faktiskt fått frågan tidigare, väljer cheese cake. Vilken sort som helst, hur ofta som helst. 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: