Privata smärtpunkter

schulmanlottefernvallbred devigand_opalhh_35910_11_h-assouline-680x1024

Seminariet med titeln Privata smärtpunkter är ett av de seminarium på årets Bokmässa jag sett mest fram emot. Främst för att få lyssna till Delphine de Vigan, men att hon möter Alex Schulman känns som en spännande kombination. Mitt förhållande till Schulman är kluvet. Ibland tycker jag bara att han är banal och irriterande, men ibland glimtar han till och är helt briljant. Samtalet leds av Siziana Ravini och tolkas från franska och svenska av Maria Bodner Gröön. Ravini glömmer dock vid flera tillfällen bort behovet av tolk, då hon själv förstår franskan. Stackars Schulman behöver påminna om att han inte förstår och det är jag glad för.

Första frågan handlar om författarnas relation till sitt undermedvetna. Delphine de Vigan säger att hon har ett gott förhållande till sitt och att det ofta bidrar till att boken hon tänkt skriva, blir en helt annan. Hon ger en metafor som en fransk författarkollega brukar ge, där en bok är som maskorna, medan den halsduk som man tänkt sticka kan lika gärna bli en liten socka.

Schulman berättar hur han själv tänkte skriva en fiktiv roman om en mor som dött och syskon som bråkar om arvet, men det gled mer och mer iväg och nu blev den istället en bok om hans egna mamma och hur han egentligen inte försonades med henne, eller i alla fall ingen han var medveten om.

Även de Vigans senaste bok Baserad på en sann historia handlar om hennes mor, eller egentligen om reaktionerna på en annan bok hon skrev om sin mamma. Den leker med gränsen mellan fakta och fiktion. Jag läser den faktiskt just nu, men känner att jag borde läsa Ingenting kan hindra natten, innan jag läser vidare. Samtidigt är boken också en bok om mötet mellan de Vigans fiktiva jag och en beundrare. Ravini jämför den med Ingemar Bergmans Persona och då det är en favoritfilm blir jag ännu mer nyfiken på hur historien ska utveckla sig. Smärtpunkten i boken är manipulationen som uppstår.

Titeln på seminariet handlar om smärta och Schulman menar att han drivs av smärta. Den behövs för att han ska känna att det han skriver har mening. Han vill vara där det gör som allra ondast och hans båda, döda föräldrar är de två stora smärtpunkterna i hans liv och därför i hans skrivande. En del av honom säger att han har för lite distans och borde vänta, medan en annan del säger att det är precis där han ska vara. Samtidigt är han rädd för att det inte ska finnas något som bara är hans. Att allt ska vara publikt. Skrivandets gåva är ändå att beskriva sitt liv så att andra ska känna igen sig. Att hans bröder ska känna sig illa berörda är dock något som ibland gör honom rädd. Han påpekar dock att de inte kan skriva och därför inte skulle kunna berätta sin historia i bokform.

Delphine de Vigan får också en fråga om just Ingenting kan hindra natten och hur det var att skriva om sin mamma. Hon säger att hon känner igen sig i det som Alex berättar. Själv känner hon att mamman gav henne rätten att skriva om henne, då det var hon som hittade sin döda mamma några dagar efter att hon begått självmord. Tidigare hade de Vigan skrivit skönlitterärt och det vill hon göra igen, men boken om mamman var tvungen att bli skriven. Det var smärtsamt och reaktionerna gör att hon inte alltid kan känna sig stolt över den, men hon hade inget val. Hon skrev nästan som i trans, men behövde få distans för att faktiskt kunna arbeta med språket när man gråter framför skärmen. Det behövdes promenader som pauser och efter boken var färdig var hon helt utmattad. Idag, då hon fått mer distans, hade hon troligen skrivit en annan slags bok.

Även Schulman berättar om att gråta framför skärmen. Att inte kunna hitta distansen till de starka känslorna som skrivandet och minnena skapar. Han berättar också om den ångest han kände då han upptäckte att hans mammas Wikipedia-sida uppdaterats efter hans bok. Nu stod det inte bara att hon var talskrivare, utan också att hon vara alkoholiserad. Han har alltså förändrat världens sätt att beskriva henne. Han frågar de Vigan om det här är något hon känt eller upplevt. Hon svarat att hon förstår precis vad han menar, att man tappar kontrollen över sin bok så snart någon annan läser den. Hon var mån om att skriva sanningen och de Vigan tänkte inte på hur läsare skulle bli intresserade av dokumentärer och bilder av modern. Hon menar att det är viktigt att komma ihåg att mamman i boken är hennes bild av henne, eller egentligen ett barns bild av sin mor.

När man skriver om sin familj så blir de närstående lidande och det är egentligen en orättvis situation där ett perspektiv blir synligt, medan de andra fortfarande är dolda. Är sveket ofrånkomligt?, undrar Ravini. Ja, svarar Schulman, eftersom det finns många sanningar. Hans egen sanning är sann, men det är inte hans brors sanning. Brodern som vägrat läsa under processen och sedan får boken i sin hand, läser några rader och utbrister ”aj, aj, aj”. En bok om andra är på ett sätt ett övergrepp, menar Schulman, men han har rätten till sin egen berättelse och ingen kan hindra honom att sätta ord på den. Till slut är det dock svårt att veta vad som egentligen är sant när det gäller minnen, då de inte sällan är fragmentariska och ibland ganska vridna. Det är där det undermedvetna kan hjälpa till.

De Vigan lät sin syster läsa utkastet och var med i hela processen. Systern stöttande henne och ville att alla hemligheter skulle ut i ljuset. Däremot tror de Vigan inte att systern var beredd på hur mycket hon skulle blandas in i boken efter att den släpptes. Bilden av modern fanns överallt. Det är de Vigans minnen som beskrivs, men också andras minnen. Det blev då tydligt att samma berättelse blir till en lång rad olika  minnesversioner. Hon blev ibland tvungen att välja en av flera minnen, till exempel av vad som egentligen hände när de Vigans morbror dog som  barn.

Läs också: