Mamma är bara lite trött

mamma_ar_bara_lite_trott_framsida-368x520

Jag är inte stressad. När jag läser Sara Beischers bok Mamma är bara lite trött om Minna som är på väg mot avgrunden minns jag hur det känns att vara riktigt stressad. Jag är inte där nu. Minna är lärare som jag. Det som triggar henne är samma saker som kan trigga mig. Alla som vill något. Alla måsten och alla borden. Det som ska göras för att visa framfötterna och det som måste göras för att överleva. Minna försöker vara perfekt, men det kostar.

Hemma kraschar hon helt. Barnen finns där och hon vill vara en perfekt mamma också. Gärna en perfekt fru. Hon sneglar på väninnor som verkar ha allt och känner sig misslyckad. Själv är hon bara lärare och visst borde hon gå den där rektorsutbildningen som chefen vill skicka henne på. Allt för ytan. Ytan är viktigast. Fyrtioårsdagen närmar sig och med den katastrofen.

Mamma är bara lite trött är indelad i två delar. En som skildrar vägen mot undergång och en som handlar om att samla ihop sig. Beskrivningen av stressen och utmattningen i del 1 tar hårt att läsa. Det är jobbigt att känna igen sig, men också skönt att inte göra det just nu. Läraryrket kan vara galet och det gäller att hitta balans i kraven på sig själv. Det är därför ganska hälsosamt att vi nu lever i kaos, för att renoveringsmåstena får ta sin tid.

Minna lyckas inte sätta gränser och ingen hjälper henne att göra det. Troligen döljer hon sin stress väl och för maken syns den bara som ett ohälsosamt kontrollbehov. Just kontrollbehovet är verkligen en del av problematiken. Samtidigt tror jag inte att Minna är speciellt ensam om att rådda Familjen AB utan hjälp från mannen i familjen.

Del 2 skildrar Minnas liv när hon ska försöka ta sig tillbaka från den utmattningsdepression som drabbat henne. Hon isolerar sig först helt, men försöker sedan långsamt, långsamt att hitta tillbaka till livet. Inte nödvändigtvis det liv hon hade innan, utan ett liv som hon kan hantera.

Mamma är bara lite trött är obehaglig och stark läsning. Jag läste den snabbt, snabbt, inte sällan med tårar i ögonen. Sara Beischers skildring av Minnas sönderfall är fantastisk, hemsk läsning, men riktigt bra.

Läs också:

3 comments