Monthly Archives: september 2016

Lite trevlig uppmärksamhet

bonnier

Bonniers Bokklubbar gav just ut premiärnumret av tidningen Inspiration by Bonniers Bokklubbar. Bläddra fram till s.61 för den trevliga nyheten att enligt O är en av elva bokbloggar som lyfts fram som extra läsvärda. Bland de andra finns mina kulturkollokollegor Fiktiviteter, Hyllan, Bokomaten och Litteraturkvalster & småtankar. Fyra ganska olika, men lika läsvärda bloggar. Bokhora, bokbloggarvärldens första och största finns självklart med, samt två andra goda vänner nämligen före detta kulturkollarna Lyrans Noblesser och Sincerely Johanna.

Grattis till er och självklart också till Beas Bokhylla, som jag läser ofta, Jennies boklista och Bokstapeln, som är en ny och trevlig bekantskap.

 

Läs också:

Veckans ord på N: Mina svar

n

Veckans bokstav är N och det här är de böcker och författare jag värkt fram.

Nalle av Grete Janus Hertz och Mogens Hertz handlar om en nallebjörn och var kanske inte den bok jag längtade mest efter att få läsa högt. Grabbarna O gillade den dock om än en kort period.

En bok som jag däremot älskade att läsa och som hela familjen kunde utantill är Gruffalon om musen som tar sig ett gäng promenader i naturen.

Det går inte att tänka på Nordpolen utan att tänka på Bea Uusma och hennes bok Expeditionen. Uusma är förresten en av de nya tävlanden i säsongens På spåret. Hon ska dela kupé med Kristoffer Appelquist och ser på pappret ut att bli ett favoritlag.

En författare jag är nyfiken på är Don DeLillo, som kommer till Stockholm Literature. Jag har tänkt läsa något av honom hur länge som helst och nu måste det verkligen bli av.

En av Sveriges viktigaste författare är Katarina Wennstam. Riktigt stark är Flickan och skulden, som följdes av En riktig våldtäktsman och nu kompletteras med nya boken Flickan och skammen som jag verkligen vill läsa. Jag vet att det kommer att bli tung läsning, men nödvändig sådan.

Läs också:

Veckans ord på N

n

Boksmällan håller fortfarande i sig efter Bokmässan och jag höll på att glömma veckans ord. Här kommer de i alla fall, fem ord på N som jag vill att ni kopplar samman med fem författare och/eller böcker.

Veckans ord (framtagna ihop med lillebror O) är:

nallebjörn

naturen

Nordpolen

nyfiken

nödvändig

 

Jag lovar att vara bättre på att läsa och kommentera era svar den här veckan. Förra veckan försvann allt i mässkaoset.

Mina svar kommer i ett senare inlägg.

Läs också:

Ur månadens favoritmail

Jag absolut älskar att få mailen från Goodreads med ”New Books by Authors You’ve Read”, just idag kom oktobermailet. Där fick jag veta att den fjärde boken i the Hogarth Shakespeare series kommer ut. Det är Margaret Atwoods version av The Tempest som fått titeln Hag-Seed. Kombinationen Atwood Shakespeare låter som någon som kan bli riktigt bra. Jag absolut älskade den senaste boken i serien, Jeanette Wintersons Tidsklyftan och ser därför lite extra fram emot Atwoods nya.

En av böckerna på listan har redan landat i min Kindle och det är Tana French mycket efterlängtade The Trespasser där Antoinette Conway är huvudperson. Jag önskar mig lästid nog att verkligen sjunka in i den.

Vidare finns en ny bok av Jay Asher, författaren till Tretton skäl varför och det gjorde mig verkligen glad. Nya boken What Light handlar om Caleb, Sierra och en massa julgranar. Jag ser också fram emot fortsättningen på berättelsen om Dash och Lily som heter The Twelve Days of Dash and Lily också den en bok som säkert gör sig bra som julläsning.

Ännu mer ser jag fram emot att läsa Jennifer Nivens nya bok Holding Up the Universe. Den låter på pappret riktigt bra och tänkvärd. Hon

Läs också:

Mindfulness för losers

holst_mfl_lores_5f40f80445c64cedb787208a73b10a8f

Pamela heter Pameeela och inte Pamela. Det blir så när man bor i en småstad. Ibland svär hon över sitt annorlunda namn och undrar hur  hennes föräldrar tänkte. Hon är rädd för att vara eller bli som alla andra, men just namnet hade hon gärna varit utan. Nu har Pamela numera svårt att smälta in i det lilla samhället Solvik där hon är född och uppvuxen. Hon har nämligen försökt sig på en tid i den stora världen och just det äventyret visades på TV. Sedan Pamela var med i dokusåpan Heta nätter är ingenting sig likt. Gamla vänner har vänt henne ryggen och så många nya har hon inte fått. Nu bor hon i sin mammas och pappas källare och det är inte direkt det hon drömt om.

Istället vill Pamela bli skådespelerska. Inte sådär allmänt, utan hon har ett väldigt specifikt mål. Hon vill spela mot sin idol Wade Crust, när han ska spela in en film i Stockholm. Att hon inte är skådespelare och dessutom inte bor i Stockholm är inga problem. Hon drar helt enkelt till huvudstaden på vinst och förlust. Nu ska hon verkligen få ett liv som andra kan bli avundsjuka på och det är ett helt klart annorlunda liv hon lyckas skapa på några veckor. Frågan är om allt kan lösas genom flykt.

Som jag älskade Christoffer Holst debutbok Mitt hjärta går på. Det är en bok som liknar få andra och som vågar kombinera en normbrytande kärlekshistoria med allvarliga ämnen som psykisk ohälsa. Dessutom fanns den bakande Chavve, som jag tyckte mycket om. När uppföljaren Mindfulness för losers kom ut slängde jag mig därför över den och ja, den var bra. På Kulturkollo beskrev Lotta Christoffer Holst som Fredrik Backman och Emm Hambergs kärleksbarn och jag håller med. Det är mycket Backman och kanske ännu mer Hamberg över Mindfulness för losers. Det är bara det att jag saknar Holst och det som gjorde honom så speciell. Missförstå mig rätt, jag tycker att Mindfulness för losers är en riktigt bra bok och jag tycker absolut att du ska läsa den. Det är bara att det inte finns någon Chavve, men väl en Pamela och hon är inte så dum hon heller.

Läs också:

Mitt första möte med Kim Thúy

Det har blivit mycket Kim Thúy de senaste dagarna och nu kommer ännu ett inlägg som jag hittat på Litteraturmagazinet, där jag bloggade en kort period. Det handlar om första gången jag lyssnade till Kim Thúy då hon framträdde på Litteraturhuset i Göteborg. En plats jag besöker alldeles för sällan.

Kim Thúy på Litteraturhuset i Göteborg
Jag har läst de två böcker av Kim Thúy (uttalas Tui) som kommit ut på svenska av Sekwa förlag, Ru och Mãn. Två böcker som är lika, men samtidigt mycket olika. Gemensamma nämnare är det vackra språket och det stillsamma tempot, men då Ru betyder vaggvisa och är en stillsam historia ärMãn mer känslosam och passionerad. Båda böckerna utspelar sig i Vietnam och Kanada, men i Mãn spelar också Frankrike och den franska maten stor roll. Då det franska är så viktigt i Vietnam ville hon få med det i sin bok genom att beskriva maten. En av de saker som gör att jag gärna åker till Vietnam igen är just maten. De adopterade de franska rätterna, men lagade dem på vietnamesiskt sätt.Thúy berättar att hon växte upp i en stor familj där alla pratar massor. Hennes man som är fransk-kanadensare och ensambarn, beskrev familjen som 42 radioapparater som stod på samtidigt. Det är fascinerande hur en kvinna som skriver så stillsamma böcker kan vara så pratsam och utåtriktad. Hon varnar för att hon kommer att behöva avbrytas då hon väl börjar prata, eftersom hon aldrig brukar sluta självmant och jag tror henne. Vilken fantastisk författare att lyssna till. Hon är smart och underhållande, men svår att hålla på rätt spår. Hon ursäktar sig själv, men vi i publiken älskar henne helt klart.

1978 flydde familjen från Vietnam som båtflyktingar till Malaysia och fick inresetillstånd i Kanada efter ett år. Ovanligt snabbt enligt Thúy, då många fick vänta åtskilliga år. Då de bodde i Saigon och var krigets förlorare fanns det inget liv för dem i Vietnam. Deras bostäder togs över av nordvietnameser och de hade tio soldater boende hos sig i ett år. De flyttade sedan till en enrumslägenhet och då de bodde själva fick de en chans att fly.

De gick på båten och lämnade sitt land. Drygt 200 människor fanns på den 6×12 meter stora båten, den hade en provisorisk andravåning och Thúy befann sig på undervåningen under resan och var avundsjuka på dem som var på anda våningen och fick luft, medan de på andra våningen var avundsjuka på de som slapp vara i solen hela dagen. Resan tog fyra dagar och de var utan mat under hela resan. Hur det var med dryck kom hon inte ihåg, men visst måste de ha druckit under en så lång tid, funderar hon. Familjen hade en ovanligt säker resa, råkade varken ut för pirater eller oväder. De blev nekade att gå iland i Thailand och fortsatte söderut. När de nådde Malaysia började det regna och efter några timmar var båten förstörd. Alla båtar har en historia, säger Thúy och några av berättelserna delar hon med oss. Såväl drottningen av Storbritannien och självaste påven har faktiskt räddat båtflyktingar, inte själva men genom att ge order om det.

Kim Thúy har bott i Montreal sedan 1979 och säger att hon är från Montreal. Hon har haft många yrken, t.ex. är hon utbildad jurist, har jobbat som översättare och varit restaurangägare. Först ville hon studera fransk litteratur, men hennes föräldrar tyckte inte att det var en tillräckligt bra utbildning som gav henne ett yrke. Då valde hon att bli översättare, men hon var för dålig på såväl engelska som franska och efter en månad blev hon rekommenderad av professorn att byta utbildning. Hon fick sitt diplom till slut, utan att ha sex med någon, säger hon med ett asgarv. Kanske fick hon det för att de ville bli av med henne? Jurist blev hon för att hennes bröder anmälde henne till juristlinjen, blev rekryterad till en av de största advokatbyråer under utbildningen och fick en så bra lön att hon var säker på att de gjort fel.

Senare fick hon möjlighet att jobba med ett projekt i Vietnam och bodde där i fyra år från 1995. Hon kom tillbaka till ett annat land än det hon mindes. Hon såg ut som en vietnames, men det märktes med en gång att hon inte bott där. ”Jag pratade för mycket och tittade folk i ögonen, det gör inte vietnamesiska kvinnor då det är oartigt”, berättar Thúy. Språket funkade inte heller, då hennes vietnamesiska var en tioårings språk och ett språk som inte hade alla ord som behövdes i ett nytt samhälle. I Hanoi var språket också mer franskinfluerat än i Saigon. Hennes första barn föddes i Saigon, där hennes man fick ett jobb. Då slutade hon som jurist, då det var hans tur att få göra karriär. Andra barnet föddes i Bangkok och när barnen fick thai som förstaspråk, ett språk som hans föräldrar inte behärskade, bestämde de sig för att flytta tillbaka till Montreal så att barnen skulle få ”riktiga” rötter.

Det var då Thúy öppnade en restaurang, trots att hon inte kunde någonting om matlagning. Tanken var att anställa, men det blev för dyrt. Restaurangen med en rätt om dagen, som fanns i Man, var alltså hennes restaurang. Hon serverade det som hennes mamma lärt henne dagen innan. Till slut blev det något av ett koncept som hon behöll trots att hon lärde sig laga mat.

Restaurangen krävde mycket jobb, hon var vansinnigt trött och höll sig vaken genom att äta vattenmelonfrön, tills hennes bror sa att hon måste sluta då hon förstörde sina tänder. Då skrev hon för att hålla sig vaken och texten blev Ru. Kanske är det därför den är så fragmentarisk. Hennes man tvingade henne att stänga restaurangen, köpte henne en dator och hon började skriva ”på riktigt”. Problemet var att hon inte hade några drömmar. Inte ens nu. Hon bara gör. Liksom Mãn är hon nöjd och har inga visioner för framtiden.

Kim Thúys texter är minimalistiska, men författaren är det definitivt inte. Hon avslöjar att hon har en tyst tvilling hemma som skrivit texten, medan hon bara är författaren som pratar utan uppehåll, men inte kan läsa det hon själv skrivit högt utan att staka sig. Hon läser aldrig högt mer än i huvudet, för då låter allt så mycket vackrare.

Thúy läser trots allt ur Mãn på franska och Jenny Högström, som intervjuar henne,  på svenska, om vad namnet Mãn betyder och varför huvudpersonen fått det. Om den biologiska fadern som kanske är vit kolonisatör och ansiktsmasker av rispapper som gör att huden blir vit som snö. Idealet är den vita hyn och den västerländska näsan. Ändå diskrimineras de som är av blandas ras, med en vietnamesisk mamma och en västerländsk pappa. Det är helt klart en kontradiktion, som kanske är vanlig i ett land som varit kolonaliserat.

Huvudpersonen har ett namn som betyder att hon ska vara nöjd och inte längta efter ett annat liv. Hur påverkar det henne? När du blir munk byter du namn och väljer ett nytt namn. Många väljer då namnet Mãn, för att visa att de är nöjda med sitt liv och inte har några önskningar kvar. Den vietnamesiska kulturen handlar mycket om att vara nöjd och acceptera det liv man fått.

Thúy talar om hur det var då Vietnam öppnades för turister och hur överraskade amerikaner som reste dit var över att de blev så väl behandlade och att det inte fanns någon bitterhet hos det vietnamesiska folket. Det handlar om att leva i nuet. Att inte fastna i det förflutna och inte fundera över framtiden. Det som har hänt är överspelat och ingenting man ska rota i. Man accepterar helt enkelt situationen som den är och ifrågasätter ingenting.

Thúy berättar att hon skrivit en stor del av Mãn på flygplatser, på en dålig dator utan word. Hennes bok är skriven i Gmail. Mail är hennes grej. “Varje gång jag läser en vacker passage i en bok mailar jag det till alla mina vänner,” berättar hon. Många av citaten finns i Mãn.

Thúy berättar om hur hon ser ord som något tredimensionellt. I sitt inre går hon runt ett ord för att se alla sidor. Översättarutbildningen har gett henne ett speciellt sätt att se språket på. Juridiken har gett henne detaljerna och förmågan att ta bort allt det onödiga. Alla ord är viktiga och betydelsebärande. Hennes bok är skriven på franska, men på ett vietnamesiskt sätt.

Matlagningen har lärt henne att använda sina sinnen och att inte alltid springa genom livet. Det går inte att skynda på ett recept och även skrivandet har fått henne att faktiskt sitta still. Hennes autistiska barn har också lärt henne att använda alla sinnen, då detaljerna är så viktiga honom. Hon tränar på att försöka se allt med hans ögon och försöka förstå om han inte äter pga formen, färgen, temperaturen eller något annat.

När Thúy skriver strävar hon efter att orden ska vara lätta som en fjäder eller en försiktig smekning. Hon vill lämna en känsla hos läsaren. Orden ska vara precisa, men som ånga, eller ett klädesplagg utan sömmar. Man kan inte se allt jobb som ligger bakom texten, eller att hon faktiskt kan tillbringa en hel dag för att hitta det perfekta ordet. Bland annat sökte hon länge efter ett vackert ord för triangeln under hakan. Hon ringde läkare och språkvetare, men hittade bara fula ord. Nu måste jag se vad ordet blev till slut. Ett ord som blixtförälskad hittade hon inte heller, då vietnameser inte blir förälskade på det sättet. Det går långsamt och någon “stjäl ens själ”. Däremot skedde det då Thúys morfar träffade hennes mormor, så då hade hon historien, men fortfarande inte ordet.

Kim Thúy har fått flera kulturer gratis och behåller dem alla. Hon är som en cocktail, säger hon. När den väl är blandad går ingredienserna inte att separera. Hon går snabbare än vietnameser, troligen pga att det är kallt i Kanada, men varmt i Vietnam. Hon gestikulerar också mer, räknar på vietnamesiska, men tänker på franska. Hon kan inte tänka på vietnamesiska, då t.ex. känslor inte verbaliseras. Du lagar mat för att visa kärlek, eller trösta, man pratar inte om känslor eller frågar någon hur de mår. Själv strök hon sin mans skjortor för att visa kärlek, det var otroligt viktigt för henne, men nu gör hon det inte längre. Han tar sina skjortor till kemtvätten, för att hon inte skulle lägga dyrbar tid på att stryka.

Ordlistorna i marginalerna kom efter att boken var skriven. Den löpande texten delades upp i stycken och från varje stycke kom ett signifikant ord som hon bestämde tillsammans med sin förläggare. Meningen var att det skulle vara lätt och inte störa läsningen. Det var grafiskt intressant att få visa hur de vietnamesiska orden ser ut. Många tror att vietnamesiska skrivs med tecken, likt kinesiskan, men så är det inte.

Innan Thúy skrev Ru hade hon inte skrivit något alls, mer än julkort och några noveller på High School. Kanske vad det därför som hon skrev Ru av misstag. Hon inspirerades av Marguerite Duras och hennes sätt att skriva. Skrattande berättar Thúy att hon nu måste undvika Duras romaner  för att inte börja prata som Duras skriver eller bli helt besatt. Böckerna finns hemma, men på en hylla hon inte når upp till. Duras bild av Vietnamn gjorde också att Thúyblev förälskat i landet hon föddes i. Jag har aldrig läst något av Duras, men om hennes böcker liknar Thúys vill jag definitivt läsa.

________________________________

Texten publicerades ursprungligen 22 oktober 2013 på Litteraturmagasinet.

Läs också:

Varje recept bygger på en berättelse

ma%cc%83n-189x300

Under en kort period bloggade jag på Litteraturmagazinet och ibland hittar jag gamla inlägg där, som jag önskar fanns här. Då brukar jag flytta dem. Dagens nygamla inlägg är en recension av Kim Thúys andra bok Mãn.

Mãn betyder “full av lycka” och är det namn huvudpersonen i boken bär. En kvinna som söker lycka, men som kanske inte vet så mycket om kärlek. Hon berättar hur hon levde med sin tredje mor i Vietnam och hur hon sedan tog sig till Kanada för att gifta sig. Där söker vår huvudperson steg för steg efter livet fyllt av lycka, men ärligt talat är hennes förväntningar mycket blygsamma. Äktenskapet är det hon förväntar sig. Det hon räknar med att få. Kärlek är något abstrakt, något hon inte upplevt. Saknad däremot vet hon mycket väl vad det är.

Minnen och längtan samlar hon i maten hon lagar. I varje rätt planterar hon en historia och de som äter maten upplever inte sällan minnen de inte trodde sig ha kvar. Dofterna och smakerna av det gamla hemlandet blandas med det franska och det kanadensiska och bildar en helhet. Det är också genom maten hon vinner sin mans hjärta och så hon finner sin vän Julie.

Det är en fin symbolik i de rätter som Mãn lagar och som den franske kocken Philippe sedan anpassar till det franska köket och de kanadensiska smaklökarna. Vissa vietnamesiska smaker är för annorlunda för de kanadensiska gästerna och likt personer som anpassar sig efter en annan kultur sammanblandas rätterna från det gamla landet, den före detta kolonialmakten och det nya hemlandet. Det franska, det kanadensiska och det vietnamesiska blir en enhet. Det är är snygg metafor.

I inledningen och faktiskt ibland även senare i boken, flyter personerna samman och jag har svårt att skilja dem åt. Det är lite som sägs rätt ut, men mycket som står skriviet mellan raderna. Trots detta är historien glasklar. Det är känslorna, språket och maten som för handlingen framåt. Stundtals är Kim Thúys språk så vackert att jag blir tårögd. Varje ord är betydelsefullt och det bekräftade Thúy också i tisdags, då hon berättade att hon kunde fundera i flera dagar på det perfekta ordet som hon behövde för att skriva precis det hon ville.

Mãn är en bok som liknar få andra. Den återhållsamma passionen fascinerar och trots att Thúy lockas att beskriva en ganska vanlig kärlekshistoria tycker jag att hon lyckas göra det på ett ovanligt sätt. Det gör Mãn till en mer konventionell roman än debuten Ru, men inte desto mindre läsvärd. Kim Thúy är helt enkelt en fantastisk författare.

 

_______________________

Inlägget publicerades ursprungligen 23 oktober 2013 på Litteraturmagazinet

Läs också:

Kim Thúy charmade bokcirklare

14463216_1795119587373157_6736574559938237234_n

Jag har lyssnat på Kim Thúy tidigare, då hon besökte både Göteborg och Stockholm och talade om sin bok Mãn. Då blev jag väldigt överraskad över hur verbal och mångordig hon är, då hennes böcker ger ett helt annat intryck. Hon skojade om att det fanns två Kim Thúy, en som skriver böcker och en hemlig tvilling som åker runt och pratar om böckerna. När vi nu fick möjligheten att träffa henne i ett mindre sammanhang och verkligen hinna tala om skrivande och senaste boken, var hon om möjligt ännu bubbligare, ännu mer sympatiskt och alldeles, alldeles underbar.

Jag kallade Vi för ”årets vackraste” och det står jag fast vid. Kim Thúy menar själv att hon skriver så kortfattat för att hennes franska är begränsad, samma förklaring som Abdellah Taïa hade och inte heller i detta fall köper jag det. När Thúy berättar om hur noga hon väljer varje ord och att varje mening kan läsas hundra gånger innan den godkänns, visar hon tydligt exakt hur viktigt språk och detaljer är för henne. Hon talar också om att det faktum att franska inte är hennes modermål gör att hon ibland använder orden på ett sätt som en fransman inte skulle. Hon berättar om hur en vän läste en av hennes böcker och påpekade att språket verkligen var felfritt, men att det ändå kändes som att läsa en bok på vietnamesiska. Inget av de språk hon kan är fullständigt. Vietnamesiskan är hennes barndomsspråk, vilket innebär att hon inte kan ord som barnet inte upplevt. Ett barn är ledset, det känner sig inte melankolisk. Vissa ord saknas alltså. När det gäller franskan menar hon att den som väljer att skriva böcker på ett språk som inte är deras modersmål verkligen måste älska språket i fråga och hon älskar det franska språket. Nu både skriver och tänker hon på franska.

Det fåordiga i Thúys språk märks redan på titlarna till de tre böcker hon gett ut hittills. Ru betyder vaggvisa på vietnamesiska, medan det på franska betyder bäck. Man är ett munknamn som betyder att du är nöjd, men det är också engelskans man, vilket ger ännu en dimension. Vi slutligen är ett populärt namn, det är också något som är litet, nästan osynligt. På franska betyder vie liv och efter samtalet berättade jag för Thúy vad ordet betyder på svenska, vilket hon lovade att hon skulle berätta vidare.

Kim Thúy förklarar att vietnamesiska, precis som kinesiska, tidigare skrevs med tecken. Till exempel var tecknet för le en kombination av tecknen för öga och ris, eftersom vietnameserna ögon ser ut som små riskorn när de ler. När språket istället latiniserades uppkom en brist på bokstäver och istället blev toner betydelsefulla. Samma ord uttalades på en rad olika sätt och på så sätt skapades flera olika betydelser. Ma betyder till exempel så olika saker som mamma, häst och spöke, vilket kan leda till missförstånd om man inte är så duktig på språket. Thúy berättar om hur hennes man försökte beställa paprika på en restaurang, men istället beställde urin. Om hon rättade honom? Självklart inte. Servitören, som visste att västerlänningar äter märkliga saker, blev ändå väldigt förvirrad.

Just det faktum att vietnamesiskan är ett språk med ord som består av en stavelse påverkar säkerligen hennes sätt att skriva. Dessutom verkar hon vara en riktig språknörd som verkligen vill att varje ord ska hitta precis sin plats, låta bra och fungera tillsammans. Två vackra ord kan tillsammans skapa kakafoni, säger hon och då måste hon ta bort ett av dem. Målet är att skapa en känsla av att texten är som ett penseldrag, ett andetag. Om flytet inte finns skriver hon om.

Över huvud taget verkar Thúy arbeta otroligt mycket med sin text. Hon stryker massor och tömmer alltid datorns papperskorg för att orden verkligen ska försvinna. Det tar lång tid att verkligen hitta de perfekta formuleringarna, de perfekta orden som verkligen säger det hon vill säga. Ofta skriver hon bara ett stycke varje dag. Hon säger själv att hon önskar att hon hade fler ord och att hon kunde skriva tjocka böcker, men det blir inte så. När hon skrev sin debutbok förbjöd hennes förläggare henne till slut att bearbeta texten mer, då varje omskrivning innebar att orden blev färre och boken tunnare. I Kim Thúys fall står det dock klart att få ord inte betyder lite innehåll. Jag tycker verkligen att hon lyckas få sagt massor och det är verkligen skickligt.

När det gäller innehållet har Thúy en idé när hon påbörjar en bok, men det blir sällan den bok hon tror att det ska bli. Ofta handlar det om praktiska omständigheter, situationer karaktärerna hamnar i som gör att de måste se ut eller agera på ett visst sätt. Ibland handlar det helt enkelt om att hon har svårt att skriva om saker som hon inte behärskar. Eftersom den typiska vietnamesiska invandraren i Kanada vill bli läkare eller tandläkare ville hon göra Vi till medicinstuderande. Det blev dock för svårt att lära sig det medicinska språket och istället använde hon sina kunskaper om juridik. Både karaktärer och händelserna förändras under skrivandets gång och Thúy säger att hon upptäcker boken medan hon skriver.

När Kim Thúy skapar karaktärer använder hon väldigt lite fantasi. Istället samlar hon på minnen och berättelser från en lång rad människor och kombinerar dem sedan i ett fåtal karaktärer. Just nu har hon fastnat i en äldre vietnamesisk kvinnas historia om sin tid som motståndare till fransmännen, något som inte påverkade hennes kärlek till det franska språket. Kanske blir hon huvudpersonen i nästa bok. Över huvud taget vill hon gärna berätta Vietnams historia, men då låta olika perspektiv få finnas med. Hon är själv båtflykting, men ser ändå inte någon vits med att skriva hatiskt mot kommunisterna i Nordvietnam. Alla påverkas av den kontext de lever i och det hjälper inte att skuldbelägga människor som bara försöker leva sitt liv efter de krav som ställs på dem.

Avslutningsvis talar Kim Thúy om situationen i Syrien och hoppas att den sanna historien, där alla sidor får komma till tals, kommer att skrivas någon gång. När det gäller Vietnam finns ännu inte den mer objektiva historieskrivningen och så blir det ofta i ett land som saknar demokrati. Det som gjorde att kriget tog slut och situationen förbättrades i Vietnamn var att människor i väst protesterade och krävde ett slut. Hon hoppas att vi även kommer att hjälpa människorna i Syrien att få leva i fred och det hoppas verkligen jag också.

Timmen med Kim Thúy var en av de bästa på mässan. Kanske mitt bästa möte med en författare någonsin. Vilken fantastisk människa. Har du inte läst hennes böcker tycker jag absolut du ska göra det och får du chansen att lyssna till henne någon gång måste du se till att ta den.

 

 

Läs mer om vår magiska timme med Kim Thúy på Kulturkollo. Det är också därifrån jag snott bilderna ovan. De illustrerar på ett tydligt sett den energi som Kim Thúy spred.

Läs också:

Nu behöver jag ett läslov

Årets Bokmässa är slut och det är jag också. Tanken var att köpa exakt noll böcker, men självklart blev det inte så. När Erlend Loe signerade Slutet på världen som vi känner den stod jag självklart där och lika självklart var det att jag behövde en signerad kopia av Delphine de Vigans Ingenting kan hindra natten. Att det egentligen inte är nödvändigt att läsa den för att förstå Baserad på en sann historia tyckte jag var ett ganska dåligt argument. För att vara redo för Stockholm Literature måste jag självklart läsa något av Jamaica Kincaid. Valet föll på Min mors självbiografi.

Även Liv Strömquist nya bok Uppgång och fall och Nina Bouraouis Om lycka fick också följa med hem tillsammans med en del böcker som förlagen varit snälla nog att skänka till våra mingel.

Nu är jag än mer än vanligt, i behov av läslov.

Läs också:

Äntligen Abdellah Taïa

Att sitta på ett seminarium med en författare som för mig är superstor är en upplevelse. Jag beundrar Abdellah Taïa nästan löjligt mycket och när det visar sig att han dessutom verkar vara en mycket ödmjuk och trevlig person blir det självklart ännu bättre. Han menar att han inte ser sig själv som en författare, utan påstår att han inte är tillräckligt begåvad eller i alla fall språkbegåvad för att skriva på riktigt. Behöver jag säga att jag inte håller med? Hilton menar att det finns en stil och att koncentrationen och det drömlika är centralt i hans sätt att skriva. Det håller jag däremot med om.

Taïa säger dock att det egentligen inte spelar någon roll om han ses som en stor författare eller inte. Han är 43 år och har skrivit mycket. Det räcker för honom. Hans dröm var att flytta till Paris, bli filmskapare och en riktig fransk intellektuell person. Dessutom fantiserade han om att bli något annat än en fattig, homosexuell marockan. Nu har han uppfyllt många av sina drömmar.

Taïa beskriver sig som ganska pragmatisk och han är fokuserad på att lösa problem. Han kom från en fattig familj och vägen till Paris var lång. kanske var det därför han bestämde sig för att läsa fransk litteratur på universitetet och bli riktigt bra på att vara fransk. Han bestämde sig också för att bli bättre än de rika, priviligierade marockaner som läst på franska skolor och tillhörde eliten. Kanske var det också därför han började skriva. Han ville inte nödvändigtvis bli författare, men känd och ansedd. Det blev en slags hämnd. Som författare manipulerar och ljuger han. Han tar saker från andra, förändrar det och utnyttjar deras liv för att skriva.  Det gör honom på ett sätt till en dålig person, men samtidigt en bra författare.

I senaste boken undersöker Taïa människor som är ingenting. Dubbelt utanför, dubbelt skambelagda. Det finns många som är utanför i Paris. De är utan frihet i ett land som säger sig ha uppfunnit friheten. Han tar sig innanför deras yta och letar efter något mer. Det som döljs, men som ändå finns där. Det var också viktigt att få skriva om annat än sig själv, även om han finns med, då det är han som har tolkat och beskrivit andra människor som han har inom sig. Det handlar om multipla lager och personligheter inom sig själv, menar han. Att inte skämmas över de olika delarna av jaget.

Taïa menar också att en homosexuell person dessutom kanske är mer medveten om det som trängs tillbaka och göms, än en heterosexuell. Som homosexuell tvingas du in i ett hörn och att hela tiden tvingas behöva försvara sig och slåss för sin plats, att vara där man är och den man är tar väldigt mycket energi. Någonstans måste vissa lager bli synliga, även om de inte varit det tidigare. En sådant exempel var när han kom ut som homosexuell i sitt hemland.  Då var det viktigt för honom att det inte blev en kliché och ”vår lille gay-writer”, utan faktiskt accepterad på riktigt. Inte bara accepterad, utan också respekterad. Ordet som användes för att beskriva honom inledningsvis betydde onormal, men nu används ett annat ord som bara betyder just homosexuell. Det är en viktig skillnad.

Samtidigt kommer sorgen över en svår uppväxt aldrig försvinna helt, även om han nu bor i Paris och faktiskt kan vara den han är. Han hör hemma i Marocko, men han kan inte riktigt acceptera allt där. Nu kan han se på landet som en utomstående. Det är som att komma hem till sin familj, där man hör hemma, men ändå kan se brister med. Det finns också krav från omgivningen att vara på ett speciellt sätt. Taïa själv delade länge rum med sina sex systrar, men han ansågs snart vara för feminin. Han talar om våldtäkter som skulle uppfostra och förändra honom. Och det var inte de homosexuella som våldtog honom. Till slut var han tvungen att bli osynlig. Nu kan han analysera det, men inte förstå. Inte heller kan han förstå hur någon kan vilja sätta ett barn till världen.

Är du en politisk författare? frågar Hilton och Taïa svarar att det är politiskt att skriva. Så fort du börjar skriva något, så kan du lätt definiera de fiender som skulle vilja stoppa dig från att skriva just det. Som muslim är det svårt att få definiera sig själv, då det finns en mycket förenklad syn på de muslimer som bor i Frankrike. De har slutat vara franska och blir nu bara muslimer. På samma sätt som han själv bara blev homosexuell i Marocko blir han nu bara muslim. I en ny bok, som kommer i januari, skriver han om vilka det är som förtjänas att älskas av Frankrike. Den handlar om postkolonialism och hur kolonialismen fortsätter då vi försöker definiera de andra och samtidigt distansera oss från varandra.

Taïa älskar Paris och att leva där, hade han stannat i Marocko hade han varit ingenting. Han är tacksam mot staden och det är hans stad. Om franskhet handlar om värderingar, så är han fransk. Han lever där, betalar skatt där och skriver på franska. Men är hans fransk, eller bara muslim, eller kanske bara homosexuell. Samhället tenderar att marginalisera de som bryter normen. Vad som händer med Taïa själv är att han blir mer och mer kontroversiell och måste kanske vara det.

Läs också:

« Older Entries