Monthly Archives: augusti 2016

1947 — där nu börjar

Elisabeth_-sbrink_foto_Eva_Tedesj-

Jag småsprang i värmen från Sigtunastiftelsens bibliotek till St Pers skolas aula för att lyssna till ett samtal mellan författaren Elisabeth Åsbrink och hennes förläggare Stephen Farran-Lee. De talade avslappnat och samtidigt strukturerat om skrivande med fokus på Åsbrinks nya bok.

Elisabeth Åsbrinks nya bok heter 1947 och är indelad i årets månader, från januari till december. Den är dock inte kronologiskt i ordets rätta bemärkelse och dessutom skriven ur efterklokhetens perspektiv, som hon säger själv. I sin Augustprisbelönade bok Och i Wienerwald står träden kvar, ville Elisabeth Åsbrink kombinera lyrik, brev och faktatext. Så är det även i 1947, men där finns också tidningstexterna med. I Och i Wienerwald står träden kvar var det istället breven från förr som var stommen. Minnen är fragmentariska, liksom bilden av det förgångna. Ofta minns vi bara hur vi beskrev det förra gången vi beskrev det. Inte händelsen själv. Det är därför texten i 1947 blivit fragmentarisk, ibland en notisform, men ibland även skönlitterär. Åsbrink utgår från händelser från 1947, men följer också trådarna från dessa.

Det började med att Åsbrink letade efter en händelse som hon trodde ägt rum 1947. Hon bestämde sig för att läsa de stora tidningarna och börjar med den 1 januari. Boken hon skrev skulle bli en biografi över fascistledaren Per Engdahl, men det visade sig att det skulle bli något helt annat då hon insåg att det fanns så mycket som hände 1947 som påverkar oss än idag.

Det var Per Engdahl som Ingvar Kamprad hyllade i Och i Wienerwald står träden kvar. Vad han gjorde efter kriget är till viss del dolt. Det som är möjligt är att han eller någon annan rensat i arkiven och sanningen om vad som hände 1947 fick hon söka efter på andra platser än i svenska arkiv.

1947 börjar Per Engdahl arbetet med att knyta samman nazister och fascister i Europa och mycket av källorna har försökt döljas. Det handlar inte om nynazister, utan om nazister som var aktiv under kriget. Många är balter, som riskerar livet i Sovjetunionen och Engdahl hjälper dem att fly till Sydamerika och faktiskt även till Västtyskland som var en trygg plats för ”gammelnazister” konstigt nog. Trådarna ledde Åsbrink till Peróns Buenos Aires, där en tidning skapades som Per Engdahl var aktiv i och faktiskt ända till mordet på Dagmar Hagelin, Malmörörelsen skapas officiellt 1952, men 1947 var en början.

Tydligt är att nazismen och fascismen aldrig dog 1945, utan levde kvar. Det gäller såväl människor och idéer. Idéerna bärs vidare genom generationer och trådarna mellan de som var aktiva över världen är påfallande många. De önskar nu ett tredje Europa, som absolut inte är kommunistiskt eller styrt av USA. De vill ha ett Europa utan feminism, utan judar och andra främmande raser och faktiskt också utan demokrati, som är en svag och omanlig ideologi. Dessa tankar återfinns senare i Breiviks manifest.

Hassan al-Banna grundade 1928 Muslimska brödraskapet och är en av de personer som återkommer genom historien i 1947. Han var son till en urmakare och Åsbrink säger att hon är ”en sucker för tidsmetaforer” och al-Banna vill kontrollera tiden. 1947 inför han två begrepp, konsten att dö och dödens konst. I praktiken betyder det att han återför begreppet jihad och tillför kärlek till döden, en som är lika stör som den till döden. Han är självklart inte ensam om detta. Han efterträdes av Sayyid Qutb och han är viktig i historien om extremism. Al-Banna sätter alltså igång en process som vi lever mitt i idag.

Eric Blair, en författare som lett ensligt ever på Jura och skriver på en bok år 1947 finns också med i boken. Den slutförs 1948 och han vänder på de två sista siffrorna och får titeln 1984. Författaren är George Orwell och Åsbrink menar att han verkligen ringar in tidens kärna i sin vok. Det är dock även en beskrivning av vår tid. Just kopplingarna mellan 1947 och vår värld som Åsbrink berättar om är riktigt skrämmande.

Författaren Nelly Sachs är också en del av 1947. Författaren som själv höll på att dödas av nazisterna, men som räddades hit av Selma Lagerlöf. I en liten lägenhet på Söder sitter hon och försöker i ord beskriva de som inte längre finns. 1947 är Simone Beauvoir redan etablerad författare och ena halvan av ett känt, intellektuellt par. Hon blir då förälskad i författaren Nelson Algren på ett flygplan på väg till USA. Denna historia blir också en del av boken.

Sist men inte minst talar Åsbrink och Farran-Lee om bokens reella huvudperson. En liten ungersk pojke som efter kriget skickas till Palestina av sin mor. Han ska bo på ett sionistiskt barnhem i det som ska bli Israel. Väntan i flyktinglägret utanför Palestinas gräns blir dock lång. Åsbrink själv har rötter i Ungern. Hon berättar om sin far som först överlevt ett totalitärt nazistiskt samhälle och sedan ett kommunistiskt dito. Den lilla pojken är Åsbrinks pappa. Hon läser ett utdrag som beskriver honom och hans familj innan tyskarnas ockupation av Ungern.

Elisabeth Åsbrink är fantastisk att lyssna till. Skarp och rolig, men också ödmjuk och allvarlig. Vilket fantastiskt jobb hon verkar ha gjort inför skrivandet av 1947. Jag köpte ett signerat exemplar av 1947 och har redan börjat läsa.

 

Foto: Eva Tedesjö

Läs också:

Ett samtal mellan Anne Enright och Dorotea Bromberg

79_PressImage1

Dagens andra punkt för mig på Sigtuna Litteraturfestival var ett samtal mellan Anne Enright och hennes förläggare Dorotea Bromberg i en intim litterär miljö på Sigtunastiftelsens bibliotek. Samtalet, som enligt programmet ska handla om ”skrivandets villkor och vardag”, börjar lite trevande, men kommer sedan igång.

Den gröna vägen är den tredje romanen av Anne Enright som översatts till svenska. Jag håller på att läsa den, men har inte hunnit så långt som jag önskat. Jag tycker dock att den verkar minst sagt lovande. Det är en riktigt irländsk historia där katolska kyrkans skugga vilar över karaktärerna. En bok om en familj som splittras och samlas igen. En bok som kräver koncentration, vilket Dorotea Bromberg också påpekar.

Dorotea Bromberg tar avstamp i hur Enright började skriva sin första bok. Enright berättar att hon är är en mycket långsam författare, som upplever svårigheter under processen, men självklart också glädje. Det framkommer tydligt att hon verkligen är intresserad av att beskriva saker med omsorg. Hon berättar t.ex. om hur hon blev intresserad av hur mörket påverkar havet och våra ögon. Landskapet blev en del av hennes bok, liksom mörkret och kanske ännu mer skymningen. Några få rader skapar exakta bilder som stannar kvar.

Som barn- och ungdom läste hon massor, ibland flera böcker varje dag. Orden har alltid varit viktiga för henne och hon började med att skriva dålig poesi. Behovet av att skapa och att sätta sina tankar och känslor på pränt var stort. Sedan finns karaktärer att förstå, händelser att undersöka. Processen har sett olika ut beroende på hennes egen ålder. Hennes 25-åriga jag skrev annorlunda än hennes 50-åriga. Varje bok har förändrat henne. Det som alltid varit viktigt med detaljer.

Innan hon fick skrivit sin första roman ville hon vara författare, men inte nödvändigtvis skriva en roman.  Vägen till publicering var lång. Hon blev refuserad tre gånger och bestämde sedan sig för att satsa på ett nytt sätt. Hon fick ett stipendium och började studera kreativt skrivande för Angela Carter. Det dröjde tills hon fick en bra agent innan hon fick några noveller antagna. Rådet ”the less you say the better” var det som fick henne att hitta sin stil som författare. Hon älskade fragment, men lärde sig att sammanfoga dem och få flyt.

Dorotea Bromberg leder samtalet in på Enrights sammanbrott, som kom då hon närmade sig 30. Trots att Enright inte riktigt vill tala om det, så är hon tydlig med att hon där gjorde ett val att leva. Samtidigt är hon tydlig med att vissa människor aldrig blir färdig med sin kamp mot de inre demonerna. Fördelen med att ha nått botten är att hon varit där. Nu påminner hon ibland sig själv om att hon lever och att det är bra. Förhållandet mellan medvetenhet om sin egen dödlighet och kreativitet och skrivande är svårt att sätta ord på, säger Enright, men något samband finns det. Något hände också när hon sedan fick barn och hon själv inte stod i centrum. Hon var också hemma mycket under en period och fick tid att skriva, men hade också en press på sig att faktiskt dra in pengar då hennes barn, som alla barn, var dyra i drift.

Mellan 2000 och 2007 var pengar en stor drivkraft, erkänner hon. När barnen var 4 och 7 nominerades hon till Man Booker Prize för sin roman Sammankomsten och hon när hon vann gick hon från att vara hyfsat erkänd, men okänd, till att bli en känd författare vars böcker översattes till många språk. Priset gav också pengar, vilket förändrade livet och författarskapet. Prispengar är på ett sätt ett bevis för att du är en bra författare, säger Enright och skrattar lite. Tidigare drömde hon om att vinna Bookerpriset och nu hade hon gjort det. Tyvärr innebar det inte, som i drömmen, att alla kritiker tystnade. Kanske finns de främst i huvudet, men de finns ändå, säger hon. Läsarna har varit en tröst för henne, för de ger den positiva intimitet som läsare får av läsningen och ger därefter. De har inget behov av att distansera sig från texten som kritiker har.

Har Enright problem med skrivandet efter Bookerpriset?, undrar Bromberg.  Enright berättar att hon behöver vara riktigt ensam när hon skriver och det var lite svårt just efter priset. Problemen satt i huvudet, men även på boksidorna. Boken efter Bookerpriset, Den glömda valsen, var inte lika ambitiös som den som gav henne Bookerpriset, men gav henne ändå en plats på Orange Prize for Fictions korta lista. I Den gröna vägen är det ambitiösa tillbaka igen.

Vem är vi när vi är ensamma? Det är en av av frågorna Enright undersöker i Den gröna vägen. Paradoxen mellan att fokusera på sig själv och med andra. Ensamheten riskerar att göra en ensammare och ledsnare, medan du blir lyckligare ju mer du gör för andra. Det är också tydligt hur hennes barn förändrat hennes liv och visst känner jag igen det. På gott och ont.

Tyvärr missar vi morgondagens möte mellan Anne Enright och Medelaine Levy, litteraturredaktör på SvD, som ska fokusera mer på det böcker Enright skrivit. Samtalet med Dorotea Bromberg var dock en bra ingång till Anne Enrights författarskap, som jag just börjat nosa på.

 

 

Foto: Joe O’Shaughnessy

Läs också: