Ständigt denna kanon

Det har ännu en gång börjat diskuteras kanon i Sverige. Detta efter att Ebba Busch Thor talat om en kanon som ska ”lära ut svenska värderingar”. Just det där med svenska värderingar känns lite som ett skumt argument kan jag tycka. Många av mina elever har läst och gillar Främlingen av Camus och värderingarna där kanske inte är svenska eller ens speciellt vettiga, vilket inte gör det till en dålig bok. Bra böcker ska röra och väcka känslor. Skillnaden på läsning i skolan och hemma (om nu eleven läser hemma) ska vara att i skolan pratar och skriver man om det lästa. Bearbetar läsupplevelser, analyserar, göra inferenser, koppla till sig själv, till nutiden, utvecklas och lära. En idealiserad bild av läsningen, det är jag medveten om, men i den bästa av världar ger böcker mycket mer än ”svenska värderingar” vad det nu må vara.

Det är därför jag blir lite oroad över kanondiskussionen. Det handlar inte om att jag är emot att läsa klassiker, absolut inte, men om att alla klassiker inte ger detta. Det finns också en risk att klassiker, dvs äldre litteratur, är det enda som hinns med och då försvinner mycket av vitsen med läsningen.

I den svart-vita debatten handlar det om att läsa klassiker eller att läsa böcker helt utan substans, vilka de nu är. Självklart finns det en medelväg. Det finns mycket mer modern litteratur som vidgar läsningen på ett helt annat sätt än många klassiker förmår göra. De tar oss utanför vår närhet, utanför mannens värld och utanför heteronormen. Den litteraturen måste också få rum i våra klassrum. Min farhåga är att en litteraturkanon skulle minska mångfalden.

Jag är också rädd att undervisningen blir som den var när jag gick på gymnasiet. Ett ständigt läsande av utdrag ur en litteraturhistoriebok, som visserligen kan mig kunskaper om författare som jag är glad att jag har. Faktum var dock att vi knappt läste några böcker alls. Hela böcker. Max en per år och då läste vi själva och skrev sedan en recension. Inte givande över huvud taget.

Jag vill att mina elever ska möta mig och varandra när de läser böcker. De ska läsa hela böcker för att få upp sin läshastighet, som på många håll är helt skrämmande låg. Om det fokuserats på läsning i alla årskurser hade det kanske inte sett ut så, men jag anar en trend där mycket kommit att handla om korta texter där läsfixare och läsförståelse står i centrum. Inget fel med det, läsförståelse är otroligt viktigt, men eleverna måste också möta större mängder av text. Det kanske de gör, jag hoppas jag har fel, men klart är att läshastigheten sjunker för varje år. En elev som läser långsamt orkar inte läsa hela böcker.

Så vad vill jag egentligen? Helst av allt hade jag velat att litteratur och läsning fick större utrymme i kursplanerna igen. Sedan gy-11 har fokus lagts mer på språk och mindre på litteratur. Allmänbildande det med, men jag tycker att det är fel väg att gå. Jag skrev för en tid sedan att jag önskade att Sv1 ersattes av kursen Litteratur 100 poäng, så att alla elever får en god kunskap om litteratur. I den kan vetenskapligt skrivande och språk med fördel tränas.

Våra elever måste få läsa mer och de ska läsa böcker av olika slag. Klassiker, absolut, de som har relevans, men även nyare böcker som tar upp andra saker. Bredden är viktig. Men ja, jag håller med Jenny Maria Nilsson om att det är viktigt ur en klassaspekt att unga får möta den litteratur som räknas som allmänbildning att känna till. För några månader sedan skrev jag ett inlägg på Kulturkollo om klassiker och relevans, listen kan självklart uppdateras, men där finns några titlar som ”brukar funka”. Ingen kanon med böcker som måste läsas en viss årskurs, det tror jag hämmar alldeles för mycket och då menar jag lärarens undervisning och möte med den enskilda klassen. Alla böcker fungerar inte alltid i alla sammanhang. Några sådana allmängiltiga böcker har jag svårt att se. Däremot är jag öppen för en längre inspirationslista, där det finns klassiker att välja från. Den faller dock platt om tiden för läsning inte finns. Kurserna på gymnasiet behöver därför ses över.

Men hur som helst, vilka böcker skulle finnas med i en kanon? Vilka är egentligen bäst? Det finns självklart inget objektivt svar, vilket är ett argument mot en kanon. Det här ska vara världens 100 bästa böcker (där begreppet världen är något förvanskat, men större än den brukar vara i litteratursammanhang).

Jag tycker absolut att eleverna ska känna till författare som Homeros, Sapfo, Cervantes, Dafoe, Shakespeare, Dostojevskij, Zola, Ibsen, Strindberg, Lagerlöf, Ferlin, Söderberg och Boye med flera. Men jag skulle också vilja lägga till mer moderna författare som Chimamanda Ngozi Adichie, Jeanette Winterson och författare från den här listan. Frågan är vilka som ska prioriteras och hur en kanon skulle se ut. Jag kan tänka mig att det finns lika många svar som det finns svensklärare, litteraturvetare och läsintresserade. Vad tycker du?

Läs också:

8 comments

  • för Dostojevskij får det bli noveller, hans böcker är bra tjocka. Om jag skriver en bok, kommer jag förbjuda den i skolor – jag tyckte verkligen illa om de författare jag tvingades läsa… Idag får ju eleverna välja mera fritt – bara de redovisar efter alla konstens regler. Och det är bra.
    Hanneles bokparadis recently posted..nummer 147 i könMy Profile

  • Pingback: Uppvärdera ungdomsboken | enligt O

  • Jag håller med dig om mycket trots att jag är försiktigt för en kanon. Det är förstås väldigt viktigt att skolläsningen inte bara blir klassiker från västerländska (företrädesvis manliga) författare! Mångfalden måste värnas också litterärt. Om konsekvenser av bl.a. litteraturläsningens nedtoning efter GY11 har jag och Martin Ahlstedt skrivit i Skola och samhälle. Det vore fantastiskt med en kurs i gymnasiet där litteratur och läsning vore obligatorisk för alla elever! Vilken statushöjning skulle inte det medföra för läsning!

    • En nödvändig uppvärdering tror jag. Absolut på gymnasiet, men även tidigare självklart. Mycket av just kanonläsningen måste nog ändå göras under gymnasiet. Innan är många av de kända klassikerna för svåra och kan snarare förstöra än öka läslusten.

      • Mycket bra inlägg, tycker att problemet är tillräckligt stort på studieförberedande program, men att bara en svenskkurs är obligatorisk på yrkesprogrammen är verkligen helt galet.

  • Pingback: Jag bad om klassikertips. Ni kan inte ana vilka titlarna är… | enligt O