I skogen där tomtarna bor

Veckans tema på Kulturkollo är skogen och vi uppmanas att skriva om vår favoritskog. Jag måste erkänna att jag inte är något fan av skogspromenader. Jag bor i skogen och gillar det, men att vandra runt utan mål, eller ännu värre plocka svamp, är inte min grej. Det finns dock en skog som betyder extra mycket för mig.

Min farmor växte upp i Moje, en del av Gagnef i Dalarna. Där fick sedan hon och hennes syskon varsin plats då deras föräldrar dog. Farmor ärvde den så kallade sportstugan, en liten stuga som användes vid jakt. När vi var små bestod den av ett rum och kök. I rummet fanns en platsbygd trevåningssäng och i den sov vi fyra kusiner. Ofta var vi nio personer som sov i stugan under i alla fall några sommarveckor och i köket var de vuxna långt in på nätterna.

Runt stugan fanns skogen som var och är min favorit. Nu var det många år sedan jag var där, men jag kan fortfarande se den framför mig. Sandjorden, alla barr och mossan. Av mossan gjorde farmor och hennes syskon så kallade mosstugor, som helt enkelt var mossa utlagd som en planritning av ett mindre hus. Ett rum och kök. Vi kusiner gjorde också sådana stugor med hjälp av henne.

Vi visste alla att det fanns tomtar i skogen. Farmor och hennes syskon hade sett dem och morbror Alrik berättade om dem varje sommar. Vi satt tysta, säkerligen med uppspärrade munnar och lyssnade till hans berättelser som blev längre och mer spännande för varje år.

Grundhistorien var att farmor, hennes systrar, lillebror Alrik och ett par av deras vänner från byn lekte i skogen. De hade varit där hela dagen och när de mörknade började de bli hungriga och tänkte trava hemåt. I skymningen såg skogen självklart annorlunda ut och den lille pojken Alrik hamnade på efterkälken. Det var han som såg dem först, en lång rad med små tomtar. Alla gråklädda, vandrandes en meter ovanför marken i samma takt. Den längst fram spelade trumpet och de andra följde allvarligt.

De var alla helt säkra på att de verkligen sett tomtarna, även många år senare. Jag kan erkänna att jag fnissade någon gång, men snabbt slutade med det, då jag fattade att det här var allvarliga saker.

Skogen i Moje, runt stugan är fortfarande magisk för mig. Med eller utan tomtar.

Läs också:

9 comments