Känn ingen sorg, eller?

För några veckor sedan påbörjade jag ett svar på en bokbloggsjerka om böcker som utspelar sig i min närmiljö. Jag skrev aldrig färdigt, men började tänka en del på varför det finns så få böcker som utspelar sig i Göteborg. Varför det inte finns någon Fogelströmsk skildring av vår stad, eller knappt några skildringar alls av den som inte innehåller mord?

När jag nu några månader för sent öppnar Svensk Bokhandels katalog med Sommarens böcker 2016 hittar jag ett intressant reportage om just Göteborg i litteraturen, eller bristen på litterära skildringar, där Nils Pennlert träffar författare och andra litteraturpersonligheter.

Pennlert har bland annat gått igenom böcker som vunnit Augustpriset och märkt att den som vill vinna stora priser inte ska skriva om Göteborg. Endast totalt fyra av de nominerade böckerna utspelar sig här. Det handlar om Johannes Anyurus fantastiska En storm kom från paradiset, Ingenbarnsland av Eija Hetekievi Olsson, Simone de Beauvoirs hjärta av Ann-Marie Ljungberg och Göteborgshändelserna av Jörgen Gassilewski.

I artikel intervjuas Helen Tursten, som skrivit deckare som utspelar sig i Göteborg, Christin Ljungqvist som skildrat Linnéstaden och orterna Vallda och Kungsbacka, söder om staden. Sveriges andra stad, som inte lyfts fram nästan alls i litteraturen. Anna Fock finns också med i reportaget och hon berättar om sin kommande bok Cirkus Smuts, som utspelar sig Kortedala och på Hisingen. Den blev refuserad då hon skickade ut den förra gången och istället debuterade hon med Absolut noll som utspelar sig i Sankt Petersburg. Hon berättar att hennes förläggare brukar skämta om att Cirkus Smuts hade varit ännu bättre om den utspelat sig i Stockholm. Men självklart.

Det faktum att Göteborg är en segregerad stad ses som en orsak till att den inte beskrivs i litteraturen. Jag tänker att det borde vara precis tvärtom. Att vi har en stad som innefattar en mängd små städer är problematiskt på många sätt, men borde kunna generera en hel del olika sorters böcker, som berättar många intressanta och viktiga historier. För mig är staden till stor del Majorna, men också Linnéstaden och universitetsbyggnaderna vid Vasagatan och Näckrosdammen. Den är också Hisingen, där jag jobbade under många år och även de två kranskommuner jag bott i som barn och nu som mamma. Göteborg är också förorterna i nordost och lyxvillorna längs Långedragslinjen. Det är konflikter mellan fina Torslanda och mindre fina delar av Hisingen, Volvo och hamnen som inte är, SKF och Gamlestaden, Ullevi och Håkan Hellström. Skärgården och de nya områdena kring älven. Vem ska berätta stadens historia och beskriva dess samtid?

Att medierna i Sverige mer och mer koncentreras till Stockholm, att lokala tv-kanaler läggs ner och studiorna fylls av människor som lever i och skriver om huvudstaden är djupt problematiskt. Likriktningen och centraliseringen borde oroa mer än den gör. Ännu värre blir det kanske om Stampen går i konkurs och förresten har GP redan spårat ur och förlorat en del av den lokala status som funnits. Bokförlagen ligger i Stockholm och kanske är det så att redaktörerna medvetet eller omedvetet väljer böcker utifrån sin miljö och den miljö de upplever att deras läsare vill läsa om. Och läsarna bor i Stockholm. Eller är det helt enkelt så att jag och andra göteborgare drabbats av ett lillebrorskompex och bara acceptera att det är i huvudstaden det händer. Förutom under några dagar i september då huvudstaden kommer till Göteborg för att sälja sina böcker och umgås med varandra på ställen som är inne för dem, men under resten av året är betydelselösa. Någonstans kan jag inte låta bli att tänka på alla berättelser som aldrig får berättas, när normen för vad som räknas blir så snäv att få kan passa in.

Nu blir jag i alla fall sugen på att läsa något av Claes Hylinger, som i artikeln lyfts fram som en av de största göteborgsskildrarna.

 

Läs också:

7 comments