Monthly Archives: maj 2016

Simma med de drunknande

9789146228585

Just nu befinner vi oss i sluttampen av samtalet kring Simma med de drunknande, Lars Myttings skönlitterära debut i gruppen Kulturkollo läser. En bok som, liksom hans förra bok Ved, har trä i centrum. Spännbjörk och valnöt spelar helt klart en viktigare roll än vad som är vanligt i de flesta romaner. En kista som väntar på en man som ska begravas och ett lass trä som försvunnit.

En ung man lämnar sitt hem och ger sig ut i världen för att lösa gåtan om sitt och sin familjs förflutna. Så kan Simma med de drunknande sammanfattas. Ett vanligt litterärt motiv, ganska skickligt förvaltat av Mytting. Historien börjar på ett sätt i nutidens Norge, men på ett annat under första världskriget. En ung, norsk man mister sin farfar och börjar rota i hans saker för att få ledtrådar om vad som hänt släktens nu försvunna medlemmar. Han vet att hans föräldrar dog på hösten 1971 i Frankrike. Han vet också att han själv var där och sedan var försvunnen i flera dagar, innan han återfanns.

Den lille pojken som nu är en ung man, heter Edvard och han växte upp på en norsk gård med sin farfar, en ganska tillbakadragen man vars bil fått ett hakkors ristat på sig. Vad som egentligen hänt och varför omgivningen reagerade så på farfadern förblir lite oklart. Det är en tråd Mytting inte utforskar. Vi får veta mer om farfars bror Einar, som på något sett verkar ha varit inblandad i Edvards föräldrars död. Einar som flyttade till Shetlandsöarna och är död sedan länge.

Edvards sökande går från Norge via Shetland till Somme i Frankrike. Färden är vindlande och många gånger intressant. Tyvärr finns det flera lösa trådar och jag tycke att Myttings sätt att skriva inte sällan är för omständligt och ordrikt för min smak. Simma med de drunknande är en intressant historia som berättas i ett mycket lågt tempo. Kanske är jag för mycket uppe i varv för att helt kunna uppskatta dess storhet. För mig blir det lite för mycket av det goda när såväl spänning, släktkrönika som diverse kärlekshistorier ska in i samma bok.

 

Läs också:

Biblioteksbesök enligt O

Varje gång jag ska lämna tillbaka biblioteksböcker händer samma sak. Förutom att de ofta är försenade då, för det är de visserligen ofta, men faktiskt inte alltid. Jag behöver alltså inte alltid betala böter, men nästan. Varje gång jag går in på biblioteket tänker jag däremot alltid att jag bara ska lämna tillbaka alla böcker jag (förhoppningsvis) hunnit läsa, eventuellt låna om någon jag ännu inte hunnit läsa (och som kanske inte blir läst den närmaste månaden heller) och sedan ska jag vandra ut ur biblioteket (i princip) tomhänt.

Idag gick det ungefär lika bra som det brukar gå och jag kom hem ut med inte mindre än åtta böcker. Nu ska jag bara fixa lite lästid också. Det där lilla problemet.

Klart är att OM jag lyckas läsa de här böckerna ser min geografiska lässtatistik bra mycket bättre ut.


Läs också:

Det är mors dag idag

5ae9e04913e156a767aef74ed70da37a

Morsdag. Mors dag. Idag tänker jag lite extra på min egen fina mor och mormor, min svärmor och min lillasyster som just blivit mor. Fyra kvinnor som är viktiga i mitt liv.

Kulturkollo har vi samlat en massa mammor i ett hyllningsinlägg. Kika in där!

Läs också:

Känn ingen sorg, eller?

För några veckor sedan påbörjade jag ett svar på en bokbloggsjerka om böcker som utspelar sig i min närmiljö. Jag skrev aldrig färdigt, men började tänka en del på varför det finns så få böcker som utspelar sig i Göteborg. Varför det inte finns någon Fogelströmsk skildring av vår stad, eller knappt några skildringar alls av den som inte innehåller mord?

När jag nu några månader för sent öppnar Svensk Bokhandels katalog med Sommarens böcker 2016 hittar jag ett intressant reportage om just Göteborg i litteraturen, eller bristen på litterära skildringar, där Nils Pennlert träffar författare och andra litteraturpersonligheter.

Pennlert har bland annat gått igenom böcker som vunnit Augustpriset och märkt att den som vill vinna stora priser inte ska skriva om Göteborg. Endast totalt fyra av de nominerade böckerna utspelar sig här. Det handlar om Johannes Anyurus fantastiska En storm kom från paradiset, Ingenbarnsland av Eija Hetekievi Olsson, Simone de Beauvoirs hjärta av Ann-Marie Ljungberg och Göteborgshändelserna av Jörgen Gassilewski.

I artikel intervjuas Helen Tursten, som skrivit deckare som utspelar sig i Göteborg, Christin Ljungqvist som skildrat Linnéstaden och orterna Vallda och Kungsbacka, söder om staden. Sveriges andra stad, som inte lyfts fram nästan alls i litteraturen. Anna Fock finns också med i reportaget och hon berättar om sin kommande bok Cirkus Smuts, som utspelar sig Kortedala och på Hisingen. Den blev refuserad då hon skickade ut den förra gången och istället debuterade hon med Absolut noll som utspelar sig i Sankt Petersburg. Hon berättar att hennes förläggare brukar skämta om att Cirkus Smuts hade varit ännu bättre om den utspelat sig i Stockholm. Men självklart.

Det faktum att Göteborg är en segregerad stad ses som en orsak till att den inte beskrivs i litteraturen. Jag tänker att det borde vara precis tvärtom. Att vi har en stad som innefattar en mängd små städer är problematiskt på många sätt, men borde kunna generera en hel del olika sorters böcker, som berättar många intressanta och viktiga historier. För mig är staden till stor del Majorna, men också Linnéstaden och universitetsbyggnaderna vid Vasagatan och Näckrosdammen. Den är också Hisingen, där jag jobbade under många år och även de två kranskommuner jag bott i som barn och nu som mamma. Göteborg är också förorterna i nordost och lyxvillorna längs Långedragslinjen. Det är konflikter mellan fina Torslanda och mindre fina delar av Hisingen, Volvo och hamnen som inte är, SKF och Gamlestaden, Ullevi och Håkan Hellström. Skärgården och de nya områdena kring älven. Vem ska berätta stadens historia och beskriva dess samtid?

Att medierna i Sverige mer och mer koncentreras till Stockholm, att lokala tv-kanaler läggs ner och studiorna fylls av människor som lever i och skriver om huvudstaden är djupt problematiskt. Likriktningen och centraliseringen borde oroa mer än den gör. Ännu värre blir det kanske om Stampen går i konkurs och förresten har GP redan spårat ur och förlorat en del av den lokala status som funnits. Bokförlagen ligger i Stockholm och kanske är det så att redaktörerna medvetet eller omedvetet väljer böcker utifrån sin miljö och den miljö de upplever att deras läsare vill läsa om. Och läsarna bor i Stockholm. Eller är det helt enkelt så att jag och andra göteborgare drabbats av ett lillebrorskompex och bara acceptera att det är i huvudstaden det händer. Förutom under några dagar i september då huvudstaden kommer till Göteborg för att sälja sina böcker och umgås med varandra på ställen som är inne för dem, men under resten av året är betydelselösa. Någonstans kan jag inte låta bli att tänka på alla berättelser som aldrig får berättas, när normen för vad som räknas blir så snäv att få kan passa in.

Nu blir jag i alla fall sugen på att läsa något av Claes Hylinger, som i artikeln lyfts fram som en av de största göteborgsskildrarna.

 

Läs också:

Lyckliga människor läser och dricker kaffe

9789137144658

Lyckliga människor läser och dricker kaffe är Agnès Martin-Lugands debutbok, där vi får träffa Diane som förlorat sin man och dotter i en olycka. Sorgen är självklart fruktansvärd att hantera och flykten blir en utväg. Maken Colin har alltid drömt om att resa till Irland och det är dit hon beger sig. Bokcaféet hon driver tillsammans med kompisen Felix får han fortsätta att sköta själv. Hon hyr ett litet hus i en irländsk by och blir granne med den buttre fotografen Edward. Ni kan ju räkna ut med röven vad som händer. Småcharmigt, men ack så förutsägbart.

Tydligen gav Agnès Martin-Lugand ut boken Lyckliga människor läser och dricker kaffe själv, innan den plockades upp av förlag och spreds till ett tjugotal länder. Jag försöker förstå varför. Inte för att det är en dålig bok, men en ganska ordinär sådan. Teman som sorg och hanteringen av densamma är populära, men Lyckliga människor läser och dricker kaffe bjuder på så många klichéer att den för mig inte blir mer än en okej bok, som jag läst många gånger förut. Förvisso är karaktärerna älskansvärda för stunden, men de kommer inte att stanna kvar. Det jag älskar mest är kanske titeln. Den är fantastisk. Visst är det så att man i alla fall blir lycklig av böcker och kaffe. Tydligen ska boken bli film och jag kan faktiskt tänka mig att den funkar bättre som det än som bok.

Läs också:

Veckans ord på F: Mina svar

F

Här kommer mina titlar och författare som jag kopplar samman med veckans ord, som alla börjar på F.

Jag läser alldeles för sällan facklitteratur för nöjes skull, men viss fakta är självklart intressant att läsa för att bilda sig. En bok som är intressant, lärorik och viktig är Moa Svans Det riktiga landslaget.

Mördaren i boken jag läser just nu, De underkända av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt hyser en farhåga om att just faktakunskaper helt håller på att bortprioriteras och vill slå ett slag för äkta TP-kunskaper.

Göra sig kvitt Eddy Bellegueule av Édouard Louis handlar om friheten att få vara sig själv. En mycket bra bok om än hemsk på många vis.

Jag väljer substantivet fylla och tänker på pappan i Åsa Linderborgs Mig äger ingen som ofta väljer alkohol framför det mesta. Är lite sugen på att se filmen faktiskt.

Amanda vågar ge efter för sin förälskelse i Meredith Russos Om jag var din tjej, vilket är modigare än man anar.

 

 

Läs också:

Veckans ord på F

F

Dags för veckans ord som alla börjar på F. Vilka böcker och författare kopplar du ihop med dem?

 

fakta

farhåga

frihet

fylla

förälskelse

 

Svara i en kommentar eller i din blogg. Lämna gärna en länk här så att vi kan hitta inlägget. Ska bli intressant att se hur era tankar vandrar och hur ni tolkar homonymen.

 

Läs också:

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera

9789170378713

Titeln på Sara Granérs senaste seriealbum beskriver lite av den känslan jag har inför betygssättning och kanske framför allt registrering av resultaten på de nu bedömda nationella proven, som SCB ska ha. Ingen leverans jag är sugen på alls faktiskt. Titeln är en lysande travesti på Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och det var också titeln i kombination av tidigare lyckade läsupplevelser som gjorde att jag läste Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera. 

En del politik får som vanligt plats i Granérs serier. Det handlar om den missuppfattade yttrandefriheten som går ut på att man får säga precis vad som helst, utan att bli ifrågasatt. Något som tål att upprepas hur många gånger som helst. Granér reder också ut hur mycket olika grupper i samhället kostar och jag konstaterar att det är synd att jag gillar saltlakrits och inte har någon kusin som är född i Hälsingland, annars hade jag inneburit en fin nettovinst till riket. Vi får också svar på vad Eskilstuna kostar, hur vi ska göra för att tro på evig tillväxt och komma i form inför nästa kvartalsrapport. De hälsofixerade får sig en känga, liksom de som tycker att ett maraton passar att ta med i sitt CV. Inte sällan blir det nästan för absurt och kanske är det därför jag ibland inte riktigt ser det roliga. Ibland handlar det dock om att jag inte skrattar för att skrattet fastnar i halsen. Mycket av det Granér skriver om är så sjukt att det inte går att skratta åt. Då känns Heberleins titel nästan mer passande. Min livslust ökar inte direkt av att bli påmind om allt sjukt som pågår. Teckningarna är dock fortfarande härligt fula, men mina gamla ögon har ibland svårt att läsa den lilla, lilla texten.

Att säga att jag blev besviken vore överdrivet, för när Sara Granér är rolig är hon grymt rolig. Kikna-av-skratt-rolig. Däremot är hon inte det lika ofta i senaste boken som i t.ex. All I want for Christmas is planekonomi, som är riktigt vass, politisk satir. Den som inte trivs så långt till vänster i politiken, kan nog tycka att det är precis tvärtom. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera dryper av ironi, men är ändå mildare och mindre arg än sina föregångare. Det tycker jag är lite synd.

 

Läs också:

Pocketböcker för mor och andra

IMG_2958

Mamma fick böcker lite tidigt i år, då vi firade en massa födelsedagar i helgen. De fyra böckerna på bilden fanns i paketet och jag tänkte fylla på med fler pockettips till den som vill shoppa till mor eller bara ha en bok i solstolen.

Komma och gå av Taiye Selasi är en bok jag tipsar alla om. En så välskriven och fin bok om fyra syskon som reser till sin fars begravning.

I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson har jag faktiskt inte läst ännu, men Olsson är en av mammas favoriter.

Simma med de drunknande av Lars Mytting är vår senaste cirkelbok på Kulturkollo läser. Jag var inte helt frälst, men det är en släktsaga som jag tror mamma kommer att älska.

Marina Bellezza av Silvia Avallone började jag läsa när den just kommit ut, men glömde bort den. Det får bli så att både mamma och jag läser den i sommar. Jag älskade Stål och är den här hälften så bra är det en höjdarbok.

Jag gillade Arvet efter dig av Jojo Moyes och tyckte det var en värdig uppföljare till Livet efter dig. Mamma ska självklart läsa båda.

Tisdagsklubben av Anna Fredriksson är en charmig historia om att börja ett nytt liv på äldre dar. Mycket mat blir det och det är alltid trevligt.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist är den kanske sorgligaste bok jag läst på länge, men den är både bra och välskriven. Kombinera med något mer lättsamt.

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg är riktigt bra och minst lika upprörande om flickors och kvinnors förutsättningar i Afghanistan. Samtidigt finns det en liten gnutta hopp, då vissa pappor faktiskt är vettiga.

Fyren mellan haven av M. L. Stedman är en riktigt bra bok som till större delen utspelar sig på en fyr utanför Australiens västkust. En fin berättelse om kärlek, längtan och lögner. Snart blir den film med Alicia Vikander i huvudrollen.

Även Kvinnan på tåget av Paula Hawkins är filmaktuell. Jag tyckte det var en spännande bok, även om jag kanske inte helt förstår hypen. Läsvärd dock.

Tre önskningar av Liane Moriarty är en nyutgivning av en bok som jag läste för många år sedan, men kommer ihåg som riktigt charmig. Säkert perfekt i solstolen.

Mer vatten blir det i Färjan av Mats Strandberg, som är en riktigt vidrig bok, på ett bra sätt. Jag drogs helt med i denna vansinniga berättelse om vad som kan hända på färjan till Finland.

Granne med döden av Alex Marwood är också riktigt, riktigt läskig. Vi får träffa hyresgästerna i ett hus i London och vet att en av dem är riktigt obehaglig. Frågan är bara vem.

 

Läs också:

Jag lever, tror jag

29698077_O_1 (1)

Jag lever, tror jag är Christine Lundgrens debut och vilken debut det är. I korta, korta stycken får vi följa Kims liv som nästan helt handlar om Moa. Moa som var hennes bästa vän och som dog i en bilolycka. Tankarna kring olyckan och huruvida det verkligen var en olycka, eller ett hemskt beslut av Moa, snurrar runt, runt i hennes huvud.

Det var en tisdag det hände och som inbiten tisdagshatare måste jag bjuda på ett lysande citat:

Tisdagar är alltid jävliga dagar. Inklämd mellan den första dagen på en ny vecka, då alla önskar att de kunde få ligga kvar i sängen i bara tio minuter till, och onsdagen, då halva veckan äntligen har gått och man kan börja se ljuset i slutet av tunneln.

Jag har dock aldrig haft en sådan hemsk tisdag som Kim hade. Hon har engelska till fem i halv sex och mitt under lektionen ringer kompisen Amanda. Kim svarar med ett sms ”Engelskan. Please kill me now”. Amanda svarar inte. Istället ringer hon upp Kim efter lektionen och berättar om Moa.

Det här är dag ett, berättelsen slutar dag tvåhundraarton. Tvåhundraarton dagar av sorg och bearbetning. Vissa dagar skriver Kim bara en rad. Som dag nio ”Om jag hör en enda människa till som viskar när jag går förbi kommer jag att skrika”. För det är vad andra gör, viskar. Alla undrar detsamma som Kim undrar. Om det var en olycka eller inte.

Först gäller det att överleva pärsen som begravningen är. Att behöva träffa Moas familj utan att Moa är där. Att veta hur man ska bete sig. Att krama hennes bror Erik och äntligen kunna gråta. Erik som blir ett stöd och kanske kommer för nära.

Kim besöker kyrkogården på nätterna, på dagen klarar hon inte av att gå dit. Dag fyrtiosex, eller natt fyrtiosex, efter mycket tjat och ett besök hos kuratorn. På kyrkogården träffar hon Stig. Hans fru Astrid, världens bästa fru, dog fem år tidigare och han besöker henne på nätterna. Vänskapen som utvecklas mellan Kim och Stig är en av de finaste vänskapsskildringar jag läst.

Jag lever, tror jag är en bok om sorg, men också en bok om att våga leva. Det är en så naken och utlämnande historia som verkligen griper tag. Jag tyckte mycket om den och är nyfiken på vad Christine Lundgren kommer att bjuda på i framtiden.

Läs också:

« Older Entries