Mitt första möte med Cees Nooteboom

nooteboom_en_sang_om_sken_och_vara_omslag_inb

En sång om sken och vara är en kortroman som ursprungligen gavs ut 1981 och2015 kom  i översättning av Per Holmer. Den fick följa med till Amsterdam, då Nooteboom kändes som ett lämpligt sällskap. Varje år hörs hans namn när kandidater till Nobelpriset diskuteras och kanske är han en framtida pristagare. Klart är att hans stil påminner mycket om till exempel Patrick Modiano, men frågan är om det är en fördel eller en nackdel. Spontant känns En sång om sken och vara som en typisk pristagarbok, intellektuell, svårtolkad och stillsam.

Vi får träffa författaren och den andre författaren. De träffas på en kollegas begravning och berättaren konstaterar att det är en av de få saker holländska författare kan göra för varandra är att dyka upp när livet tar slut. Författaren, som ändå får ses som vår huvudperson, gillar egentligen inte den andre författaren, eller så är han bara avundsjuk. Den andre producerar nämligen böcker på löpande band och trots att det kanske är finare att skriva lite, är det ekonomiskt lyckosamt att skriva mycket.

Parallellt med mötet med de två författarna få vi stiga in i den förste författarens blivande roman och vara med när han kämpar med sina karaktärer. Inledningsvis är de anonyma och kallas doktorn och översten, men senare blir det mer och mer likt riktiga människor och det märks att författaren får en fördjupad relation med dem. Översten är väl mest lik honom själv, lite bitter på livet, medan doktorn är mer lyckosam och snart kan presentera sin tilltänkta hustru för översten.

En sång om sken och vara passade mig inte alls inledningsvis. Jag hade svårt för Nootebooms distanserade sätt att förhålla sig till sina karaktärer. Jag gillade dock idén att låta författaren och hans karaktärer tillsammans bilda en historia. Ju längre berättelsen pågår, desto mer fascinerande blir den. Inte tillräckligt för att jag ska känna att jag vill kasta mig över fler böcker av Cees Nooteboom, men tillräckligt för att jag ska vara glad att ha läst något av honom. Det är lite för mycket yta och för lite substans för min smak. Snyggt, ibland till och med imponerande, men ganska ointressant. Nu har jag visserligen hört att Nooteboom är en ganska ojämn författare och kanske har jag läst helt fel bok. Det må så vara. Fler böcker kommer inte att prioriteras, det finns andra författare som tilltalar mig mer.  Däremot är det alltid trevligt att ha läst Nobelpristagare och med tanke på hur ofta pristagarna är män från Europa kan Nooteboom mycket väl bli en framtida sådan.

 

Läs också: