Några högläsningsminnen

I veckan står högläsningen i centrum på Kulturkollo och därmed i veckoutmaningen. Jag har funderat och kommit fram till några favoriter genom åren.

Mamma läste ofta högt för mig. Troligen pappa också, men jag minns mamma. Hon läste Kulla Gulla och jag älskade böckerna om den genomsnälla Gulla, som sedan blev fröken Gunilla. De böckerna läste jag om och om igen. Första boken läste jag högt för grabbarna O och det funkade ganska bra. Lite väl mångordiga meningar kan jag tycka nu, men innehållet höll fortfarande.

Det är fyra år mellan mig och min syster och när vi var på semester var det gemensam läsning som gällde. I fjällen ett år var det Karius och Baktus som gällde. Den tyckte jag mycket om. Även hos grabbarna O var de små tandtrollen populära.

På lågstadiet hade vi läsgrupper. Några barn satt i ring och läste för varandra. En gång läste vi Roberta Karlsson och kungen av Viveca Lärn. Vi skrattade så vi grät och ansträngde oss verkligen för att läsa så roligt som möjligt. Jag har förstått i efterhand att vår lärare just den här gången delat upp oss efter läsförmåga och vi var alla goda läsare, vilket gjorde det roligare att lyssna. Andra gånger såg det annorlunda ut.

Vår lärare läste Bilbo — En hobbits äventyr högt för oss. Supertråkig tyckte jag och kanske var det då min skepsis mot Tolkien föddes. Kanske var vi lite för små. Däremot gillade jag när vår mellanstadielärare läste Vad händer om man vänder på Paris, också den av Viveca Lärn.

På högstadiet läste vår SO-lärare ur Röde orm av Frans G. Bengtsson och sedan fick vi läsa vidare själva. Den minns jag fortfarande. Annars var det ont om högläsningstillfällen. På gymnasiet saknades de i princip helt, men så hade jag också en riktigt tråkig svensklärare och få minnen från undervisningen.

När jag började på universitetet var engelska det första ämne jag studerade. Vi hade en lärare i litteraturhistoria, som brukade läsa texter högt, ofta dikter. Hennes engelska var helt fantastisk. När jag studerade amerikansk litteratur fick vi också lyssna till en hel del högläsning. Under litteraturstudierna i svenska var en inspelning av Tomas Tranströmers Östersjöar mitt största högläsningsminne. Förutom de diktläsningskvällar med tillhörande rödvin som vi ibland hade. Det var en uppgift som läraren gav, men då utan rödvin. Eller ja, det framgick inte vad som skulle drickas till. Just lyrik är dock extra härligt att både läsa och lyssna till.

För barnen har jag och maken alltid läst. Först var det Knacka på som var favoriten, tillsammans med Vem är arg? och Vem blöder? . Andra favoriter var Bajsboken och Gruffalon, som jag kunde utantill. Här finns ett längre inlägg om böcker jag läst med barnen.

Nu läser de själva. Varannan pappersbok och varannan ljudbok. Jag saknar lässtunderna, samtidigt som jag tycker att det är kul att de båda läser mycket och gärna.

Läs också:

3 comments

  • Diktläsning + rödvin = helt sant 🙂
    Och jag har också läst Kulla-Gulla för mina barn, något som gick förvånansvärt bra. Vi klämde hela serien, och det är ett av mina bästa högläsningsminnen, faktiskt.
    Kulturkollo/Carolina recently posted..En bön för de stulnaMy Profile

  • Jag tror att jag bara blev läst för i första och andra klass, av läraren. I alla fall är det så jag minns det. Och det enda jag minns är Nils Holgersson 🙂
    Monika recently posted..Veckans bokbloggsfråga – Vecka 15My Profile

  • Ela

    Kulla Gulla är fantastiskt högläsningsmaterial! Trots att jag hade plöjt hela serien själv så minns jag hur roligt det var att lyssna när magistern i fyran läste första boken högt.